Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Kyrkans folk samlade till demonstration och bön
På plakatet står det: Vi motsätter oss varje form av bosättning eller militärt vakttonr i Usch Ghurab 

De var söndagsklädda. De var gamla och unga, kvinnor och män. Alla hade de firat mässa, var och en i sin kyrka i Beit Sahour. Efter kyrkkaffet var alla inbjudna till en bönedemonstration mot planeringen av ny bosättning. Men bönen avbröts av militärens ljudbomber och tårgas.

För tredje gången firade jag högmässa i den lutherska kyrkan i Beit Sahour. Rakt över gatan ligger den grekisk ortodoxa kyrkan, som samtidigt firade mässa i fullsatt kyrka. En bit bort bort avslutade den romersk-katolska kyrkan sin mässa någon halvtimme senare. Efter mässorna var vi alla inbjudna att delta i en gemensam kristen demonstration mot planeringen av en ny bosättning.
Ush Ghurab ligger i utkanten av Beit Sahour och har under flera år varit ett militärområde. I början av 2006 lämnade militären området och Beit Sahourborna började planera för ett rekreationsområde där. Under senare delen av 2008 började bosättarrörelsen göra upprop för en ny bosättning här.¹⁾ För en tid sedan kom militären tillbaka med schaktmaskiner och allt tyder på att en ny utpost²⁾ eller bosättning med militärens hjälp är under etablering.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Militärens schaktmaskin

 

Långtifrån alla gudstjänstdeltagare följde med, men vi var cirka hundra som gjorde det. Demonstrationsledaren talade i högtalare om vikten av icke-våld och att syftet med demonstrationen var att tillsammans be om att det inte skall etableras ännu en ny bosättning. En sådan skulle ytterligare begränsa Beit Sahours utvecklingsmöjligheter³⁾.
Demonstrationståget började gå mot kullen, där militärens schaktmaskiner förberett för någon form av utpost eller bosättning. Ingen militär syntes till. Men när vi var nästan framme vid kullen kom det plötsligt en jeep och svängde in bakom oss i hög fart. Med ett vrålande signalhorn, påslagna sirener och en rusande motor körde den mycket provocerande rakt in i folkhopen så att alla fick rädda sig åt sidan. Samtidigt dök det upp soldater från kullen framför oss. Atmosfären blev plötsligt väldigt laddad.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Tjutande militärjeep in bland kyrkfolket

 

Demonstranterna samlades till bön med skrikande soldater runt sig: ” Ni har en minut på er att försvinna!”
Imad, den lutherske prästen, som ledde bönen fortsatte att be. Och plötsligt sköt soldaterna en kraftig ljudbomb alldeles intill folket, som inte verkade låta sig störas i bönen. Ännu en kraftig smäll och strax därefter tårgas medan finklädda gudstjänstdeltagare från alla de stora kyrkorna var samlade i bön.  Det är så lågt och så förnedrande att man oavsett om man andas in tårgas eller inte, bara kan gråta och ropa ”Kyrie eleison!”
  Foto: Gunnar Stenbäck
Folk flyr från tårgasen

Vad kommer det sig att beväpnad militär kan känna sig så hotad av ett hundratal kristna, som i en fullständigt hundraprocentigt icke-våldsdemonstration är samlade till bön, att de börjar skjuta tårgas och ljudbomber?


Se demonstrationen filmad: http://www.youtube.com/watch?v=4he1vayLrfo

 

¹⁾ http://www.poica.org/editor/case_studies/view.php?recordID=2087
²⁾ En sorts förpostering till en kommande bosättning på ockuperad mark, ofta en kulle som tidigare varit militärt område och nu bebyggd med några enkla baracker.
³⁾ Längst ner på sidan  http://www.poica.org/editor/case_studies/view.php?recordID=2087

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Guidad tur i Hebron

Det är lördag eftermiddag i Gamla stan i Hebron, judarnas sabbat. Det innebär guidad vandring genom stan med bosättare från hela landet. Bakom en jättestor järngrind anar vi att det är många som samlats. I vakttornet bredvid står ett par soldater med k-pistarna fast förankrade på bröstet. Plötsligt lyfter de sina vapen mot luften och gör en tydlig och mycket ljudlig mantelrörelse. Vapnen är osäkrade.
Vi är ett tiotal internationella observatörer som tillsammans med ungefär lika många palestinier står på torget utanför grinden. Vår uppgift som följeslagare är att på avstånd följa denna märkliga rundvandring för att se hur bosättarna möter palestinier på sin väg genom Gamla stan. Tidigare på dagen har bosättare från sina takterasser kastat ner decimeterstora stenar mot folk på gatan. Som genom ett under har ingen blivit träffad idag.
  Foto: Gunnar Stenbäck
En förtrupp av soldater

Plötsligt öppnas grinden och ut kommer 5 soldater med sina skjutklara vapen i full stridsberedskap. Grinden stängs igen. Soldaterna går sakta framför oss gatan ner med täckning åt alla håll. En liten stund senare öppnas grinden på nytt och ut väller det soldater som om de tror att det finns en terrorist i var och en av oss som står där på torget. De ställer sig med två meters lucka någon meter framför oss vända mot oss och lyfter vapnen rakt i ansiktet på oss. Det känns inte alltför bekvämt, måste jag säga. Jag vet att vapnen är skarpladdade och att de är osäkrade och soldaterna håller hela tiden fingret på avtryckaren. Jag dra mig undan lite.
  Foto: Gunnar Stenbäck
En stor mängd bosättare på väg ut genom grinden

När de grupperat sig väller det ut sabbatsklädda judiska bosättare i alla åldrar från grinden. De måste vara 60-70 personer. Med hånskratt och en mycket arrogant stil pekar de på oss och pratar om oss som står där bakom soldatskölden. Så börjar en äldre bosättare guidningen, som tydligen går ut på att visa så mycket som möjligt av de platser som har någon som helst anknytning till judendomen. Den vill också inspirera fler judiska bosättare att försöka komma över och flytta in i fler hus härinne i gamla stan. Det bor redan en liten klick av ultrakonservativa judar här¹⁾ och de skapar mycket stora problem i det dagliga livet för den stora befolkningen av palestinier. Den tidigare presidenten i Israel, Olmert, talar t.o.m. om ”de judiska bosättarnas progromer mot palestinier i Hebron²⁾.”
  Foto: Gunnar Stenbäck
Soldaterna täcker kön på gruppen av bosättare

När gruppen bosättare rör sig vidare in i de gamla kvarteren går soldaterna framför, vid sidan om och bakom dem, hela tiden med skjutklara vapen. Trots arrogansen hos denna märkliga folksamling kan jag inte komma ifrån att de liksom soldaterna är livrädda. Varför skulle de annars behöva denna enorma militära uppbackning.
Vi håller oss nu i bakgrunden och följer en bit efter gruppen. Vi har beskådat den mest befängda guidade tur jag kan tänka mig. Och det var verkligen en ynklig syn. 

 

Se en mycket bra film om en skolflickas liv i Hebron: http://video.google.com/videoplay?docid=2606582382252878046#

 

¹⁾ C:a 500 bosättare bor i ockuperade i Hebrons gamla stan i Hebron. De skyddas av 2000 soldater.
²⁾”Åsynen av judar som står med gevär och skjuter mot oskyldiga civila kan bara kallas pogrom,” sade Olmert vid ett regeringssammanträde på söndagen, enligt Reuters. ”Som  jude skäms jag över att andra judar kan göra sig skyldiga till något sådant. Den israeliska polisen måste upphöra med sitt oacceptabla överseende med sådan våldsverkare.” (2006)
³⁾Se filmer om bosättarvåld och militärens våld i Hebron:
http://www.youtube.com/watch?v=9nkcYaqhpng&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=F3Mwcwibv1I   

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                          
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Vaktande soldat på taket

Ibland spelar de fotboll däruppe. Ibland skjuter de. De borde finnas där för att skydda de utsatta familjerna, de som lever i huset. Men de rör inte en finger när bosättarna kastar sten eller slår sönder inredningen för familjerna. Tvärtom de deltar i bosättarnas trakasserier.
Jag kan knappt hålla tillbaka tårarna. Hela kroppen vibrerar invärtes när jag hör Hashem berätta sin familjs och hans brors familjs historia. De har bott här sedan 1950 och har papper på att de äger mark och hus. De bor nästan längst upp på en höjd i Hebron. Men ännu högre upp finns bosättarna, femton familjer. Deras ledare är också ledare för Jewish Defence League¹⁾. Mellan 1998 och 2004 höll soldater till på Hashems hustak. 2004 flyttade de till broderns hus strax intill sedan Hashem haft lång och upprepad kontakt med dåvarande chefen för mänskliga rättigheter i FN, John Dugard, för att få bort dem. Men de flyttade alltså bara till grannens familj. Dottern i den familjen berättar: ”En dag för ett tag sedan hade bosättarna kastat sitt avfall ner i vår trädgård. Mina småbröder kastade då tillbaka en del av det till andra sidan vårt staket. Då kom soldaterna ner och slog dem och så tog de avfallet från bosättarnas sida och kastade in det igen i vår trädgård. Vi ringde till militären och klagade och då kom faktiskt ett befäl och beordrade soldaterna att ta bort avfallet. Men bosättarna fortsätter. De kommer in ibland och hotar: Flytta härifrån, annars dödar vi er.”
 Foto: Gunnar Stenbäck
Hashem

 

Hashem berättar: ”På Israels självständighetsdag 2003 gick bosättarna bärsärkargång i vårt område. Som väl var filmade jag allt från fönstret här. Massor av palestinska familjer fick sina hem helt förstörda. De kom in till oss och slog sönder allt, möbler inredning, dörrar, ja, allt. Jag hann ta ut filmen innan de tog min kamera. Alla här i området blev skadade, även barnen. Efteråt gick jag in till grannen, som hade lyckats gömma sin filmkamera. Jag lånade den och filmade resultatet av deras förstörelse.” Hashem visade oss sedan filmen och jag kan försäkra att han inte överdrivit ett enda dugg. Det var fruktansvärt det vi fick se. Fullständigt besinningslöst gick dessa religiösa extrema israeliska judar lös på allt som kom i deras väg. Militären fanns hela tiden mitt ibland dem och var helt passiva. De försökte överhuvudtaget inte ingripa. Detta hände medan det fortfarande var totalt utegångsförbud i Hebron. Detta förbud hade varat sedan 2000. ”I tre år fick vi inte gå utanför husets väggar. Inte ens ut i vår egen trädgård. Vi fick mat via internationella hjälporganisationer, som distribuerade maten till oss.” berättar Hamesh. ”Men när bosättare gick ut på gatorna och förstörde så var det ingen som ingrep.”
Hashem och många, många med honom förlorade sina jobb under den tiden, för de kunde ju inte komma till jobbet. Han berättar att han sedan dess varit arbetslös till för ett halvår sedan, då han fick ett sex månaders projektarbete inom UNRWA²⁾. De drabbade familjerna gick till högsta domstolen med en anmälan. Det dröjde till maj 2009 innan ärendet kom upp. Trots att Hashem i domstolen kunde visa sin film och trots att flera israeliska antiockupationsgrupper med sina vittnesmål stödde Hashem blev HD:s svar: ”Detta är inte tillräckligt med bevis för att bevisa bosättarnas skuld.” Hashem frågade då: ”Vad krävs då som tillräckliga bevis?” Domstolens enda svar var: ” Du har för radikala åsikter. Du hör hemma i fängelset.”

 Foto: Gunnar Stenbäck
Hashems hustru Nisreen

Hashem fortsätter att berätta: ”Vid två tillfällen i början av 2000-talet attackerade bosättare min hustru Nisreen. Vid båda tillfällena var hon gravid och de slog henne så att vi förlorade våra barn.” Efter en stunds tystnad fortsätter han: ”För några år sedan kom bosättarna hit till trädgården och sågade av stammen på våra vinträd här utanför huset. Kom här och se hur de hänger döda i sina grenar utan att ha kontakt med sina rötter.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Avklippta vinträd

Vi går vidare i trädgården. ”Se här”, och Hashem visar oss på en vattentank som ligger på marken,” militären och bosättarna kom och sköt hål i den. Nu har jag köpt en ny, men det krävs tillstånd från Israel för att sätta upp den på taket igen. Men jag får inget tillstånd. Och när jag frågar varför, blir svaret: ’Av säkerhetsskäl’ ”
”Så sent som i november 2009 kom militären mitt i natten in i vårt hus igen. De slog sig in och sedan bröt de loss garderobsinredningen i vårt sovrum.” Hashem tog med oss in i sovrummet och vi såg förödelsen med egna ögon. ”Vi har inte haft råd att göra något åt det ännu.”
Medan vi besökt dessa familjer har vi hört kraftig skottväxling ganska nära oss (läs om det i gårdagens bloggartikel). Det har blivit mörkt och Hashem lovar att följa oss genom trädgården på en brant och slingrid stig ner till gatan och vägspärren som finns där. Medan vi går berättar han att när hans pappa dog för något år sedan fick de bära honom denna vägen till kyrkogården. De använder inte kistor så han bar pappan i fötterna och brodern bar honom under armarna. När de kom till vägspärren var de tvungna att gå igenom metalldetektorn med sin pappa. Och den pep. Soldaterna tvingade dem att blottlägga kroppen och då såg de att pappan hade sin klocka på sig. En av soldaterna krossade då klockan och armen med kolven på k-pisten innan de fick gå vidare till gravplatsen.
På vägen ner möter vi en bosättarpappa med sina små barn och vi hör att han säger något på hebreiska till dem medan han pekar på Hashem. Hashem översätter: ”Där ser ni hur en terrorist ser ut!” 

¹⁾ Jewish Defence League är en extrem våldsbenägen organisation på den judiska högerkanten. De stod bakom massakern i moskén i Hebron 1994 då ett dussintals palestinier sköts ihjäl
²⁾ UNRWA - United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East. FN:s organ för palestinska flyktingar i Mellanöstern

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck

Vi sitter hemma hos Hashem och hans familj, som är mycket svårt trakasserade av bosättare, när vi hör kraftig kulspruteeld. Efter en stund hör vi sirener och strax därefter kraftiga ljudbomber. ”Det måste vara nära här. Vad är det som pågår?” Dimmolnen skulle snart skingras.   
Liksom Per från teamet i Tulkarem¹⁾, är jag i Hebron på ”Placement visit”²⁾ hos EAPPI:s team här. Vårt besök hos Hashem, som jag kommer att skriva om i en senare artikel, är slut. Det är skymning och Hashem följer oss tre svenskar, Per, Sofia och mig, ut i dunklet på en smal och brant stig något hundratal meter ner till en av stans många små vägspärrar. Vi tar oss igenom och går till Bab al Sabi, en gatukorsning och ett torg nära Gamla stan. Torget är fullt av poliser som spärrar av tillfarten. Längre in på den gamla basargatan, där vi gick för två timmar sedan, finns nästa avspärrning av israelisk militär. Gamla stan är helt avstängd.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Polisens avspärrning

Ett par unga killar kommer fram till oss och frågar varifrån vi är. De är allvarliga och frustrerade. När de hör att vi är från Sverige börjar Ahmed, 17 år, berätta: ”Jag kom gående på väg hem. Jag känner honom. Han var 41 år och heter Fayez Ahmad Sayed Faraj³⁾. Jag hörde skotten och så låg han där med en massa blod. Han har tre barn. Han var en vanlig Hebronbo och körde taxi. För tre år sedan dödade de en av mina kamrater. Vi är inga terrorister. Vi vill ha fred. Jag hatar allt detta.” Ahmed kämpar för att inte släppa fram tårarna. Jag försöker säga till honom att det vore bra för honom om han inte håller igen. Hans kamrat, som bor i huset bredvid den skjutne står där bredvid också. Han satt och läste hemma, när han hörde skotten och tog sig ut. ”Nu vet jag inte om jag kan komma hem igen. Hela gamla stan är ju avspärrad.”
Efter en bra stund vid avspärrningarna säger vi hej då till Ahmed och hans kamrat. Han ber att få våra telefonnummer. ”Jag kommer aldrig att glömma er,”säger han med allvarlig blick och ett varmt handslag. Vi lovar att höra av oss till honom i morgon. Han lär behöva tala vidare efter en förmodligen sömnlös natt.
Vi går hemåt, omskakade av det vi fått höra. Men tyvärr är detta en inte alltför ovanlig händelse i detta sargade land. När jag kommer till lägenheten läser jag på webben i den dagliga palestinska tidningen Maan News Agency att två palestinier i Gaza också blivit ihjälskjutna idag av israeliskt artilleri.
Jag hoppas att Ahmed och hans kamrat kan få någon stunds sömn i natt. Men jag tror knappast att de dödades familjer får det.

 

¹⁾ Tulkarem ligger på norra Västbanken och är en av de sex platserna EAPPI finns på. De övriga är Jayyous och Yanoun på norra Västbanken samt Jerusalem och Betlehem
²⁾ Vi skall göra två besök hos några av de andra EAPPI-grupperna under våra tre månader.
³⁾ Hans namn bekräftas av Maan News Agency  
   (http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=260964)

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;  [email protected] , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Buss till Tel Aviv (Jämför gårdagens buss)

Ena dagen i Asien. Nästa dag i Europa. Min andra ledighetsdag bestämde jag mig för turista i Tel Aviv i Israel, för att jämföra med gårdagens turistresa till Jeriko i Palestina. Skillnaden kunde knappast vara större.

Från östra Jerusalem, där vårt gästhem ligger kan man inte ta en direktbuss till västra Jerusalem, trots att Israel räknar staden som en odelad stad. Jag vandrade istället upp till centrala busstationen, en sträcka som tog 45 minuter att gå. Inga vägspärrar idag, men ändå rigorösa säkerhetskontroller. För att komma in på busstationen visiteras man och får lägga ryggsäck och kamera på rullband, för att själv gå igenom metalldetektor. Jag rör mig i ett land där folket andas rädsla. På bussen till den stora staden vid Medelhavet hamnar jag bredvid Ruth som varje dag åker från Jerusalem till Tel Aviv, där hon arbetar med arbetskraftsinvandring. Samtidigt som mellan 50-65% av palestinierna på Västbanken går arbetslösa och inte får tillstånd att komma in i Israel tar man emot 200000 arbetskraftsinvandrare från Filippinerna, Thailand m.fl. länder.
Ruth, som är sociolog, hade under två år tidigare arbetat med grupper, (”Inter faith work”), bestående av palestinier och israeler, där man samtalat om frågor som rör relationerna mellan folken. Hon var inte särskilt optimistisk om en framtida lösning av konflikten: ”absolut inte en enstatslösning. Vi vill ha en judisk stat. Palestinierna bör få sin stat”. Jag frågade hur hon som sociolog såg på Israel som en demokratisk stat om den skall vara en renodlat judisk stat. Hur kan alla människor i en sådan stat få samma rättigheter? ”Israel är en etnisk demokrati och vi vill att den skall vara det,” svarade hon. ”Vi är ingen vanlig demokrati. Allt i detta land styrs av en djupt liggande rädsla och därför vill vi sköta våra angelägenheter själva.” Vår bussfärd är slut. Framme vid centrala busstationen i Tel Aviv, hjälper hon mig att finna nästa buss in till centrum.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Kaféliv på den härliga stranden  i Tel Aviv

Sedan vandrade jag gata upp och gata ner genom en jättelik marknad tills jag till slut hamnade på den underbara beachen i den 25 gradiga värmen. Prövade två kaffeställen på stranden för att få möjlighet att samtala med vanliga israeler. Men icke. Det var inte lika lätt att komma i kontakt med israelerna som det var igår att få kontakt med palestinierna i Jeriko. Men när jag skulle tillbaka till centrum och frågade efter vägen mötte jag samma generositet som igår: ”Hoppa in i bilen så kör jag dig dit”, sa mannen jag frågade.
Nu besökte jag ett tredje kafé (inte bra för magen). Men jag ville försöka få en pratstund med ytterligare några israeler. Och bingo! Jag satte mig ensam vid ett bord i den annars överfulla gatuserveringen. Och efter en kort stund kom två damer och frågade om de kunde slå sig ner.

   Foto: Gunnar Stenbäck
Kvinnorna på bilden har inget med kvinnorna jag samtalade med att göra

Den ena var judinna, född i Tel Aviv och den andra var hennes väninna, en judinna från Paris. Här blev det ett mycket intressant samtal. Dessa två damer var fullständigt övertygade om att hela det israeliska folket inklusive det politiska ledarskapet vill ha fred, medan araberna inklusive deras ledare inte vill det. ”De har haft så många chanser till fred. Varför har de inte antagit våra erbjudande?” Jag frågade lite försiktigt om de i framtiden kunde tänka sig en enda gemensam stat för israeler och palestinier. ”Vilken idiotisk fråga”, blev svaret. ”Vad skulle vi ha att vinna på en sådan lösning. Araberna skulle ha allt att vinna. Detta är vårt land. De kan leva i Jordanien.”  Jag fortsatte att lika försiktigt fråga om inte alla människor skulle kunna leva tillsammans i en demokrati, som Israel. ”Vi lever tillsammans! Alla palestinier här i landet har samma rättigheter som vi. De har samma möjligheter i skolorna och på universiteten. De är representerade i Knesset¹⁾.”  Men är det inte så att palestinska skolorna t.ex. i Nasaret och i Acco visserligen får lika mycket av de statliga pengarna som de israeliska skolorna, men att de israeliska skolorna får största delen av sina medel från Jewish Agencys2⁾ fonder, vilket är omöjligt för de palestinska skolorna att få? Jag fick aldrig något svar på den frågan. ”De arabiska barnen får aldrig lära sig något om förintelsen i skolorna. De blir järntvättade från början.” Det är inte bra, men de israeliska barnen får väl inte heller lära sig något om att landet faktiskt var bebott av araber när den judiska staten grundades, araber som tvingades att fly?  invände jag. ”De tvingades inte att fly, De sålde sin mark till judar och de flyttade för det mesta frivilligt!”
När jag berättade att jag vid några tillfällen passerat vägspärrar mellan Västbanken och Israel och blivit illa berörd av hur soldaterna behandlar palestinierna så blev svaret: ”Du vet, det finns alltid galna människor överallt. De är ju så unga, soldaterna, får du komma ihåg. De är livrädda.”  Ja visst, det är sant att de är unga och rädda. Borde man då inte sätta soldater vid vägspärrarna, om man nu måste ha dem där, under deras sista år i militären istället för under deras första år? Vad gör tiden i militären med dessa unga människor, frågade jag. ”De blir mogna och starka av det”, var svaret damerna hade att ge. ”Vi är tvungna att försvara oss. Man kan aldrig lita på araberna. En israel, som varit vän med en arab i Jaffa i tjugo år blev plötsligt mördad av honom. Se, man kan aldrig lita på dessa araber.” Att svenskar som varit vänner i tjugo år också kan mörda varandra var inget gångbart argument mot detta påstående.
Samtalet med dessa två trevliga damer lämnade en mycket obehaglig eftersmak. Kan det någonsin bli fred i detta land?  Ja, trots allt vill jag tro det. I alla fall hoppas jag på det. Men det krävs ett försoningens under.
Slutsummeringen av denna andra turistdag blir: Det var lite svårare att komma i kontakt med människor idag än i går, även om jag mötte en del vänlighet också idag. När jag fick till samtal, så hamnade vi väldigt snabbt in på politik med mycket låsta positioner. Och det är väl det som är problemet, ofta från bägge sidor. Men det var intressant att göra denna resa från Asien till Europa t.o.r.

 

 

¹⁾ Det israeliska parlamentet.
²⁾Jewish Agency är ett internationellt judiskt organ som representerar World Zionist Organization och har till syfte att hjälpa världens judar att bebygga och utveckla landet Israel.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Kvinnan på bilden är i ungefär samma ålder men har inget
att göra med kvinnan jag berättar om.

De var närmare åttio,  finklädda och skulle till al-Aksamoskén i Jerusalem för fredagens bön. Hon gick med käpp. Men det gamla paret kom tillbaka från metalldetektorerna vid ”Vägspärr300”. De hade båda tillstånd, men hon fick inte passera.

På vägen tillbaka in i Betlehem kom de till mig för att berätta. Hon med gråten i halsen, Han med en allvarlig min. De kunde bara några få ord på engelska, men jag fattade snart vad de menade och fick en annan man att tolka. De hade alltså giltigt tillstånd båda två att åka till Jerusalem, men hon hade en inopererad höftled av någon metall, som gav utslag i metalldetektorn. Och eftersom hon inte hade ett särskilt tillstånd från en läkare att få passera tillsammans med sin höft så blev hon nekad att få komma till moskén i Jerusalem och be. Det kunde ju vara ett vapen hon hade i sin höft, denna gamla, haltande kvinna. Så oerhört förnedrande och inhumant!

Denna lilla, men ack så viktiga händelse, säger mig att palestinierna lider, men också att israelerna lider. Vad gör denna konflikt med dessa folk?  Å ena sidan stängs det stora flertalet av palestinierna ute från direktkontakt med yttervärlden med ökad hopplöshet, frustration och explosionsrisk som följ. Å andra sidan lider israelerna av en inlärd skräck, som får dem att se terrorister även i ett nyfött barn eller i en gammal haltande kvinna, som knappt kan ta sig fram av sig själv.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Ung soldat med fingret på avtryckaren

Jag har sett det så många gånger redan. Rädslan i den 17-18-årige soldatens ögon där han står med sin k-pist i högsta hugg inför obeväpnade främlingar. Många av dessa unga soldater avskyr vad de tvingas göra i sin militärtjänst. Men de lyder bara order och gör det ju för sitt land. Jag tror att antingen måste man inta en hård yta och sluta att reflektera eller så gråter man sig till sömns om kvällarna. En av våra koordinatorer härnere berättade att soldaterna den sista dagen av sin tjänstgöring erbjuds en kort debriefing medan familjen väntar utanför! Då är de säkert väldigt motiverade för debriefing. Vad vi också ofta får höra här är att väldigt många israeliska ungdomar efter slutad militärtjänst¹⁾ ger sig av på en lång utlandsresa, liksom våra ungdomar efter studenten ofta gör. Och att det är vanligt att de israeliska f.d. soldaterna åker till Indien för att med droger försöka förtränga vad de varit med om. De som verkligen vågar visa sina reaktioner och bryta med militärtjänsten står inte högt i kurs hos övriga israeler. Vi har mött en av dem i organisationen ”Breaking the silence”, avhoppade militära befäl som reagerat och tagit avstånd från ockupationen²⁾.
Ja, detta är verkligen en smärtsam frågeställning: ”Vad gör konflikten med dessa människor på båda sidor?”  En frågeställning som jag vänder till ett påstående: ”Konflikten traumatiserar otroligt många och skadar dem alla.”
Kyrie eleison!! Herre, förbarma dig!

 

¹⁾ Obligatorisk militärtjänst för alla, pojkar  år och flickor två år. Undantag: de mest ortodoxa judarna och de som har medicinska skäl att inte göra militärtjänst
²⁾ Se www.shovrimshtika.org/index_e.asp . Läs också http://www.refusersolidarity.net/

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

http://bloggar.se/om/israel

  Foto: Gunnar Stenbäck
Har Homa sedd från Betlehem

Vi ser den från vår lägenhet. Kullen med den stora israeliska bosättningen, som ser ut som en jättelik termitstack. För 20 år sedan var den skogsbeklädd och ett populärt utflyktsmål för Betlehemsborna. ’Har Homa’ heter den, eller på arabiska ’Abu Ghneim’. 1997 var bosättningen föremål för en FN-resolution, men USA ingav sitt veto.

Vi var väldigt intresserad av att åka dit och få möta israeler för att höra hur de ser på livet och vad de tänker när de ser ut över Betlehem, Beit Sahour och Juda öken med alla dess byar. Efter ett dygn med ösregn, hagel och kraftiga vindar kom det ett uppehåll och Sabine, min Scwieziska kollega och jag gav oss iväg. Solen lyste faktiskt, men det var kallt. Vi gick igenom ”Vägspärr 300”, som vi vid det här laget känner oss ganska hemmastadda i. Tog en taxi på Jerusalemssidan till Har Homa. Vi bad taxichauffören köra oss till dess centrum. Han tittade på oss som om vi var från månen. ”Centrum? Där finns inget centrum.” ”Men kör oss till något café,” bad vi honom. Det måste ju finnas ett sådant. Vi ville ju träffa vanliga israeler för att prata med dem om livet i ’termitstacken’. Han körde oss till andra sidan av den tättbefolkade kullen och släppte av oss vid den största koncentrationen av affärer i denna märkliga stadsdel. Där fanns två små affärer plus ett konditori med två bord och stola. Ägaren pratade inte engelska, så han fick gå in till grannaffären där det fanns en man som talade engelska. Vi frågade efter centrum. ”vad för centrum?” Affärer och kaffebarer, svarade vi. ”Detta är vad som finns här i Har Homa”. "Men när ni skall handla, åker ni då till Jerusalem", frågade vi vidare. "Detta är Jerusalem" svarade han utan minsta tvekan, trots att vi befann i den ockuperade delen av Jerusalem, som är en del av Västbanken¹⁾.  Så vi tog en kopp kaffe hos honom som inte kunde annat än hebreiska.
Hela stadsdelen(=bosättningen) är byggd på terrasser med enorma trappor och stenpartier. På varje terassavdelning fanns en stor lekplats med asfalt som lekplan.

  Foto: Sabine Blum
Öde terasser

Men inte på en enda lekplats såg vi en människa, trots att solen kommit fram. Och det var inte bara lekplatserna som var öde. Utöver kaféägaren och hans granne såg vi i denna stora stadsdel en levande varelse som var ute och gick. Bilar kom och gick, men de körde rakt in i garagen som finns under varje hus, så vi såg aldrig en människa komma ut ur bilarna.
Från det lilla kaféet som låg lågt nere vid kullens bas klättrade vi upp för alla de stora pampiga trapporna, avsats för avsats till kullens högsta topp. Där hade vi en vidunderlig utsikt över Juda öken.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Vy ut över Juda öken med sina byar

Hade det varit klart väder hade vi sett ännu längre, men vi anade bergen söder om Hebron och vi kunde t.ex. se den lilla byn An Nu’man²⁾, som vi besökt flera gånger och som ligger farligt nära Har Homa bakom nästa lilla kulle. När Har Homa snart är färdigbyggd är Israels plan att bygga en ny bosättning på den kullen, d.v.s. på An Nu’mans marker, bara några hundra meter från byn. Den bosättningen, som också skall bli en hel stadsdel skall uppkallas efter Rehavam Zeevi³⁾ Trots alla vackra ord om att upphöra med byggandet av nya bosättningar fortsätter Israel att bygga vidare, som t.ex. här i Har Homa. Redan i Osloavtalet⁴⁾' kom man överens om följande: ”Ingen av parterna skall vidta någon åtgärd, som förändrar Västbankens status och Gazaremsans status.” Och i en av FN:s resolutioner⁵⁾ uppmanas Israel att ”omedelbart upphöra med etableringen, byggandet och planläggningen av bosättningar på de sedan 1967 ockuperade arabiska områdena, inklusive Jerusalem. Redan i fjärde Genèvekonventionen från 1949 står det: ”Ockupationsmakten får inte förflytta sin egen befolkning in på ockuperat område” ⁶⁾ . Allt detta vet hela världens alla politiker om. Ändå kan Israel fortsätta att utvidga sina bosättningar och skaffa sig ”Facts on the ground” inför eventuella kommande förhandlingar, vilket snart i praktiken gör alla funderingar på en tvåstatslösning av konflikten ogenomförbara.
Tills vidare tvingas palestinierna se hur mer och mer av deras land bebyggs av och enbart för israeler.
Vi tar oss tillbaka från denna spöklika stadsdel först via israelisk buss och sedan via arabisk buss till ”Vägspärr300”. Det är märkligt att vi båda två kände det som om vi kom tillbaka till livet, när vi kommit till Betlehemsidan. Vi kände att vi var hemma efter detta vårt första försök att få möta och komma till tals med bosättare.

¹⁾ Östra Jerusalem ockuperades av Israel genom 1967 års krig. 1980 annekterade Israel ensidigt östra Jerusalem och Golanhöjderna och räknar därefter dessa områden som en del av Israel.
²⁾ Läs om An Nu’man här på min blogg under rubriken: ”De finns inte”
³⁾ Rehavam Zeevi var en israelisk general och politiker, som år 1988 grundade det israeliska högerpartiet Moledet  ("Fäderneslandet"). Han dödades av Folkfronten för Palestinas befrielse (vanligtvis förkortat PFLP) och blev den ende israeliske politikern som mördades under den andra intifadan. Mordet på Zeevi var enligt PFLP för att hämnas Israels mord på deras ledare Abu Ali Mustafa.
⁴⁾ Osloavtalet, art. 31, 1995
⁵⁾ Resolution 452 i FN:s säkerhetsråd
⁶⁾ Art. 49 i IV:e Genèvekonventionen

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman. 

  Foto: Gunnar Stenbäck                      
Palestinska flickor planterar träd     

”Vi hoppas på den gröna intifadan¹⁾ och planterar nya träd även om israelerna rycker upp dem i morgon på samma sätt som Martin Luther sa att han ville plantera ett äppelträd idag även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon”
Orden är Imad Haddads, den lutherske prästen i Beit Sahour²⁾. Han tar emot mig på sitt kontor alldeles intill den lutherska kyrkan, som är den minsta av de fyra kyrkor som finns här. Av Beit Sahours 16-17000 invånare är c:a 14000 kristna. Den grekisk ortodoxa kyrkan är den största, sedan kommer den romersk-katolska, den grekisk-katolska och så den lutherska med sina 120 medlemmar från 12 familjer. Till skillnad från Betlehem har de kristna i mycket högre grad stannat kvar i Beit Sahour. I Betlehem var på 90% av befolkningen kristna på 1980-talet. Idag är de bara 16%. De som emigrerat från Beit Sahour har till skillnad från Betlehem behållit sina hus och kommer hem på besök någon gång om året, medan släkten ser efter huset under övriga året. Och många återvänder för gott. 
Hur påverkar då ockupationen de kristna palestinierna? ”På samma sätt som det påverkar muslimerna” svarar Imad, ”med bl.a. ökad arbetslöshet p.g.a. att de inte får tillstånd att åka in till Jerusalem och arbeta. Vi känner oss instängda som i ett fängelse. Tyvärr är det fler och fler kristna, som håller på att förlora hoppet.”. Imad, som också är lärare på den ganska stora lutherska skolan fortsätter: ” De unga bär på färre och färre visioner. En av våra huvuduppgifter som kristna ledare är att inge hopp och visa på det hopp vi mitt i allt elände har i Jesus Kristus. Att Jesus som föddes här i Betlehem fick namnet ’Immanuel’ som betyder ’Gud är med oss’ får en alldeles särskild betydelse för oss. Det ger mening åt livet här och innebär en utmaning och ett ansvar för oss att ropa ut detta, inte minst för våra unga: Gud är med oss för att befria oss^3). Istället för att stirra oss blinda på problemen och gråta över situationen är vårt viktigaste arbete detta att kommunicera hoppet vi har i Jesus till våra barn”.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Imad med en lärare och skolbarn vid den lutherska skolan

Jag frågar hur man som kristen palestinier läser gamla testamentet, som bl.a. talar om ’det åt Israel utlovade landet’. ”En av de gamla i min församling säger: ’Denna situation har stulit gamla testamentet från mig’ ”, svarar Imad. ”Och jag kan hålla med om att stora delar av GT är svåra för oss att förstå. Men jag för min del läser t.ex. berättelsen om Guds befrielse av Israel ut ur Egypten, som en berättelse om hur Gud skall befria mitt folk ur detta slaveri. Jag är därför hoppfull inför framtiden även om jag inte är optimist”, säger Imad. Och det är här han kommer in på ’den gröna intifadan’, som han just läst om i dagens tidning. Den innebär att vi som ett tecken på liv och hopp vill plantera nya träd ständigt, även om den israeliska militären eller israeliska bosättare i morgon kommer och rycker upp dem, som de så ofta gjort. Vi längtar fortfarande efter liv”.  Det är en trotsig revolt mot den omänskliga ockupationen och jag tänker genast på flickorna från den katolska skolan som jag mötte på min väg hit och som just höll på med trädplantering utanför sin kyrka (bilden ovan).
Jag frågar Ihad om de kristna här är intresserade av politik, en ganska korkad svensk fråga. Han skrattar och svarar: ”För alla här är politik viktig. Allt är politik. Kristen tro har med livet att göra och därför har den med politik att göra.” Och han fortsätter: ”Vi kan inte förstå hur kristna från Europa och Amerika kan komma hit för att se kyrkor och stenar och platser där Jesus varit, utan att vilja möta sina kristna syskon här och se hur vi har det. De ser på oss palestinier som man ser på djur i bur. Det är förödmjukande för oss och ovärdigt kristet liv. Vi välkomnar alla, som vill komma och leva med oss här en kortare eller längre tid och dela våra liv här.”
Imad berättar att ekumeniken fungerar väldigt bra i Beit Sahour. De har ett gemensamt kristet råd, där de delar mycket. Också umgänget med de muslimska palestinierna fungerar oftast väldigt bra. De kristna bjuder in sina muslimska grannar till julen och muslimerna bjuder in sina kristna grannar till Ramadan. De deltar i varandras högtider.
Till sist kommer vi in på det palestinska Kairos dokumentet⁴⁾. Jag frågar Imad om vad han säger om det. Svaret kommer omedelbart: ”Äntligen! Det handlar om tro, om hopp och om kärlek. Det är ett dokument som i första hand är riktat till oss palestinier och som påminner om att kampen vi har att utkämpa inte är en kamp mellan kristna och muslimer utan en kamp mellan palestinier och staten Israel. Dokumentet ger vidare hopp om en icke-våldskamp och skall vara en väckarklocka för oss alla att vakna upp och se vad som pågår.” Hur vill ni att vi i Europa skall använda dokumentet, frågar jag. ”Läs det! Diskutera det! Var bara inte tysta! Håll med eller säg emot, men säg vad ni tänker!” Dokumentet uppmanar till bojkott. Kommer inte det att drabba er palestinier hårt?  ”Jo, det gör det, men det är vi beredda på. Först och främst vill vi att vårt eget folk bojkottar t.ex. israeliska varor. och bara köper palestinska. Bojkotten skulle helst drabba det som produceras av bosättarna, men det är svårt att se varifrån produkten kommer. När vi t.ex. exporterar varor från Palestina så får det inte stå att de är från Palestina utan från Israel. Det är en lögn som ni tillsammans med oss måste kräva att den upphör.”
Ett långt, innehållsrikt och intressant samtal är slut, men har samtidigt väckt så många nya funderingar för kommande samtal. Låt samtalet kring dessa frågor få komma igång också hemma hos er.

 

 

¹⁾ "skaka av", "resning" eller "avskakande av damm") är ett arabiskt ord för uppror.
²⁾ Beit Sahour är den ihopbyggda grannstaden till Betlehem, där herdarnas äng ligger
³⁾  Namnet Jesus betyder ”Herren räddar. Herren befriar”
⁴⁾ Läs om ”The Palestinian Kairos Document” här på min blogg den 9.1.2010

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

 Foto: Gunnar Stenbäck
 Palestinskt hus ockuperat av israeliska bosättare                       

Hon är 90 år gammal. Hon sitter utanför sitt eget hus invirad i filtar i ett tält bestående av presenningar. Utanför tältet sitter hennes son och försöker hålla värmen med en brasa. Vägg i vägg med tältet finns hans del av huset, som nu är ockuperat av israeliska bosättare.

Jag har två lediga dagar, de första under min tid härnere. Har åkt in till Jerusalem och bor på Sankt Thomas gästhem, strax utanför Damaskusporten. Min svenska kollega här i Jerusalem, Ingrid, har ringt mig och frågat om jag vill följa med till Sheik Jarrah några kvarter bort. Sedan slutet av juli förra året har hela världens uppmärksamhet riktats mot denna del av östra Jerusalem. Då kom israeliska bosättare, starkt religiöst och ideologiskt motiverade, för att med militärens hjälp slänga ut två familjer med deras bohag på gatan ¹⁾. Sedan dess har en av familjerna mer eller mindre bott i ett tält mitt emot sitt hus på andra sidan gatan medan bosättarna har trakasserat dem. Ingrid berättade för mig att hon sett hur bosättare stått på taket och skrikit åt familjen och visat lång näsa och allt annat fullständigt ovärdigt vuxna människor?
Så i början av december drabbades grannfamiljen, Al Kurd, av nästa husockupation. Famijlen som består av den nittioåriga mamman, Rafka Al Kurd, eller som hon också heter: Umm Nabil²⁾, hennes son Nabil och fyra döttrar äger huset sedan många generationer tillbaka. Men de saknar, liksom de flesta palestinier, papper som visar ägarförhållandena³⁾. Därför anser sig bosättare ha rätten att bara ta över husen eller den israeliska militären att demolera dem.
 Foto: Gunnar Stenbäck
                  Umm Nabil

Nabil bor i främre delen av huset och hans mamma, Umm Nabil med någon av döttrarna i den bakre delen. Bosättarna bara gick in och kastade ut möbler och TV-apparater och sängkläder, ja allt i trädgården och tog över sonens lägenhet. Därför bor han nu i tältet vägg i vägg med sin lägenhet. Han sover där på en madrass trots kyla och regn.
Umm Nabil bjuder oss att komma in i hennes lägenhet. Flera grannar har kommit och de följer med in. De vet att snart kan det vara deras tur, för Israels planer är att ta över och demolera dem flera hundra hus i Sheik Jarrah för att låta israeliska bosättare flytta in. Vi blir bjudna på té med någon god palestinsk kaka till. Trots den bisarra situationen kan Umm Nabil tillsammans med grannarna utstråla en värme, som verkligen får oss att känna oss inneslutna i deras gemenskap. Ja, de kan t.o.m. skratta trots att situationen är allt annat än skrattretande.
När vi så småningom skall gå har det blivit mörkt. Nabil sitter vid sin brasa och en bosättare har just passerat någon halvmeter från honom in till det hus där han skulle vara, men där inkräktarna nu värmer sig. Bosättaren stannar i dörren och råstirrar på oss gäster som om vi hade inkräktat i deras hem.
 Foto: Gunnar Stenbäck
 Nabil vid sitt tält utanför sitt ockuperade hus

Det är bara början på Sheik Jarrahs bedrövliga nutidshistoria vi bevittnat en kort stund. Vi kan gå hem och lägga oss i ett vindtätt uppvärmt rum. Nabil och de andra tältande palestinierna skall bo i sina tält denna natt, som visade sig bli en fruktansvärd natt med ösregn, halv storm och åska.

¹⁾ Se filmen ”A Walk in the Park”
Del 1 av 2 http://www.bbc.co.uk/programmes/b00pznkh (4 min 15 sek) 
Del 2 av 2 http://news.bbc.co.uk/panorama/hi/front_page/newsid_8447000/8447083.stm  (2 min 33 sek)
²⁾ Umm Nabil betyder Nabils moder
³⁾ Före 1948 under den engelska mandatperioden och under den turkiska tiden var det väldigt ovanligt att man hade papper på sin mark och sina hus. Det behövdes inte. Ett handslag räckte.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

<a title="Bloggar om Israel" href="http://bloggar.se/om/israel">Bloggar om Israel</a> 

   
Khaloud                                     Aiman             Foto: Gunnar Stenbäck                      
                                                                                                    
De flydde från en liten palestinsk by som hette Aras Abu Ma’ar. Den låg på den andra sidan av nuvarande gröna linjen sydväst om Betlehem, någon kilometer från byn Husan. Året var 1948. Efter många olika flyktetapper hamnade de i flyktinglägret Aida alldeles intill muren i norra Betlehem. Följ med hem till deras barnbarn, som fortfarande bor i flyktinglägret.

Aiman och Kholoud tar emot oss i sitt hem. Det var inte helt lätt att hitta. Hamed deras 11-årige son fick möta oss och visa oss in genom en liten affär till en bakgård, uppför en trappa. Där möts vi av samma välkomnande värme som överallt här bland palestinierna.
Aida är ett nergånget slumområde med dryga 3000 invånare. Husen som byggdes i slutet av 50-talet ersatte den tidigare tältstaden. Varje familj fick ett rum, som var både kök, tvättrum, vardagsrum och sovrum. Hit kom både Aimans och Kholouds far- och morföräldrar och bodde ett tag i tält. De hade flytt från sin by strax efter det att Israel hade förklarat sig självständigt i maj 1948.
Judarna hade av engelsmännen, som förvaltade landet på NF:s mandat, redan 1919 blivit lovade en egen stat¹⁾. Problemet var bara att araberna fått samma löfte några år tidigare²⁾. När FN 1948 åt judarna, som då utgjorde 6-8% av befolkningen i landet, gav rätten till ett eget land i västra delen av dåvarande Jordanien så fick araberna, som utgjorde 92-94% av befolkningen 55% av marken. Av förståliga skäl väckte detta arabernas vrede. Detta var anledningen till det krig som arabländerna startade mot det nya Israel. Israel var militärt överlägset och fördrev 700000 araber, som tvingades fly från sina byar över hela landet.
Över entrén till flyktinglägret Aida ser vi en port med en jättenyckel. Den påminner om att de flesta familjer här har kvar nyckeln till det hem de hoppas att en gång på återvända till.
  Foto: Gunnar Stenbäck

En av dessa förlorade byar var Aras Abu Ma’ar. Och några av dess flyktingar var Aimans och Kholouds far- och morföräldrar. De flydde till Al Khader, strax utanför Betlehem, till Beit Sahour till Al Asi’rha utanför Jerusalem innan de kom till Aida flyktingläger i mitten av 50-talet. Där föddes deras barn. Där gifte barnen sig och födde sina barn bl.a. Aiman och Kholoud, som växte upp tillsammans och gifte sig redan när Kholoud var 14 år. Hennes mamma var bara 13½ år när hon gifte sig och är nu, vid 43 års ålder, mormor till deras fyra barn, varav den äldsta är Ansam 13 år.
Kholoud, som är engelsklärare i en liten skola söder om Betlehem, berättar att när hon och Aiman växte upp kunde de leka på fälten vid Rakels grav³⁾ och röra sig fritt. ”Nu får barnen, som idag är så många fler, leka på de trånga gränderna. Det blir betydligt tuffare tag än på vår tid”. 
I flyktinglägret finns det inte en enda familj, som inte är drabbad av andra intifadan⁴⁾, säger Kholoud. Hon berättar gräsliga om händelser i hennes egen familj och i grannars och vänners familjer. ”Det var mycket svårt även efter intifadans slut.” För några år sedan kom så den höga muren ända inpå flyktinglägret och stängde alla möjligheter att nå olivlundarna utanför Rakels grav och bergssluttningarna upp mot Gilo⁵⁾. ”Nu lever vi som i fängelse, även om vi kan röra oss i Betlehem” säger Kholoud. Femtio procent av invånarna är arbetslösa, vilket är mindre än i övriga Betlehem. Men Kholoud och Aiman är lyckligt lottade som båda har arbete även om lönen är liten. Aiman som är anställd av den palestinska administrationen kör bil och för det får han c:a 2200 Sv.kr i månaden. Då skall vi komma ihåg att priserna i Palestina stadigt stiger. Enligt Kholoud har de sedan tre år tillbaka har justerats upp till priserna i Israel som ligger ungefär på samma nivå som i Europa.
Aida är bara ett av tre flyktingläger i Betlehem⁶⁾. Jag har varit på pilgrimsresor till Israel och Betlehem sex gånger tidigare, men aldrig har någon med ett ord nämnt att det finns flyktingläger här. Så kan man resa med skygglappar och besöka det väl fungerande Israel utan att se eller utan att vilja se.
Det är därför vi är här för att se, lyssna och berätta.
Bara synd att ni inte fick smaka på Kholouds palestinska blomkålsbakelse med sött té till.

 Foto: Gunnar Stenbäck
     Blomkålsbakelse med sött té

 

¹⁾ Balfourdeklarationen – ett avtal mellan britterna och judarna, som skulle ge judarna ett eget land.
²⁾ Engelsmännen hade 1915 tillsammans med kung Hussein av Jordanien gett samma löfte till de araber som bodde väster om floden Jordan i dåvarande Jordanien, d.v.s. i nuvarande Israel och Västbanken
³⁾ Rakel var patriarken Jakobs andra hustru, mor till Josef och Benjamin. (1 Moseboken kap 35 vers 19)
⁴⁾ Det stora palestinska upproret i början av 2000-talet
⁵⁾ Idag en stor israelisk bosättning på sluttningen ovanför Rakels grav och vägspärr 300  i den del av Jerusalem som Israel ockuperar. Israeliska bosättningar på ockuperat område är olagliga enligt art 49 i IV:e Genèvekonventionen ,
⁶⁾ Deheisha flyktingläger är det största och ligger i södra Betlehem. Al-Azza är det minsta och ligger inte långt från Aida vid norra infarten till Betlehem.



Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).
De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

 
Foto: Gunnar Stenbäck

”Vi kan inte lägga vår kraft på konflikten. Vårt mål är att hjälpa så många sjuka barn som möjligt”, säger Bashir, som tar emot oss på ”Caritas Baby Hospital” i Betlehem,  Västbankens och Gazas enda sjukhus för barn mellan 0-5 år.

Sjukhuset, som ligger väldigt nära vår lägenhet har sin speciella histoira. Fader Ernst Schnydrig, katolsk präst från Schweiz, var 1952, bara 4 år efter kriget ¹⁾ på besök i födelsekyrkan här i Betlehem. Han fick där utanför kyrkan se en pappa som

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/israel" rel="tag">israel</a>
<a href="http://bloggar.se/om/israel+och+palestina" rel="tag">israel och palestina</a>
<a href="http://bloggar.se/om/palestina" rel="tag">palestina</a>
<a href="http://bloggar.se/om/kristendomen" rel="tag">kristendomen</a>

 

i gyttjan kom bärande på sitt döda barn. ”Hur skall jag kunna fira Jesu födelse samtidigt som barn är sjuka och lider på den plats som han föddes?” Den frågan födde en vision hos fader Ernst. Han köpte ganska omedelbart ett hus och startade där sitt härbärge med 14 bäddar för sjuka barn. Med hjälp av pengar från den katolska hjälporganisationen Caritas och från den insamlings-stiftelse som fader Ernst startat i Schweiz kunde det första sjukhuset invigas 1968, någon månad innan fader Ernst plötsligt dog. Sjukhuset, som för bara en månad sedan invigde ett helt nytt hus, är idag ett modernt sjukhus med 82 platser med bl.a. en akutavdelning och en neonatalavdelning. ”Det finns 15 läkare, varav 5 är barnspecialister och chefsläkaren är en kvinna”, berättar doktor Zoughbi, som visar oss runt på ett par av sjukhusets avdelningar.
Inga barn på Västbanken kan komma till Jerusalem för sjukvård utan specialtillstånd och det skulle dessutom kosta en förmögenhet för föräldrarna.
Om ett barn på sjukhuset här i Betlehem behöver mer specialistvård än vad sjukhuset kan erbjuda remitteras han eller hon till Hadassasjukhuset i västra Jerusalem. På läkarnivå har man alltså väldigt goda relationer palestinier och israeler emellan. Om barnet behöver transporteras i ambulans måste man ta det i en palestinsk ambulans en halv km till vägspärren vid muren. Där måste pappan eller mamman bära det sjuka barnet, även om det är mycket svårt sjukt, den vanliga gångvägen genom terminalens alla vändkors och kontroller till en väntande israelisk ambulans på andra sidan. Det är nämligen av staten Israel förbjudet för alla israeler, inklusive ambulanspersonal, att åka in på Västbanken. Om pappan inte har tillstånd att passera, vilket de flesta män inte har, så ber den palestinske läkaren sin israeliske kollega att begära ett specialtillstånd för mamman, som då kan följa barnet. Men pappan kan då inte hälsa på sitt svårt sjuka barn. Detta är en del av den ständigt pågående konflikten mellan Israel och Palestina. Men säger Bashir: ”Vi kan inte lägga vår kraft på konflikten. Vårt mål är att hjälpa så många sjuka barn som möjligt”. Det var oerhört befriande att få höra ett sådant uttalande mitt i all bedrövelse.
Till skillnad från t.ex. i Sverige, förutsätter all behandling, inklusive livräddande behandling, föräldrarnas medgivande.
Vi mötte en liten sexårig flicka som bor på sjukhuset. Hon har fel på sina njurar och skulle mycket väl kunna transplanteras och bli frisk. Men hennes pappa vill inte veta av henne och därför får sjukhuset inte ge henne mer än smärtlindrande behandling. ”Hon förstår att hon är döende”, säger doktor Zoughbi. Och hela hennes ansikte visade att det är så (se bild ovan)
På Caritas Baby Hospital tar man emot barn från alla sorters familjer oavsett religion eller ekonomi. Föräldrarna betalar 3% av sjukvårdskostnaden. Om de inte kan betala går sjukhuset in och betalar med hjälp av fondmedel.
Sjukhuset har också en stor öppenverksamhet och uppsökande verksamhet över hela Västbanken med 34000 patienter per år. Och dessutom har man sjuksköterskeutbildning på sjukhuset som drivs av den romersk-katolska kyrkan.
En av mina följeslagarkolleger frågade Bashir till sist: ”Hur kan ni palestinier alltid vara så glada?” Svaret kom genast: ”Det finns helt enkelt inget alternativ!”

 

1)       det krig 1948, som israelerna kallar ”befrielsekriget” men som palestinierna kallar ”den stora katastrofen”

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 

 

Foto: Gunnar Stenbäck

Fatma är gammal och sjuklig. Hon bor i en liten by, An Nu’man, på Jerusalemsidan av muren. Men Fatma och de andra byinvånarna har aldrig fått Jerusalems-ID. Därför är de mer eller mindre fångar i sina egna hem.An Nu’man är ännu ett exempel på vilka omänskliga konsekvenser muren  kan få. Fatma och hennes familj har bott i byn och i sitt hus hela sitt liv. Byn består av 25-30 hus och ligger strax norr om Beit Sahour. Den har c:a 200 invånare. Fatmas anfäder har ägt marken sedan 150 år. De var fåraherdar och bodde först i grottor innan de i början av 1930-talet byggde huset. På den tiden var det aldrig tal om att ha ägandepapper på sitt hem. ”Vårt hem är vårt hem”, säger Fatmas son Muhammed. Fatma heter också Umm Muhammed =mor till Muhammed, och Muhammed heter också Abu Mahmoud =far till Mahmoud. Vi sitter utanför deras hus och lyssnar till deras berättelse. När den första formen av stängsel började byggas på 1990-talet hamnade An Nu’man i en slags Ingenmansland. När sedan muren byggdes för fem år sedan blev detta förhållande permanent. Byn ligger på Jerusalemsidan och de som bor där borde ha fått Jerusalems-ID ¹⁾, så att de kunde röra sig fritt i östra Jerusalem. Men eftersom de inte kan visa papper på att de äger sina hus fick de aldrig ett sådant. I stället finns det rivningsorder på några av husen. Och eftersom det ligger utanför Västbanken enligt Israels sätt att se det ²⁾ gäller alla de restriktioner att passera vägspärren utanför byn, som gäller alla palestinier på Västbanken. Följaktligen är Fatma och alla de andra i byn mer eller mindre fångar i sina egna hem, omgivna av en mängd restriktioner. Deras enda ”brott ” är att de är palestinier och att de saknar papper på den mark de ägt i 150 år. De får inte ta emot någon palestinsk gäst eller hantverkare från Västbanken. Och från Jerusalem kan heller ingen palestinier komma och israelerna vill inte komma. När Fatmas man blev sjuk fick ambulansen från Västbanken inte komma igenom vägspärren. Hennes svärson är läkare på Västbanken. Inte heller han fick komma igenom. Fatma har 14 barn i livet. Några av dem bor på andra sidan muren, men får inte komma hem och hälsa på. De kan bara träffas när Fatma och hennes söner tar sig från byn genom vägspärren till andra sidan muren. Muhammed säger: ”Fångar i israeliska fängelser får ta emot besök av sin familj två gånger per månad. Vi får aldrig ta emot besök av våra släktingar.”  Barnen i byn får gå någon km genom vägspärren till skolan som ligger på Västbanken. Och en av våra uppgifter som följeslagare är att finnas vid den vägspärren en gång i veckan för att övervaka hur barnen blir behandlade.

När Muhammed, som arbetar i Beit Sahour på andra sidan muren, kom hem igår och skulle passera vägspärren ropade militären från vakttornet långt innan han var framme vid spärren: ”Stanna och ta av dig kläderna”! ”Men jag stannade inte, utan gick fram till båset där militären sitter och frågade varför jag skulle stanna. Jag var ju på väg till mitt eget hem” säger Muhammed. ”Det är så förnedrande. De gör det bara för att trakassera oss”.

Byn har också stora problem med vattenförsörjningen. Vattenledningen går via vägspärren och lite då och då stänger militären av vattnet.

Så har vi fått ännu ett rikt möte med fattiga människor, som lider under ockupationen.

 

1)       Bara de palestinier, som kunde visa att de ägde hus i Jerusalem på självständighetsdagen i maj 1948 och som inte just den dagen var bortresta fick Jerusalems-ID  plus de som därefter fötts i familjen. Bara de palestinier,som har Jerusalems-ID, får bo i östra Jerusalem.

2)       Östra Jerusalem är dessutom en del av det sedan 1967 av Israel ockuperade området. 1980 annekterade Israel ensidigt östra Jerusalem och ser det idag som en del av Israel. Enligt FN och folkrätten är det fortfarande en del av det ockuperade området.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Foto: Gunnar Stenbäck

För tio år sedan var hon en framgångsrik affärskvinna med souvenirbutik på bästa plats utmed Betlehems huvudgata. Idag har allt slagits i spillror. Sju meter framför affären och det hus där hon och hennes familj bor reser sig den åtta meter höga muren och den omger huset på tre sidor.
Claire är en romersk-katolsk palestinsk kvinna i 40-årsåldern, som är gift med Johnny, en grekisk-ortodox kristen bilmekaniker, även han palestinier. De har två döttrar, Christie, 20 år och Oriane 14 år samt två söner, Andrea 17 år och Daniel 12 år. Deras hus ligger ett stenkast från Rakels grav ¹⁾. Genom Osloavtalet på 1990-talet hamnade deras tomt, som de har papper på att ha ägt sedan lång tid, i det som kallas område C ²⁾. Under andra intifadan³⁾ blev deras trädgård en militärförläggning och huset med familjen och affären hamnade mitt i skottlinjen mellan militanta palestinier i det närbelägna flyktinglägret och den israeliska militären. Familjen fick under lång tid ligga tryckta i ett hörn av lägenheten för att finna skydd för kulorna. Barnen blev dag och natt var det verkligen varje dag och natt? Jag veta att det kan låta som en okänslig fråga, men det är viktigt med sakligheten. Alternativ formulering: ”Barnen blev hotade av militären med k-pistar upp i ansiktet både under nätter och dagar”. När kriget var över dröjde det inte så länge innan militären plötsligt en dag kom och satte upp höga betongblock. När barnen på morgonen gick till skolan fanns de inte där. När de kom hem fann de sitt hem omringat av en åtta meter hög betongmur, som framför huset och affären går mitt i den tidigare huvudgatan och infarten till Betlehem från Jerusalem.
Claire har berättat sin familjs historia för hela världen om och om igen via tidningar och via TV-kanaler. Hon gör det nu igen för oss. Hela hennes och hennes barns ansikten vittnar om en förtvivlan och svåra inre trauman. Tårarna kommer både från hennes ögon och från våra. Det hon vittnar om rör oss i djupet av vårt allra innersta.
I souvenirbutiken, som hon har kvar säljer hon den mest fantastiska träkonst, bl.a. en julkrubba med muren mellan den heliga familjen och herdarna. Krubban är genombruten så att ljuset kan komma fram bakifrån. Och muren är löstagbar av den anledningen att Claire, mitt i hela det helvete hennes familj befinner sig i, är övertygad om att den ende som kan ta bort muren är Jesus, hennes och vår gemensamma frälsare. Jag frågar henne: ”Orkar du tro på en framtid?” och hon svarar: ”Bara genom Gud. Han kan, och han skall en dag hjälpa oss!” Jag önskar att min tro vore så stark för situationen ser minst sagt mörk ut för . De kan inte sälja sitt hus till någon palestinier eftersom det ligger i ett område C. De kan inte sälja sitt hus till den israeliska staten, som gärna vill köpa det, för det skulle, säger Claire ”innebära en omedelbar dödsdom av den palestinska administrationens utsända”.
Äldsta dottern hade till idag kl. 14 på sig att betala terminsavgiften på universitetet, innan hon annars blir avvisad efter tre års studier. Äldste sonen, svårt traumatiserad, går i en kristen specialskola för skadade ungdomar. Men inte heller för hans terminsavgift räcker pengarna. Turistgrupperna kommer inte till Claires souvenirbutik för den är för liten för guiderna, som vill ha provision. Ändå orkar Claire tro på ett under!
När Gud utför under använder han oftast helt vanliga människor som du och jag. Men även vi kristna i västvärlden tycks svika sådana som Claire och hennes familj trots att hennes historia är vida spridd. Kanske kan undret ske att denna familj kan få se något ljus i mörkret. Och kanske Gud vill använda just dig för att göra det undret.


1)      Rakel var patriarken Jakobs hustru, som begrät sina barn , Se  Jeremia bok i GT kap 31 vers 15 och Matteusevangeliet i NT kap 2  vers 18

2)      Innebär att det är ett område på Västbanken som förklarats som militärt område och står under den israeliska militärens administration

3)      Palestinska upproret 2000-2002, som startade efter det att den israeliske premiärministern Ariel Sharon gått in på tempelplatsen i Jerusalem med muslimernas tredje heligaste plats: Alaskamoskén

 

Jag är i  Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Hon är 74 år. Hon är ständigt i beredskap med sin mobiltelefon, varje dag, varje natt, hela året om. Och hon har sedan 2001 flera gånger i veckan tidigt på morgonen stått vid någon vägspärr och bevittnat hur det palestinska folket förnedrats av den israeliska militären. Hannah Barag är israelisk judinna och en av förgrundsfigurerna i kvinnororganisationen Machsom Watch (www.machsomwatch.org/en ).

 Foto: Gunnar Stenbäck
                      Hannah Barag

Vi fick denna sista kursdag möta Hannah och lyssna till denna mycket färgstarka person . ”Machsom” är hebreiska och betyder ogenomträngligt hinder. Machsom Watch (MW), som bildades 2001, är en frivilligorganisation av israeliska kvinnor som har tagit på sig uppgiften att bevaka militärens vägspärrar  på den israeliska sidan. De är därmed kanske den viktigaste samarbetspartnern för EAPPI när vi står på den palestinska sidan vid vägspärrarna.  Det finns idag mer än 80 sådana på Västbanken och MW  står  vid de flesta varje dag sedan 2001. C:a 400 kvinnor gör detta utan ersättning, utan något kontor, med en organisation som är helt platt och med sin egen privata mobiltelefon som sitt arbetsredskap. Det är till dem bl.a. vi ringer när något händer vid vägspärren. De har sedan kontakter och möjlighet att på sitt språk, hebreiskan, gå vidare och trycka på för att påtala brott mot mänskliga rättigheter t.ex.
Hannah gav ett exempel på vilka svårigheter många palestinier har att leva under. En palestinsk kvinna från Betlehem gifte sig med en palestinsk man från Jerusalem c:a 1 mil bort. Han har Jerusalems ID-kort , vilket man måste ha för att som palestinier få bo i Östra Jerusalem. Om han lämnar Jerusalem mister han sitt hus och kan aldrig mer komma tillbaka. Hans fru får inget tillstånd att åka till Jerusalem. Hon är svartlistad eftersom hennes bror en gång för flera år sedan bevistade ett föredrag i en byggnad som tillhörde Hamas . Hon tog sig illegalt till Jerusalem i alla fall och flyttade till sin man. De fick ett barn som var gravt handikappat och som behövde sjukvård i den israeliska delen av  Jerusalem. Men, eftersom modern var i Jerusalem illegalt kunde hon inte hälsa på sitt barn. Pappan kunde det heller inte för då hade han förlorat sitt arbete. Den enda som kunde hälsa på barnet var mormodern som fick söka tillstånd att komma från Betlehem och passera genom vägspärren ett par timmar varje dag. Detta sker i det demokratiska landet Israel idag.
Det var mycket starkt att få lyssna till Hanna Barag.
Så avslutades  vår kurs här i Jerusalem med en gudstjänst i den lutherska evangeliska kyrkan i Gamla stan. Det var en fin stund då grupp 33 lämnade över till oss, gr. 34. Med bibelord, böner, ljuständning, sånger och symbolladdade handlingar blev vi mottagna som ”flygfärdiga” följeslagare. Vi fick våra telefoner och nycklar till lägenheterna och så fick vi ge varandra fridshälsningar för att till sist få ta emot välsignelsen.
Dagen avslutades med en middag för båda grupperna på Jerusalem hotell.
I morgon flyttar vi till Betlehem för 2½ månads tjänstgöring.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 Foto: Gunnar Stenbäck
                     Michael Manekin  

Det krävs mycket mod att som löjtnant i den Israeliska armén bryta med försvaret och engagera sig i en organisation, som arbetar för mänskliga rättigheter och för en rättvis fred i landet. Michael Manekin är en av dem, som gjort det och som nu engagerar sig i organisationen ”Breaking the Silence”  (www.shovrimshtika.org/index_e.asp), som funnits sedan 2004. Under ett par timmar fick vi idag lyssna till Michael, som berättade för oss hur det israeliska försvaret är uppbyggt och hur de tränas att arbeta bl.a. på de ockuperade områdena. Han berättade att försvaret tränas för krig, inte för att administrera ockuperade områden. Männen gör tre års värnplikt och kvinnorna två år. Det är alltså ungdomar, som svarar för militärens närvaro på Västbanken och de är inte alls tränade för många av de situationer de möter. Därför är många väldigt rädda och nervösa i mötet med palestinier. Kanske inte så konstigt att en soldat vid en checkpoint sa till en av följeslagarna: ”Det är så skönt när ni är här. Det blir lugnare då”.

Ja, ockupationen skadar verkligen både palestinier och israeler. Många israeliska soldater bär liksom palestinierna på svåra trauman och flyr därför ofta landet efter avslutad militärtjänst, för att söka ”lyckan” i Indien eller något annat land , där det lätt går att få fatt i droger.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Ännu en underbar sommardag med starka intryck.
Det första var att vi fick fira mässa med syrisk-katolska församlingen, som har sin kyrka i vårt gästhus. En stark upplevelse, där jag trots arameiskan kunde följa med tack vare att mässans struktur var den samma som i vår mässa hemma. Men det största var att vi fick dela nattvarden med dem och ta emot bröd och vin, trots att den syrisk-katolska kyrkan är en del av den romersk-katolska kyrkan, som inte brukar tillåta det.
Den andra starka upplevelsen idag var mötet med Angela Godfrey från ICAHD (the Israeli Committee Against Home Demolitions, http://www.icahd.org/eng/ ) och den resa vi fick göra med henne som guide.
Angela är en Israel med en judisk pappa och en kristen mamma. Hennes mamma hade som sjuksköterska vårdat offren för Förintelsen. Hon hade senare, som vuxen, bott i Syd-Afrika under apartheidregimen, men har bott i Israel de sedan 1981 och är nu mycket aktiv i motståndet mot ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem. Hon gav oss först en briefing om bosättningarna innan hon tog oss med på en flera timmars rundresa runtom i Östra Jerusalem och ut på Västbanken.
För mig var det något av en chock att åka gamla Jerikovägen ut till Abu Dis och finna att vägen helt var avklippt av den avskyvärda muren. Men nästan ännu värre var det att se den tidigare så vackra Juda öken på väg ner mot Jeriko vara bebyggd med en helt ny modern stad, Ma’ale Adomim, som är en illegal bosättning på 37000 inv. Målet är att den skall växa till 70000 inv. På vägen dit såg vi några kvarvarande beduintält, som har rivningsorder på sig.
Ma’ale Adomim är, liksom Har Homa utanför Betlehem m.fl. andra nya bosättningar, en ekonomisk bosättning. Det betyder att husen är kraftigt subventionerade av staten Israel liksom hyrorna och lånen de första fem åren. De som bor där har alltså inte den religiösa motivering att bo där, som de ortodoxa judarna i vissa andra bosättningar har. Bosättningen är byggd på stulen Palestinsk mark, vilket de flesta av de som bor där inte har en aning om eller inte vill veta.
Med alla dessa nya bosättningar, från Gilo och Har Homa vid Betlehem i söder till Ma’ale Adomim och upp mot Ramallah i norr, bygger Israel ett nätverk, som mer och mer stryper alla livsmöjligheter för de palestinska byar som ligger klämda däremellan. Och så använder man dem som ”facts on the ground” vid eventuella nya förhandlingar. Men dessa förhandlingar kan, enligt Israel, bara gälla Västbanken, inte Östra Jerusalem, som man helt frankt, mot FN och mot hela världssamfundet, har annekterat och därmed ser som en del av Israel.
Angela menar att det som sker här med palestinierna är värre än det som skedde med de svarta under apartheidtiden i Syd-Afrika. "Där hade de svarta oftast arbete även om det var dåligt betalt. Här lämnas palestinierna åt en oerhört hög arbetslöshet. Där bombade man inte städer och byar samman, vilket sker här i Gaza och tidigare på hela Västbanken"
Angela och ICAHD är ännu en röst israelisk röst, som liksom palestinierna, vädjar om en internationell bojkott av Israel.
Ja, det var en ganska innehållsrik och omtumlande dag. Att det bara är en vecka sedan vi lämnade Sverige kan ingen av oss fatta.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Har i em. tillsammans med alla de andra följeslagarna, varit i Beit Sahour, som ligger alldeles intill Betlehem, vid YMCA (KFUM) och lyssnat till en mycket intressant föreläsning av en av författarna av  Kairosdokumentet, Rifat Kassis , (läs gärna själv på www.kairospalestine.ps).  Kairos är grekiska och betyder ”ny tid", egentligen "Guds tidpunkt” och har alltså inget med Kairo att göra.



Det är ett dokument, som under ett års tid arbetats fram av palestinska gräsrotsteologer och kristna lekmän, och som unikt nog har undertecknats av de högsta ledarna i alla de på Västbanken närvarande kyrkorna . ”Dokumentet är inte en hämnd mot Israel utan en handling för att nå fram till en rättvis och slutgiltig fred” säger man. De är dessutom unikt på det viset att det arbetats fram utan påverkan av politiker, andra kyrkor i västvärlden eller av ekonomiska intressen. "Dokumentet vill vara en profetisk röst från de lidandes djup utan diplomatiska uttalanden".

Man vänder sig först till alla palestinier: ”Vi måste ha tålamod och göra motstånd med kärlek och med icke-våld. Vi har redan tillräckligt med splittring bland oss kristna. Låt oss stå emot Israels ondska med vår kärlek.”

Sedan fortsätter det långa dokumentet och Rifat Kassis lyfter fram 4 speciellt viktiga punkter:

1. Palestinska kristna tro inte att Israels ockupation av Västbanken och Gaza är ett under och verk av Gud,  

2. Slutet på kristnas, muslimers och judars lidande i området kan bara bli verklighet om ockupationen upphör.

3. Palestinska kristna uttrycker sin uppskattning av stödet från kristna bröder och systrar över hela världen och vädjar om fortsatt stöd,

4. Kairosdokumentets övertygelse är att detta land (Israel) tillhör alla och skall vara öppet för och delat av alla.

Slutklämmen är att man vädjar till omvärlden om en total bojkott i stil med bojkotten mot Syd-Afrika under apartheidtiden.  ”Vi palestinier vädjar om detta tillsammans med många israeler, som är emot ockupationen”. Bojkotten hoppas man skall gälla allt utbyte av varor, tjänster, kultur och undervisning. Enda undantaget är turismen, för man vill inbjuda alla att komma och själva se hur förhållandena för palestinierna är.

Så välkomna på besök!!

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

”Det finns ingen bland oss palestinier, som är lycklig”. Orden kommer från en gammal man jag satt ner och pratade med i Gamla stans arabiska kvarteren i i Jerusalem. Visst var det ett tillspetsat uttryck, men röjer ändå vad de flesta palestinier känner. Trots detta möter vi så mycket vänlighet och tacksamhet. Mannen fortsätter:  ”Vi önskar alla fred, men det gör tydligen inte Israel” Det får stå för honom, men jag kände nödropet i hans röst. Och han fortsatte: ”Vi tackar er för att ni är här!”
Jag är alltså tillbaka i Jerusalem. Ligger på min säng i gästhemmet och hela luften fylls av böneutroparna från flera minareter. Det är fredag kväll, muslimernas helgdag, men samtidigt början på judarnas sabbat . Att det var muslimernas helgdag kunde vi inte undgå att märka redan på morgonen, när vi skulle ta oss från Betlehem till Jerusalem genom ”vår” Checkpoint 300. Trots att muslimerna är lediga så var kön lång och trängseln stor. Idag var det mest äldre män och kvinnor, som finklädda var på väg till Al-Aksamoskén på tempelplatsen. Det var nyttigt att ända in på skinnet få känna på palestiniernas vardag, när vi föstes  och armbågades framåt  i snigelfart . Skulle djuren i Sverige behandlas på det sätt som människor behandlas där i båsen skulle det bli ett väldigt liv. Något hundratal meter från oss passerade turister i sin buss. Det tog några minuter för dem medan passagen, där vi gick, idag tog 1 tim. Resan från Betlehem, som skulle kunnat gå på 20 minuter tog 1 tim och 50 minuter. Och då har palestinierna kanske kommit från byar en bra bit från Betlehem med ytterligare vägspärrar. De kanske startade 1 tim före oss. 2½ timmars resa och förnedring för att komma till moskén. Hur många svenskar gör den resan varje vecka för att komma till kyrkan på söndagen? Under min rundvandring såg jag ena stunden muslimer som knäböjde mitt på trottoaren vända mot Mecca för att be, för att nästa stund vara framme vid Västra muren eller Klagomuren och uppleva när mängder av  judar, gamla och unga, med extatisk sång och dans firade att deras sabbat började. Det är verkligen en religionernas och kulturernas smältdegel denna stad och detta land.
Nu skall vi vara här för fortsatt kurs t.o.m. tisdag. På onsdag börjar ”allvaret”

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Idag har vi gjort två nya bybesök. Det första i Tuqua, vid foten av berget Herodion. Där skulle vi ha besökt skolan, men det var skolstrejk idag så det blev inget av. Vi fick vända tillbaka i taxin. Den andra byn vi besökte var Husan, som ligger SO om Betlehem, en by där det ofta är skärmytslingar mellan israelisk militär och barnen i byn. Militären provocerar och barnen svarar med stenkastning varvid militären avlossar skott eller tårgas eller griper barn. Det händer också ofta att militären kommer om natten och gör inbrytningar i hem för att gripa någon. Senast var det en 14-åring som greps och sattes i fängelse utanför Ramallah utan någon rättegång. Vi träffade byns ledare och hans familj, en väldigt färgstark och ödmjuk person som själv suttit i israeliskt fängelse i över 8 år. Ändå säger han: "Israelerna är inte våra fiender. De är människor som vi. Vi vill leva i fred med dem i en gemensam stat. Men den israeliska militären är våra fiender. Enligt koranen är det förbjudet att fälla levande träd. Så mycket mer är det förbjudet att döda eller skada en människa". Det intressanta är att den judiska Talmudtraditionen säger samma sak. Detta borde kunna vara en utgångspunkt för samtal mellan judar och muslimer och kristna.
Idag har vi också varit på Badil center, (www.badil.org), som sysslar med flyktingfrågor och alla de frågor som rör flyktingars mänskliga rättigheter. Deras uppgift är: 1. att utföra lobbyarbete mot Israeliska myndigheter, 2. ordna flyktingkonferenser kring frågor om mänskliga rättigheter,  3. att inspirera till att starta studie- och undervisningsgrupper kring mänskliga rättigheter. 4. internationellt påverkansarbete, men också påverkan på de egna politikerna. Hassan, som vi fick tala med. hoppas på en slags försoningskonferens likt Sydafrika för att nå fram till en lösning på flyktingfrågan. Badir förespråkar liksom de palestinska kyrkoledarna i deras s.k. Kairosdokument, (www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196693) en bojkott av Israel med målet: 1. Upphörande av occupationen, 2. Fullt erkännande av både israelers och palestiniers rättigheter, 3. Flyktingfrågans lösning. 
En fin dag med underbart väder (c:a 22-23 grader mitt på dagen), är till ända. I morgon åker vi tillbaka till Jerusalem för fortsatt kurs t.o.m. tisdag.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Startade dagen med tidig frukost för att hinna ta en ordentlig promenad upp på Oljeberget, förbi Getsemaneträdgården upp till Dominus Flevit-kyrkan (Dominus flevit=Jesus gråter). Kl. 9 kom en av Betlehemsgruppen och hämtade oss. Med buss i hög fart åkte vi till Checkpoint 300, den stora checkpointen vid Gilo i Betlehem. Där fick vi gå igenom passkontrollen med vår tunga packning till taxi på andra sidan, som förde oss till vår lägenhet (se bild på huset). Vi bor med utsikt mot djupa dalar och höga höjder. En av dessa är den israeliska bosättningen Har Homa, en helt nybyggd stad med c:a 6000 bostäder. Vi ser också ut mot Beit Sahour, Betlehems tvillingstad med en majoritet av kristna palestinier. Där ligger också med herdarnas äng. Första besöket gjorde vi till ”Tents of Nations” www.tentofnations.org , ett mycket intressant och spännande projekt. Där bor  Daoud med familj, en luthersk kristen familj, som har ägt och bebott marken (100 tunnland) sedan 1916. Daouds farfar köpte marken 1916 och bosatte sig i en grotta, som finns kvar. Hans son, Daouds pappa, drömde om att skapa ett fredsprojekt där, men dog 1976. Dahoud och hans bröder vill genomföra visionen. Deras problem är att gården ligger i ett C-område (ett område av Västbanken, som står  helt under israelisk administration sedan 1990-talet) och att kullen, där gården ligger är omgiven av flera stora israeliska bosättningar, som vill åt marken. I ett C-område får palestinier inte bygga något nytt hus över markytan. Därför bygger Daoud och hans familj istället rum under markytan, t.o.m. ett kapell. Man vill likt de israeliska bosättarna skapa ”facts on the ground”. Under odlingssäsongen inbjuder man volontärer att komma och bo där och arbeta. De får bo i tält. Gården har inte haft el tills alldeles nyligen. Men varje frustration vänder man till att finna nya möjligheter. Så har man med hjälp av tyskar fått solpaneler så att man nu har el. Man saknade vattentillgång, men under den svåra perioden förra året under Gazakriget vände man den frustrationen till att finna en lösning på vattenproblemet. Man byggde 8 stora vattencisterner under jordytan för att samla in regnvatten, som nu försörjer gården. Daoud säger:  ”Vi vägrar att vara offer. Även om situationen är svår ser vi hela tiden en framtid.” När bosättare kom och förstörde en hel del olivträd fick de nya olivträd av ”Jews for just peace in Palestine” www.jfajpnc.org . Hela tiden ser de nya möjligheter. Byn vägrar att vara fiender med någon. Med icke-våldsprincipen byggd på Jesu undervisning vill man vara en brobyggare mellan folk och folk. ”Vår vision är att skapa vår framtid på egen hand utan externt beroende och våga möta det onda med det goda.”
 Detta var verkligen ett mycket givande besök som ingav hopp mitt i en hoppös omgivning.
Dagen fortsatte med besök på AEI (Arab Educational Initiative) www.aeicenter.org . Vi fick en engagerad information om centrats verksamhet, som har som mål att finna vägar för samtal mellan kristna och muslimska palestinier. Före andra intifadan, 2000, var även israeliska judar med, men det går tyvärr inte längre. Inga israeler får enligt israelisk lag besöka A-områden på Västbanken (områden med palestinskt självstyre, som Betlehem är).
Ikväll har vi så fått möta en massa viktiga kontaktpersoner från olika byar och organisationer vid en bjudning på ett kafé, där vi blev presenterade för dem och de för oss. Jättebra! Kl. 03.40 ringer klockan i morgon bitti. Vi skall till vår första checkpointvisit och skall vara där 04.30! Blir spännande!

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).