Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck                      
Palestinska flickor planterar träd     

”Vi hoppas på den gröna intifadan¹⁾ och planterar nya träd även om israelerna rycker upp dem i morgon på samma sätt som Martin Luther sa att han ville plantera ett äppelträd idag även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon”
Orden är Imad Haddads, den lutherske prästen i Beit Sahour²⁾. Han tar emot mig på sitt kontor alldeles intill den lutherska kyrkan, som är den minsta av de fyra kyrkor som finns här. Av Beit Sahours 16-17000 invånare är c:a 14000 kristna. Den grekisk ortodoxa kyrkan är den största, sedan kommer den romersk-katolska, den grekisk-katolska och så den lutherska med sina 120 medlemmar från 12 familjer. Till skillnad från Betlehem har de kristna i mycket högre grad stannat kvar i Beit Sahour. I Betlehem var på 90% av befolkningen kristna på 1980-talet. Idag är de bara 16%. De som emigrerat från Beit Sahour har till skillnad från Betlehem behållit sina hus och kommer hem på besök någon gång om året, medan släkten ser efter huset under övriga året. Och många återvänder för gott. 
Hur påverkar då ockupationen de kristna palestinierna? ”På samma sätt som det påverkar muslimerna” svarar Imad, ”med bl.a. ökad arbetslöshet p.g.a. att de inte får tillstånd att åka in till Jerusalem och arbeta. Vi känner oss instängda som i ett fängelse. Tyvärr är det fler och fler kristna, som håller på att förlora hoppet.”. Imad, som också är lärare på den ganska stora lutherska skolan fortsätter: ” De unga bär på färre och färre visioner. En av våra huvuduppgifter som kristna ledare är att inge hopp och visa på det hopp vi mitt i allt elände har i Jesus Kristus. Att Jesus som föddes här i Betlehem fick namnet ’Immanuel’ som betyder ’Gud är med oss’ får en alldeles särskild betydelse för oss. Det ger mening åt livet här och innebär en utmaning och ett ansvar för oss att ropa ut detta, inte minst för våra unga: Gud är med oss för att befria oss^3). Istället för att stirra oss blinda på problemen och gråta över situationen är vårt viktigaste arbete detta att kommunicera hoppet vi har i Jesus till våra barn”.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Imad med en lärare och skolbarn vid den lutherska skolan

Jag frågar hur man som kristen palestinier läser gamla testamentet, som bl.a. talar om ’det åt Israel utlovade landet’. ”En av de gamla i min församling säger: ’Denna situation har stulit gamla testamentet från mig’ ”, svarar Imad. ”Och jag kan hålla med om att stora delar av GT är svåra för oss att förstå. Men jag för min del läser t.ex. berättelsen om Guds befrielse av Israel ut ur Egypten, som en berättelse om hur Gud skall befria mitt folk ur detta slaveri. Jag är därför hoppfull inför framtiden även om jag inte är optimist”, säger Imad. Och det är här han kommer in på ’den gröna intifadan’, som han just läst om i dagens tidning. Den innebär att vi som ett tecken på liv och hopp vill plantera nya träd ständigt, även om den israeliska militären eller israeliska bosättare i morgon kommer och rycker upp dem, som de så ofta gjort. Vi längtar fortfarande efter liv”.  Det är en trotsig revolt mot den omänskliga ockupationen och jag tänker genast på flickorna från den katolska skolan som jag mötte på min väg hit och som just höll på med trädplantering utanför sin kyrka (bilden ovan).
Jag frågar Ihad om de kristna här är intresserade av politik, en ganska korkad svensk fråga. Han skrattar och svarar: ”För alla här är politik viktig. Allt är politik. Kristen tro har med livet att göra och därför har den med politik att göra.” Och han fortsätter: ”Vi kan inte förstå hur kristna från Europa och Amerika kan komma hit för att se kyrkor och stenar och platser där Jesus varit, utan att vilja möta sina kristna syskon här och se hur vi har det. De ser på oss palestinier som man ser på djur i bur. Det är förödmjukande för oss och ovärdigt kristet liv. Vi välkomnar alla, som vill komma och leva med oss här en kortare eller längre tid och dela våra liv här.”
Imad berättar att ekumeniken fungerar väldigt bra i Beit Sahour. De har ett gemensamt kristet råd, där de delar mycket. Också umgänget med de muslimska palestinierna fungerar oftast väldigt bra. De kristna bjuder in sina muslimska grannar till julen och muslimerna bjuder in sina kristna grannar till Ramadan. De deltar i varandras högtider.
Till sist kommer vi in på det palestinska Kairos dokumentet⁴⁾. Jag frågar Imad om vad han säger om det. Svaret kommer omedelbart: ”Äntligen! Det handlar om tro, om hopp och om kärlek. Det är ett dokument som i första hand är riktat till oss palestinier och som påminner om att kampen vi har att utkämpa inte är en kamp mellan kristna och muslimer utan en kamp mellan palestinier och staten Israel. Dokumentet ger vidare hopp om en icke-våldskamp och skall vara en väckarklocka för oss alla att vakna upp och se vad som pågår.” Hur vill ni att vi i Europa skall använda dokumentet, frågar jag. ”Läs det! Diskutera det! Var bara inte tysta! Håll med eller säg emot, men säg vad ni tänker!” Dokumentet uppmanar till bojkott. Kommer inte det att drabba er palestinier hårt?  ”Jo, det gör det, men det är vi beredda på. Först och främst vill vi att vårt eget folk bojkottar t.ex. israeliska varor. och bara köper palestinska. Bojkotten skulle helst drabba det som produceras av bosättarna, men det är svårt att se varifrån produkten kommer. När vi t.ex. exporterar varor från Palestina så får det inte stå att de är från Palestina utan från Israel. Det är en lögn som ni tillsammans med oss måste kräva att den upphör.”
Ett långt, innehållsrikt och intressant samtal är slut, men har samtidigt väckt så många nya funderingar för kommande samtal. Låt samtalet kring dessa frågor få komma igång också hemma hos er.

¹⁾ "skaka av", "resning" eller "avskakande av damm") är ett arabiskt ord för uppror.
²⁾ Beit Sahour är den ihopbyggda grannstaden till Betlehem, där herdarnas äng ligger
³⁾  Namnet Jesus betyder ”Herren räddar. Herren befriar”
⁴⁾ Läs om ”The Palestinian Kairos Document” här på min blogg den 9.1.2010

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).