Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Susan Palmai
 Ameen vid sin kaffevagn

Han står där varje morgon, när vi kommer till den stora ”Vägspärr300”. Från kl. 02.00 säljer han kaffe till alla som skall köa. ”Good morning”, säger han med sitt vänliga leende. Nu har han bjudit oss i teamet hem till sig i Toqua, en halvtimmes bilresa söder om Betlehem.
Kompisens taxi möter oss på utsatt tid. På vingliga vägar tar han oss i hög fart ner till Toqua som ligger lite bortom Herodion, Herodes den stores sommarresidens, vid tiden för Jesu födelse. Toqua är platsen varifrån profeten Amos kom, han som så starkt talar om de förtrycktas rätt.
I denna by med 12000 invånare bor Ameen, kaffeförsäljaren, med sin familj. Han visar oss först in till hans gamla och värkbrutna föräldrar, som bor i ett hus med ett rum. Palestinierna högaktar äldre och är stolta över sina föräldrar. Sedan visar Ameen stolt upp sitt egenhängigt byggda hus, där hans bror bor på andra våningen och han själv med familj på första. Vi välkomnas med sedvanlig vänlighet och gästfrihet med en välkomstdrink bestående av grapejuice.
Ameen berättar att en del av familjens olivlundar i slutet av 90-talet beslagtagits av den israeliska militären för byggandet av en bosättning. Han, som då bara var i tjugoårsåldern, hade givetvis reagerat och börjat diskutera med dem. Och när de inte lyssnade hade han i sin vanmakt kastat sten på dem. Han berättar vidare:”Jag blev arresterad och förvarades under en och en halv månad i ett rum 1x1 meter. Med huva över huvudet, med bakbundna händer och fötter och med hög musik på från sex på morgonen till sex på kvällen tvingades jag sitta på en liten pall i vinden från en kallfläkt rakt mot huvudet. En till två timmar varje dag utsattes jag för förhör med målsättningen att få mig att skriva under ett papper på att jag var skyldig. Men jag visste att om jag skrev på det skulle jag få 3-4 års fängelse så därför vägrade jag uthålligt. Efter en och en halv månad flyttades jag till ett riktigt bra fängelse och fick vara där i tio och en halv månad till. Fängelset gjorde mig starkare”
P.g.a. allt detta är Ameen fortfarande svartlistad av Israel och han kan därför inte få komma till Jerusalem eller till Israel. Han hade jobb som karateinstruktör i Jerusalem, men det förlorade han då och får nu ägna sig åt att sälja kaffe vid vägspärren i Betlehem. Han går upp kl. 01 och tar sig till Betlehem för att göra i ordning sin kaffevagn, som han stoppat in i kompisens taxi. Själv har han ingen bil. Kl. 02 börjar han sälja sitt kaffe till de köande arbetarna fram till kl. 09. Sedan åker han hem, äter frukost med familjen, går till moskén för att be och lägger sig sedan att sova. Vid fyratiden går han upp för att äta middag med familjen innan han vallar sina får en stund och umgås med andra i byn. För allt detta tjänar han en riktigt bra dag¹⁾ c:a 300 svenska kronor, när han betalat alla omkostnaderna.
Det är dags att gå in i matsalen, där ett dignande matbord är dukat. Vi bjuds på ”Maqlubbeh” en traditionell palestinsk rätt bestående av ris, kyckling, youghart, grönsaker, mandel, rostad eller stekt potatis i skivor m.m. Till detta serverades nybakat bröd, ”thaboun” och en sorts soppa, gjord på någon slags sädeskorn som malts för hand. Den smakade som havrevälling. Alla åt vi ur samma fat och skålar och på sedvanligt palestinskt sätt delade värden, d.v.s. Ameen, kycklingstyckena i småbitar med sina händer och la till var och en av oss.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Maqlubbeh

Frun i huset, Ameena, var kvar i köket, liksom de fyra barnen, taxiföraren och en kusin. De fick äta från samma fat, när vi hade ätit färdigt. Fullproppade återgick vi till vardagsrummets moderna soffgrupp, där vi genast serverades en hembakad söt kaka, som fyllde var sitt stort fat och ett stort glas Coca-cola.
Mätta och mer än belåtna tar Ameen oss med på en runda i byn. Han visar sina får och höns. Och som av en händelse var hans syster där i fårhuset. Ameen berättar att hon är ensam-stående mamma till ett antal barn, varav det äldsta är svårt handikappat och vi bjuds att komma hem till hennes hem också. Väl där kommer det söta téet fram och vi blir presenterade för sex av sönerna inklusive den handikappade, som sitter invirad i en filt på golvet.
Men generositeten är inte slut ännu. Innan vi kan lämna byn skall vi tillbaka till Ameen för att äta frukt. Proppmätta rullar vi ut i mörkret och in i taxin, som tar oss hem till Betlehem på samma smala vägar, helt oupplysta med en massa vandrande folk i vägkanten. Reflexer verkar man inte känna till. Ännu en upplevelsefylld dag är till ända. Den började i morse kl. 04 vid vägspärren och slutar nu vid halvtiotiden på kvällen. God natt!

 

^EXTRA:
Se filmen ”Obama, take away the pain in my stomach” med Hannah Barag¹⁾        www.youtube.com/watch?v=EcGm-gxmxHw

  

¹⁾ Som idag då knappa 2000 personer köade från 02-09 i en kaotisk vägspärrskö som knappast rörde sig framåt2
²⁾ Hannah Barag är en av förgrundsfigurerna i Machsom Watch (www.machsomwatch.org/en) , den israeliska kvinnoorganisationen vi samarbetar med vid vägspärrarna.

 

  

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

<a title="Bloggar om Israel" href="">Bloggar om Israel</a> 

 Foto: Gunnar Stenbäck
 Palestinskt hus ockuperat av israeliska bosättare                       

Hon är 90 år gammal. Hon sitter utanför sitt eget hus invirad i filtar i ett tält bestående av presenningar. Utanför tältet sitter hennes son och försöker hålla värmen med en brasa. Vägg i vägg med tältet finns hans del av huset, som nu är ockuperat av israeliska bosättare.

Jag har två lediga dagar, de första under min tid härnere. Har åkt in till Jerusalem och bor på Sankt Thomas gästhem, strax utanför Damaskusporten. Min svenska kollega här i Jerusalem, Ingrid, har ringt mig och frågat om jag vill följa med till Sheik Jarrah några kvarter bort. Sedan slutet av juli förra året har hela världens uppmärksamhet riktats mot denna del av östra Jerusalem. Då kom israeliska bosättare, starkt religiöst och ideologiskt motiverade, för att med militärens hjälp slänga ut två familjer med deras bohag på gatan ¹⁾. Sedan dess har en av familjerna mer eller mindre bott i ett tält mitt emot sitt hus på andra sidan gatan medan bosättarna har trakasserat dem. Ingrid berättade för mig att hon sett hur bosättare stått på taket och skrikit åt familjen och visat lång näsa och allt annat fullständigt ovärdigt vuxna människor?
Så i början av december drabbades grannfamiljen, Al Kurd, av nästa husockupation. Famijlen som består av den nittioåriga mamman, Rafka Al Kurd, eller som hon också heter: Umm Nabil²⁾, hennes son Nabil och fyra döttrar äger huset sedan många generationer tillbaka. Men de saknar, liksom de flesta palestinier, papper som visar ägarförhållandena³⁾. Därför anser sig bosättare ha rätten att bara ta över husen eller den israeliska militären att demolera dem.
 Foto: Gunnar Stenbäck
                  Umm Nabil

Nabil bor i främre delen av huset och hans mamma, Umm Nabil med någon av döttrarna i den bakre delen. Bosättarna bara gick in och kastade ut möbler och TV-apparater och sängkläder, ja allt i trädgården och tog över sonens lägenhet. Därför bor han nu i tältet vägg i vägg med sin lägenhet. Han sover där på en madrass trots kyla och regn.
Umm Nabil bjuder oss att komma in i hennes lägenhet. Flera grannar har kommit och de följer med in. De vet att snart kan det vara deras tur, för Israels planer är att ta över och demolera dem flera hundra hus i Sheik Jarrah för att låta israeliska bosättare flytta in. Vi blir bjudna på té med någon god palestinsk kaka till. Trots den bisarra situationen kan Umm Nabil tillsammans med grannarna utstråla en värme, som verkligen får oss att känna oss inneslutna i deras gemenskap. Ja, de kan t.o.m. skratta trots att situationen är allt annat än skrattretande.
När vi så småningom skall gå har det blivit mörkt. Nabil sitter vid sin brasa och en bosättare har just passerat någon halvmeter från honom in till det hus där han skulle vara, men där inkräktarna nu värmer sig. Bosättaren stannar i dörren och råstirrar på oss gäster som om vi hade inkräktat i deras hem.
 Foto: Gunnar Stenbäck
 Nabil vid sitt tält utanför sitt ockuperade hus

Det är bara början på Sheik Jarrahs bedrövliga nutidshistoria vi bevittnat en kort stund. Vi kan gå hem och lägga oss i ett vindtätt uppvärmt rum. Nabil och de andra tältande palestinierna skall bo i sina tält denna natt, som visade sig bli en fruktansvärd natt med ösregn, halv storm och åska.

¹⁾ Se filmen ”A Walk in the Park”
Del 1 av 2 http://www.bbc.co.uk/programmes/b00pznkh (4 min 15 sek) 
Del 2 av 2 http://news.bbc.co.uk/panorama/hi/front_page/newsid_8447000/8447083.stm  (2 min 33 sek)
²⁾ Umm Nabil betyder Nabils moder
³⁾ Före 1948 under den engelska mandatperioden och under den turkiska tiden var det väldigt ovanligt att man hade papper på sin mark och sina hus. Det behövdes inte. Ett handslag räckte.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

<a title="Bloggar om Israel" href="http://bloggar.se/om/israel">Bloggar om Israel</a> 

 Foto: Gunnar Stenbäck  
                   På väg till Jubbet adh Dhib                        
     
Eli, vår taxiförare, släppte av oss i ”ingenstans”. Vi är på väg till den isolerade byn Jubbet adh Dhib mitt ute i Juda öken och vi måste vandra den sista kilometern till fots på en stig.
De senaste två dagarnas hällregn har förvandlat den röda jorden till en klippig lera, som för varje steg växer under våra skor. När vi kommer upp på en höjd och ser husen i byn kan vi också se att någon som sett oss kommer och möter oss. Det är Hamsa, byns ”borgmästare”, som välkomnar oss med en stor famn. Vi träffade honom redan i början av januari när det avgående teamet hade en fest för att presentera oss för alla våra kontaktpersoner och han kom ihåg våra namn. De senaste två teamen före oss har gjort regelbundna besök i denna avlägsna by så marken är väl förberedd för oss.
Vi har med oss Joseph, vår tolk, för engelska är inte precis det mest talade språket i byn. Men just idag hade vi kanske klarat oss utan Joseph eftersom Hamsas bror, Ammar, och syster Khawla, som båda talar relativt bra engelska var hemma idag.
Hamsa började ta oss med på en rundvandring bland de 27 husen i byn, där det bor 165 människor, varav inte mindre än 75 är barn. Ammar visade stolt några små odlingar, som är ett resultat av ett projekt understött av internationella Röda korset. Så kommer vi utanför byn och Hamsa visar oss den närmaste israeliska bosättningen, en fårfarm med åtta etiopiska judar. Med dem har de inga problem. Men det finns ett par andra bosättningar lite längre bort, bl.a. Tekoa, varifrån den israeliske utrikesministern Liebermann kommer, som ibland trakasserar dem när de är ute och vallar sina får i öknen. Detta är dock inte Jubbet adh Dhibs stora problem. Deras stora problem är att byn är så isolerad och att de inte har någon elektricitet. Den ligger i område C¹⁾ och därför förbjuder den israeliska militären dem att bygga en väg till byn. Barnen i byn måste varje dag gå till fots fram och tillbaka till skolan även när ”vägen” är som en lervälling. Byn hade fått pengar från Schweiz för att bygga solpaneler, som skulle ge dem el, men när de hade byggt dem färdigt kom militären och rev ner dem och tog dem, eftersom det enligt Israel inte är tillåtet att bygga något inom område C¹⁾ 
Hamsa tar oss upp på ett av husens tak. Därifrån ser vi att vi befinner oss högt i Juda öken och kan se bort mot Döda havet som ligger åtta kilometer bort fågelvägen. Vi anar vattenspegeln trots att det är disigt.
Vi går in i byns ”supermarket”. Ja, de kallar det så, men det är ett rum i ett tvåfamiljshus, där det finns lite varor på en hylla på ena väggen. Sedan blir vi inbjudna till ett rum i Hamsas hem, som visar sig vara den nyöppnade förskolan i byn. Min svenske företrädare i teamet, Jan från Alingsås, hade fått äran att klippa bandet vid invigningen före jul.
 Foto: Gunnar Stenbäck

Snabbt fylls rummet av kvinnor och barn. Kvinnorna hör till familjen, d.v.s. till släkten. Barnen kommer in från ”gatan”. När det kommer besök utifrån måste alla vara med. Vi bjuds på té och nybakat palestinskt börd med olja och kryddor. Barnen placeras på plaststolar och kvinnorna håller sig lite i bakgrunden, hela tiden beredda att servera mer att äta. Enda undantaget är Khawla, Hamsas syster, som talar engelska. Hon är lärare i en annan by, men nu får hon barnen att visa upp vad de lärt sig i sin skola. De sjunger engelska alfabetet som en flytande ramsa. De räknar på engelska till allas applåder och allteftersom kryper kvinnorna mer och mer fram ur skuggorna. De plockar fram hemgjorda traditionella klänningar som min kollega Susan får prova. Och så kommer det fram den manliga huvudbonaden, som Hamsa klär mig i till allas stora förtjusning.
 Foto: Phil Lucas
    Sheijk abu Daniel (=Daniels far)

Ja, det är en härlig, varm stämning i det överfulla rummet. Men vi måste tyvärr lämna byn för denna gången. Hamsa och hans bror följer oss hela vägen i leran till taxin innan vi på nytt når civilisationen.  

¹⁾ I Osloavtalet under 1995 delades Västbanken in i area A, B och C. A innebär palestinskt självstyre och omfattar de större städerna. B innebär palestinsk administration under israelisk militär suveränitet. C innebär att den israelsiska militären har den totala kontrollen, även över administrationen.

 

 Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

   
Khaloud                                     Aiman             Foto: Gunnar Stenbäck                      
                                                                                                    
De flydde från en liten palestinsk by som hette Aras Abu Ma’ar. Den låg på den andra sidan av nuvarande gröna linjen sydväst om Betlehem, någon kilometer från byn Husan. Året var 1948. Efter många olika flyktetapper hamnade de i flyktinglägret Aida alldeles intill muren i norra Betlehem. Följ med hem till deras barnbarn, som fortfarande bor i flyktinglägret.

Aiman och Kholoud tar emot oss i sitt hem. Det var inte helt lätt att hitta. Hamed deras 11-årige son fick möta oss och visa oss in genom en liten affär till en bakgård, uppför en trappa. Där möts vi av samma välkomnande värme som överallt här bland palestinierna.
Aida är ett nergånget slumområde med dryga 3000 invånare. Husen som byggdes i slutet av 50-talet ersatte den tidigare tältstaden. Varje familj fick ett rum, som var både kök, tvättrum, vardagsrum och sovrum. Hit kom både Aimans och Kholouds far- och morföräldrar och bodde ett tag i tält. De hade flytt från sin by strax efter det att Israel hade förklarat sig självständigt i maj 1948.
Judarna hade av engelsmännen, som förvaltade landet på NF:s mandat, redan 1919 blivit lovade en egen stat¹⁾. Problemet var bara att araberna fått samma löfte några år tidigare²⁾. När FN 1948 åt judarna, som då utgjorde 6-8% av befolkningen i landet, gav rätten till ett eget land i västra delen av dåvarande Jordanien så fick araberna, som utgjorde 92-94% av befolkningen 55% av marken. Av förståliga skäl väckte detta arabernas vrede. Detta var anledningen till det krig som arabländerna startade mot det nya Israel. Israel var militärt överlägset och fördrev 700000 araber, som tvingades fly från sina byar över hela landet.
Över entrén till flyktinglägret Aida ser vi en port med en jättenyckel. Den påminner om att de flesta familjer här har kvar nyckeln till det hem de hoppas att en gång på återvända till.
  Foto: Gunnar Stenbäck

En av dessa förlorade byar var Aras Abu Ma’ar. Och några av dess flyktingar var Aimans och Kholouds far- och morföräldrar. De flydde till Al Khader, strax utanför Betlehem, till Beit Sahour till Al Asi’rha utanför Jerusalem innan de kom till Aida flyktingläger i mitten av 50-talet. Där föddes deras barn. Där gifte barnen sig och födde sina barn bl.a. Aiman och Kholoud, som växte upp tillsammans och gifte sig redan när Kholoud var 14 år. Hennes mamma var bara 13½ år när hon gifte sig och är nu, vid 43 års ålder, mormor till deras fyra barn, varav den äldsta är Ansam 13 år.
Kholoud, som är engelsklärare i en liten skola söder om Betlehem, berättar att när hon och Aiman växte upp kunde de leka på fälten vid Rakels grav³⁾ och röra sig fritt. ”Nu får barnen, som idag är så många fler, leka på de trånga gränderna. Det blir betydligt tuffare tag än på vår tid”. 
I flyktinglägret finns det inte en enda familj, som inte är drabbad av andra intifadan⁴⁾, säger Kholoud. Hon berättar gräsliga om händelser i hennes egen familj och i grannars och vänners familjer. ”Det var mycket svårt även efter intifadans slut.” För några år sedan kom så den höga muren ända inpå flyktinglägret och stängde alla möjligheter att nå olivlundarna utanför Rakels grav och bergssluttningarna upp mot Gilo⁵⁾. ”Nu lever vi som i fängelse, även om vi kan röra oss i Betlehem” säger Kholoud. Femtio procent av invånarna är arbetslösa, vilket är mindre än i övriga Betlehem. Men Kholoud och Aiman är lyckligt lottade som båda har arbete även om lönen är liten. Aiman som är anställd av den palestinska administrationen kör bil och för det får han c:a 2200 Sv.kr i månaden. Då skall vi komma ihåg att priserna i Palestina stadigt stiger. Enligt Kholoud har de sedan tre år tillbaka har justerats upp till priserna i Israel som ligger ungefär på samma nivå som i Europa.
Aida är bara ett av tre flyktingläger i Betlehem⁶⁾. Jag har varit på pilgrimsresor till Israel och Betlehem sex gånger tidigare, men aldrig har någon med ett ord nämnt att det finns flyktingläger här. Så kan man resa med skygglappar och besöka det väl fungerande Israel utan att se eller utan att vilja se.
Det är därför vi är här för att se, lyssna och berätta.
Bara synd att ni inte fick smaka på Kholouds palestinska blomkålsbakelse med sött té till.

 Foto: Gunnar Stenbäck
     Blomkålsbakelse med sött té

 

¹⁾ Balfourdeklarationen – ett avtal mellan britterna och judarna, som skulle ge judarna ett eget land.
²⁾ Engelsmännen hade 1915 tillsammans med kung Hussein av Jordanien gett samma löfte till de araber som bodde väster om floden Jordan i dåvarande Jordanien, d.v.s. i nuvarande Israel och Västbanken
³⁾ Rakel var patriarken Jakobs andra hustru, mor till Josef och Benjamin. (1 Moseboken kap 35 vers 19)
⁴⁾ Det stora palestinska upproret i början av 2000-talet
⁵⁾ Idag en stor israelisk bosättning på sluttningen ovanför Rakels grav och vägspärr 300  i den del av Jerusalem som Israel ockuperar. Israeliska bosättningar på ockuperat område är olagliga enligt art 49 i IV:e Genèvekonventionen ,
⁶⁾ Deheisha flyktingläger är det största och ligger i södra Betlehem. Al-Azza är det minsta och ligger inte långt från Aida vid norra infarten till Betlehem.



Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).
De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

  Foto: Gunnar Stenbäck 
                   En liten trogen skara bedjare

Varje fredag sedan muren byggdes för fem år sedan vandrar de bedjande fram och tillbaka utmed muren. Trogna Caritas systrar, några katolska präster, någon palestinsk kristen, några internationella gäster  och så vi.

Det är inget väckelsemöte, inte någon jublande sjungande skara, bara några få lågmälda trogna bedjare som samlas varje fredag kl. halv sex utmed den åtta meter höga muren precis vid sidan av vägspärren för bussar och bilar på väg mot Jerusalem.
Systrarna tillhör fransiskanerorden inom katolska kyrkan, och arbetar på det närbelägna Caritas Baby Hospital¹⁾. Prästerna kommer från the Christian School Brothers, La Salleorden²⁾. En av de övriga internationella deltagarna i fredags var från Nya Zeeland och är vice kansler vid Betlehems universitet. Så var det några volontärer från Italien och så vi följeslagare  och sist men inte minst Clemence, en äldre palestinsk kvinna, som bor alldeles invid muren och som alltid troget kommer till bönen.
Vi samlas kring denna unika men kraftfulla form av motstånd mot den mur som skiljer folk från folk, för att ”be bort muren”. Fader vår på olika språk varvas med rosenkransbönen³⁾  medan vi vandrar den kanske hundra meter långa sträckan farm och tillbaka ett par gånger. Lågmält, trosvisst och i en djup bönegemenskap. Det hela kanske tar 15 minuter och så pratar vi lite med varandra innan vi skiljs åt.

 

¹⁾  läs om det sjukhuset här på min blogg den 19 jan 2010.
²⁾ the Christian School Brothers tillhör en katolsk orden som kallas ”La Salleorden” och arbetar för att hjälpa barn, som är utsatta och som blivit misshandlade.
³⁾ se www.katolik.nu/html/artcl_rosenkr.htm 

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

 Foto: Susan Palmai
                         Män i bön utanför moskèn

Hela torget och gatorna runtomkring den storas moskén är fulla av män som sitter och lyssnar till någon form av predikan, som via starka högtalare sänds ut. Det är fredag förmiddag, muslimernas helgdag.

Tre av oss följeslagare har tagit den knappa två kilometer långa promenaden till Main square, stora torget utanför Födelsekyrkan, där också stans största moské ligger. Gatorna i gamla stan i Betlehem ligger ganska öde. Affärerna är stängda, utom de som ägs av kristna. När vi närmar oss torget sitter det överallt män, på gatan, på trottoaren, på eller utan stolar. Moskéns högtalare vräker ut Imamens predikan med en ljudvolym i höjd med svenska diskotek. När vi kommer fram till torget är det överfullt av män, bara män. Och gatan mellan Födelsekyrkan och torget är avstängd för trafik. Där har man parkerat bilar på tvären. Överallt sitter folk och lyssnar andäktigt. Så plötsligt reser de sig och vända mot öster, d.v.s. mot Mecka, börjar de be under imamens högljudda ledning. När skall vi få se människor sitta utanför kyrkan på stortorget i en svensk stad för att lyssna till predikan inifrån kyrkan, som är fullproppad? En spännande framtidsvision för mig som kristen.
Vi håller oss på avstånd av respekt för deras religiösa integritet. Mitt i allt detta börjar klockorna från Födelsekyrkan ringa, precis som böneutroparen från moskéns minaret började ropa under den ortodoxa juldagens gudstjänst i Födelsekyrkan. Här har kristna och muslimer länge levt i nära relationer med varandra, utan komplikationer. Men de senaste tio åren har inneburit en kraftig utvandring av kristna från Betlehem och hela Västbanken, samtidigt som muslimerna p.g.a. det palestinska själstyret¹⁾ har fått mer och mer handlingsutrymme. Vi får höra det om och omigen av kristna palestinier: ”Det har blivit tuffare och tuffare att vara kristen i denna stad.” Att undersöka de kristnas situation är en av de särskilda uppgifter som vårt team i Betlehem har fått av vår ledning i Jerusalem.
Men hur som helst: nog är palestinierna ivriga gudsdyrkare. Och just på denna plats var det som Gud blev människa för att befria och upprätta de fångna och ge de förtryckta frihet.

 

¹⁾Palestinierna fick självstyre i område A (se not till gårdagens blogg), som innefattar bl.a. i Betlehem genom Osloavtalet 1995. I den palestinska regeringen och i parlementet sitter en kraftig majoritet av muslimer.

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
[email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 

 

 Foto: Gunnar Stenbäck
                      Demonstrationståget

Vi möter dem när de kommer ut från moskén. Det märks i byn att det är fredag, muslimernas helgdag. Vi är i byn Umm Salamona/Al Massarah och liksom varje fredag är det dags för demonstration.
Vi blir körda i taxi c:a en mil söderut  och befinner oss i  områdeC ¹⁾. Vi passerar den stora israeliska bosättningen ²⁾ Efrat. Taxin kan inte köra in på den vanliga byvägen för den är blockerad av israeliska militärbilar. Istället får vi ta in på en liten bedrövlig grusväg, som leder oss in i byn och vi åker längs huvudgatan till andra änden av denna by, som egentligen är två byar. Där strömmar männen ut ur moskén och en del andra har liksom vi kommit utifrån. Några är internationella. Flera är israeler, som tagit sig från Tel Aviv och Jerusalem ut hit för att delta i demonstrationen. Varje fredag sedan tre år tillbaka har man demonstrerat i byn. Anledningen är att Israel planerar att bygg en mur mellan byn och bosättningen på byns mark. Stora arealer av byns åkermark kommer att försvinna och vägen till Betlehem kommer att skäras av med en vägspärr, med allt vad det innebär av krav på tillstånd, väntetider, trakasserier m.m.

 Foto: Gunnar Stenbäck
                     Mahmoud

Vi möter Mahmoud, byns talesman och ledare för demonstrationerna. Han verkar trött och stressad när han berättar för oss att militären varit inne i tre hem den gångna natten. Inte för att arrestera någon utan bara för att skrämma folk till passivitet. I ett av hemmen hade de sagt: ”Slutar ni inte att demonstrera kommer ett barn att dödas.”
Folk samlas till demonstration. Mahmoud talar och alla lyssnar. Han uppmanar alla att uppträda lugnt utan några som helst provokationer. Detta skall vara en ickevåldsmanifestation. Så börjar musiken ljuda rytmiskt. Ungdomar går i täten med trummor och olika rytminstrument. Vi ansluter sist i ledet och är där för att visa solidaritet med folket i deras kamp mot ockupationen och mot muren. Demonstrationsvägen är dryga kilometern och många i byn verkar ha skrämts till att stanna hemma. De står vid sina hus, hela familjer, och deltar i protesten därifrån. Nu närmar vi oss slutet av byn där vi sett militärbilarna tidigare. På flera hustak ser vi beväpnad militär och därframme möter oss taggtrådsspärr och ett massivt led av militärer. Vi följeslagare håller oss på lite avstånd där bak. Vi vet att militären ofta använder ljudbomber och tårgas för att skingra demonstrationer. Om det händer skall vi snabbt ta oss till sidan. Det har vi blivit lärda. Folk kommer att öppna sina hem för att ta emot oss. Men demonstrationen fortsätter helt fredligt ända fram till militären.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Demonstrationståget vid militärens spärr

Där stannar man och Mahmoud håller ett tal mot planeringen av muren, både på arabiska och på engelska och han avslutar med att återigen vädja till alla att nu lugnt och sansat upplösa demonstrationen och gå tillbaka hem. Han vill inte se att någon kastar sten mot militären, vilket händer att barn gör. Det kan räcka med att ett barn tar upp en sten för att militären skall svara med tårgas.
Tänk att ett barn kan skrämma tungt beväpnad militär. Så blev också Gud ett barn en gång här i Betlehem och det barnet skrämmer alltid maktens och våldets människor, för barnet kommer med en annan sorts makt: kärlekens makt, som kan befria.
Dagens demonstration blev en värdig manifestation för fred och ickevåld, mot ockupation och mot alla former av murar mellan människor.
 Foto: Gunnar Stenbäck
            Spanande militärer på taken

¹⁾ I Osloavtalet under 1995 delades Västbanken in i område A, B och C. A innebär palestinskt självstyre och omfattar de större städerna. B innebär palestinsk administration under israelisk militär suveränitet. C innebär att den israelsiska militären har den totala kontrollen, även över administrationen.
²⁾ Bosättning på ockuperat område är en olaglig bebyggelse enligt Genèvekonventionens IV:e artikel. Den kan vara liten och den kan som här i Efrat vara stor som en stad.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
[email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

<a title="Bloggar om Israel" href="http://bloggar.se/om/israel">Bloggar om Israel</a> 

 
                           Liana          Foto: Gunnar Stenbäck                                       

En kristen skola för 380 flickor i åldrarna mellan 4 och 16 år, varav 80% är muslimer. De kommer från alla sorters bakgrunder, många av dem från något av de tre flyktinglägren¹⁾ som finns i Betlehem.
Liana, pr-ansvarig lärare på den Gode herdens skola i Beit Jala ²⁾ , tar emot två av oss följeslagare. Hon berättar att skolan, som är en av de c:a 60 privata skolor som finns i Betlehemsområdet, startades 1962 av Svenska Jerusalemsföreningen ³⁾. Föreningen äger och driver fortfarande skolan. Utöver de privata skolorna finns det över hundra statliga skolor i Betlehemsområdet. I dessa har man klasser på mellan 40 och 50 elever, medan den Gode herdens skola och andra privata skolor har max 30 i en klass. Alla skolor oavsett om de är statliga eller privata måste följa en och samma grundläroplan. Man börjar redan i förskolan med arabiska och engelska för 4-åringar. Hela vägen upp i åldrarna har man gemensamma av den palestinska administrationen godkända nationella prov i de privata och i de statliga skolorna. Den Gode herdens skola ligger bland de allra högsta i resultaten och eleverna har, när de som sjuttonåringar med godkända betyg har gått färdigt i skolan behörighet till alla kurser på universitetet. Föräldrarna betalar c:a 3000 Sv.kr per år i terminsavgift, men för de föräldrar som inte klarar det finns det fonderade medel som hjälp. Många av barnen kommer från flyktinglägren, där inkomsterna ofta är minimala.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Rektor Aida med elever

Även om 80% av eleverna kommer från muslimska familjer har skolan en tydlig kristen profil. Alla 40 lärare, varav 33 är kvinnor, är kristna. Man firar de kristna högtiderna, men även Ramadan ⁴⁾. Från 13 år har man gemensam religionsundervisning med samtal och diskussioner mellan kristna och muslimer. Vi kommer in på historieundervisningen och frågar vad de tar upp om 1900-talets historia i Europa. Talar de om förintelsen? ”Nej,” svarar rektor Aida, som kommit in till oss,"men å andra sidan nämns inte heller Palestinas historia före 1948 i de israeliska läroböckerna”. Ja, i detta land är det verkligen gott om styrd information på bägge sidor och man måste alltid fråga sig vem som står bakom informationen.
Så kommer vi in på geografiundervisningen och Aida påtalar svårigheten att undervisa om Palestina, när de ännu inte har ett erkänt land med egna gränser. Hon tar fram en karta över landet. ”Det är inte en politisk karta utan en historisk,” säger Aida. ” Den visar hela Israel och Palestina som ett enda land, som i undervisningen kallas Palestina. Givetvis undervisar vi om Israel.” ”Ja, före andra intifadan ⁵⁾ åkte vi ofta ut till städer som Tel Aviv och Haifa vid medelhavet” tillägger Liana. ”På de Israeliska kartorna och i den israeliska undervisningen finns inte Palestina. Där kallas Västbanken för Samarien och Judéen”. Inte konstigt att förståelsen för varandra inte alltid är den bästa mellan israeler och palestinier.
Sedan 1965 håller man till i nuvarande skolbyggnader. Man prövade ett tag på 1980-talet att ha både pojkar och flickor, men det skapade problem för muslimska föräldrar, som tog sina barn från skolan. Därför återgick man till att endast ta emot flickor.
Alla lärarnas löner bekostas av insamlade medel från Sverige via Svenska Jerusalemsföreningen. Driftskostnaderna i övrigt får täckas av skolavgifter och andra gåvor från olika håll. Alldeles nyligen har man invigt en ny datasal med 30 datorer och ett stort nytt kök för undervisning i hushållskunskap skall snart tas i bruk. Rektor Aida säger att de är lyckligt lottade. ”Ockupationen påverkar inte skolan idag så väldigt mycket. Det var tre år sedan den senast stängde p.g.a. oroligheter. Sedan har det varit lugnt.”
Det är verkligen en väl fungerande skola vi under en dryg timme fått besöka. Det behövs sådana här positiva berättelser som en motvikt till alla tunga berättelser vi får höra om vad ockupationen ställer till med.

¹⁾ Det finns tre flyktingläger i Betlehem idag. De har funnit där sedan kriget 1948, då palestinier tvingades fly från sina byar i nuvarande Israel. Det största lägret är Daheisha, i södra Betlehem. Sedan kommer Aida Camp, som ligger nära muren i norra Betlehem. Där är vi och har engelsklektioner på lördagarna. Och det minsta är Al’Aza, som ligger lite längre in i stan än Aida. De är alla idag mer eller mindre slumområden.

²⁾ Beit Jala är en av ”trillingstäderna” här tillsammans med Betlehem och Beit Sahour.

³⁾ Se www.jerusalemsforeningen.se

⁴⁾ Den muslimska fastemånaden

⁵⁾ Det palestinska upproret 2000-2005

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig [email protected] och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

  Foto: Jonathan Herbert
          Gunnar       Susan            Sabine         Phil

Barnmorska från Schweiz, 
F.d. baptistpastor, numera kväkare från Skottland.
Konsult från Kanada med kris- och konflikthantering som sin specialitet.
F.d. kyrkoherde från Sverige.

Ja, följeslagarprogrammet är verkligen mycket internationellt.. Jag tänker idag berätta lite om vårt team här i Betlehem. Vi är fyra helt olika personligheter från olika länder, med olika yrkesbakgrund och givetvis med väldigt olika erfarenheter av livet. Det gör det hela så mycket mer spännande och intressant. Hittills har teamet fungerat väldigt väl tillsammans. Men vi är medvetna om att det i alla grupper kommer dagar då det gnisslar mer eller mindre.

Sabine från Schweiz är 62 år och lite av en globetrotter. Hon är van att vistas i många olika länder och kulturer och  pratar engelska med en härlig schweizisk dialekt.
Phil är en mysig skotsk gentleman med 70 vårar bakom sig. Han talar en underbar klassisk engelska, eftersom han bott stora delar av sitt liv i England. Han tillhör kväkarna (www.kvakare.se/) , ett samfund, som gjort sig kända för sitt icke-våldsengagemang i olika internationella konflikter.
Susan , 63 år, från Kanada är konsult i kris- och konflikthantering. Hon har varit följeslagare en gång tidigare i Tulkarem och kom hem från den perioden  så sent som i början av 2009. Hon talar engelska på nordamerikaners sätt med hårda ”t” som låter som ”d”. ”Ottowa” blir ”Addowa”. Hon har bott i Schweiz ett antal år för länge sedan.
Och så är det jag, Gunnar, från Sverige en 66-årig f.d. kyrkoherde, som försöker förstå alla engelska varianter och dessutom försöker göra mig förstådd med min svensk-engelska dialekt. Det går bättre och bättre dag för dag. När det blir för svårt övergår jag till arabiska. Då är det ingen i teamet i alla fall som märker om jag talar rätt eller inte.

Tillsammans har vi en hel del goda erfarenheter, som kan vara till nytta i vårt teamarbete. Dessutom har vi roligt tillsammans.

  Foto: Gunnar Stenbäck
             Vår lägenhet på 1 vån t.h.        

Vi bor i en lägenhet som EAPPI  hyr, 10 minuters gångväg från den stora ”vägspärr300” i norra Betlehem. Phil och jag delar rum med eget badrum, liksom Sabine och Susan, som har sitt badrum. Dessutom har vi ett vardagsrum och ett gästrum plus kök. Gästrummet används av andra följeslagare, som kommer på s.k. ”Placement visits”. Alla följeslagare skall nämligen under två dygn besöka två av de andra följeslagarplatserna. Jag skall t.ex. till Hebron ¹⁾ under två dygn i början av februari och till Yanoun ²⁾ på norra Västbanken i två dygn i mitten av mars.
Vi lagar själva vår mat och har delat upp matlagning och disk så att vi ansvarar för den två och två en vecka i taget.

Övriga nationaliteter i denna grupp av följeslagare, gr. 34, är Norge, Irland, England, USA, och Tyskland och Frankrike, tillsammans alltså 10 länder. Övriga länder, som är med i programmet är Finland, Syd-Afrika, Australien, Holland och på väg in är bl.a. Argentina.
Så nog är det internationellt alltid.

 

¹⁾ Hebron ligger söder om Betlehem. De flesta där är palestinier, men det finns en grupp mycket starkt religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare där också, vilket innebär ständiga konfrontationer mellan israeler och palestinier.
²⁾Yanoun  är en mycket liten by som ligger mellan Nablus på norra Västbanken och Jordandalen öster därom. Också där finns grupper av mycket starkt religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare, vilket precis som i Hebron innebär ständiga konfrontationer.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 

 

 
Foto: Gunnar Stenbäck

”Vi kan inte lägga vår kraft på konflikten. Vårt mål är att hjälpa så många sjuka barn som möjligt”, säger Bashir, som tar emot oss på ”Caritas Baby Hospital” i Betlehem,  Västbankens och Gazas enda sjukhus för barn mellan 0-5 år.

Sjukhuset, som ligger väldigt nära vår lägenhet har sin speciella histoira. Fader Ernst Schnydrig, katolsk präst från Schweiz, var 1952, bara 4 år efter kriget ¹⁾ på besök i födelsekyrkan här i Betlehem. Han fick där utanför kyrkan se en pappa som

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/israel" rel="tag">israel</a>
<a href="http://bloggar.se/om/israel+och+palestina" rel="tag">israel och palestina</a>
<a href="http://bloggar.se/om/palestina" rel="tag">palestina</a>
<a href="http://bloggar.se/om/kristendomen" rel="tag">kristendomen</a>

 

i gyttjan kom bärande på sitt döda barn. ”Hur skall jag kunna fira Jesu födelse samtidigt som barn är sjuka och lider på den plats som han föddes?” Den frågan födde en vision hos fader Ernst. Han köpte ganska omedelbart ett hus och startade där sitt härbärge med 14 bäddar för sjuka barn. Med hjälp av pengar från den katolska hjälporganisationen Caritas och från den insamlings-stiftelse som fader Ernst startat i Schweiz kunde det första sjukhuset invigas 1968, någon månad innan fader Ernst plötsligt dog. Sjukhuset, som för bara en månad sedan invigde ett helt nytt hus, är idag ett modernt sjukhus med 82 platser med bl.a. en akutavdelning och en neonatalavdelning. ”Det finns 15 läkare, varav 5 är barnspecialister och chefsläkaren är en kvinna”, berättar doktor Zoughbi, som visar oss runt på ett par av sjukhusets avdelningar.
Inga barn på Västbanken kan komma till Jerusalem för sjukvård utan specialtillstånd och det skulle dessutom kosta en förmögenhet för föräldrarna.
Om ett barn på sjukhuset här i Betlehem behöver mer specialistvård än vad sjukhuset kan erbjuda remitteras han eller hon till Hadassasjukhuset i västra Jerusalem. På läkarnivå har man alltså väldigt goda relationer palestinier och israeler emellan. Om barnet behöver transporteras i ambulans måste man ta det i en palestinsk ambulans en halv km till vägspärren vid muren. Där måste pappan eller mamman bära det sjuka barnet, även om det är mycket svårt sjukt, den vanliga gångvägen genom terminalens alla vändkors och kontroller till en väntande israelisk ambulans på andra sidan. Det är nämligen av staten Israel förbjudet för alla israeler, inklusive ambulanspersonal, att åka in på Västbanken. Om pappan inte har tillstånd att passera, vilket de flesta män inte har, så ber den palestinske läkaren sin israeliske kollega att begära ett specialtillstånd för mamman, som då kan följa barnet. Men pappan kan då inte hälsa på sitt svårt sjuka barn. Detta är en del av den ständigt pågående konflikten mellan Israel och Palestina. Men säger Bashir: ”Vi kan inte lägga vår kraft på konflikten. Vårt mål är att hjälpa så många sjuka barn som möjligt”. Det var oerhört befriande att få höra ett sådant uttalande mitt i all bedrövelse.
Till skillnad från t.ex. i Sverige, förutsätter all behandling, inklusive livräddande behandling, föräldrarnas medgivande.
Vi mötte en liten sexårig flicka som bor på sjukhuset. Hon har fel på sina njurar och skulle mycket väl kunna transplanteras och bli frisk. Men hennes pappa vill inte veta av henne och därför får sjukhuset inte ge henne mer än smärtlindrande behandling. ”Hon förstår att hon är döende”, säger doktor Zoughbi. Och hela hennes ansikte visade att det är så (se bild ovan)
På Caritas Baby Hospital tar man emot barn från alla sorters familjer oavsett religion eller ekonomi. Föräldrarna betalar 3% av sjukvårdskostnaden. Om de inte kan betala går sjukhuset in och betalar med hjälp av fondmedel.
Sjukhuset har också en stor öppenverksamhet och uppsökande verksamhet över hela Västbanken med 34000 patienter per år. Och dessutom har man sjuksköterskeutbildning på sjukhuset som drivs av den romersk-katolska kyrkan.
En av mina följeslagarkolleger frågade Bashir till sist: ”Hur kan ni palestinier alltid vara så glada?” Svaret kom genast: ”Det finns helt enkelt inget alternativ!”

 

1)       det krig 1948, som israelerna kallar ”befrielsekriget” men som palestinierna kallar ”den stora katastrofen”

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 

 

Foto: Gunnar Stenbäck

Fatma är gammal och sjuklig. Hon bor i en liten by, An Nu’man, på Jerusalemsidan av muren. Men Fatma och de andra byinvånarna har aldrig fått Jerusalems-ID. Därför är de mer eller mindre fångar i sina egna hem.An Nu’man är ännu ett exempel på vilka omänskliga konsekvenser muren  kan få. Fatma och hennes familj har bott i byn och i sitt hus hela sitt liv. Byn består av 25-30 hus och ligger strax norr om Beit Sahour. Den har c:a 200 invånare. Fatmas anfäder har ägt marken sedan 150 år. De var fåraherdar och bodde först i grottor innan de i början av 1930-talet byggde huset. På den tiden var det aldrig tal om att ha ägandepapper på sitt hem. ”Vårt hem är vårt hem”, säger Fatmas son Muhammed. Fatma heter också Umm Muhammed =mor till Muhammed, och Muhammed heter också Abu Mahmoud =far till Mahmoud. Vi sitter utanför deras hus och lyssnar till deras berättelse. När den första formen av stängsel började byggas på 1990-talet hamnade An Nu’man i en slags Ingenmansland. När sedan muren byggdes för fem år sedan blev detta förhållande permanent. Byn ligger på Jerusalemsidan och de som bor där borde ha fått Jerusalems-ID ¹⁾, så att de kunde röra sig fritt i östra Jerusalem. Men eftersom de inte kan visa papper på att de äger sina hus fick de aldrig ett sådant. I stället finns det rivningsorder på några av husen. Och eftersom det ligger utanför Västbanken enligt Israels sätt att se det ²⁾ gäller alla de restriktioner att passera vägspärren utanför byn, som gäller alla palestinier på Västbanken. Följaktligen är Fatma och alla de andra i byn mer eller mindre fångar i sina egna hem, omgivna av en mängd restriktioner. Deras enda ”brott ” är att de är palestinier och att de saknar papper på den mark de ägt i 150 år. De får inte ta emot någon palestinsk gäst eller hantverkare från Västbanken. Och från Jerusalem kan heller ingen palestinier komma och israelerna vill inte komma. När Fatmas man blev sjuk fick ambulansen från Västbanken inte komma igenom vägspärren. Hennes svärson är läkare på Västbanken. Inte heller han fick komma igenom. Fatma har 14 barn i livet. Några av dem bor på andra sidan muren, men får inte komma hem och hälsa på. De kan bara träffas när Fatma och hennes söner tar sig från byn genom vägspärren till andra sidan muren. Muhammed säger: ”Fångar i israeliska fängelser får ta emot besök av sin familj två gånger per månad. Vi får aldrig ta emot besök av våra släktingar.”  Barnen i byn får gå någon km genom vägspärren till skolan som ligger på Västbanken. Och en av våra uppgifter som följeslagare är att finnas vid den vägspärren en gång i veckan för att övervaka hur barnen blir behandlade.

När Muhammed, som arbetar i Beit Sahour på andra sidan muren, kom hem igår och skulle passera vägspärren ropade militären från vakttornet långt innan han var framme vid spärren: ”Stanna och ta av dig kläderna”! ”Men jag stannade inte, utan gick fram till båset där militären sitter och frågade varför jag skulle stanna. Jag var ju på väg till mitt eget hem” säger Muhammed. ”Det är så förnedrande. De gör det bara för att trakassera oss”.

Byn har också stora problem med vattenförsörjningen. Vattenledningen går via vägspärren och lite då och då stänger militären av vattnet.

Så har vi fått ännu ett rikt möte med fattiga människor, som lider under ockupationen.

 

1)       Bara de palestinier, som kunde visa att de ägde hus i Jerusalem på självständighetsdagen i maj 1948 och som inte just den dagen var bortresta fick Jerusalems-ID  plus de som därefter fötts i familjen. Bara de palestinier,som har Jerusalems-ID, får bo i östra Jerusalem.

2)       Östra Jerusalem är dessutom en del av det sedan 1967 av Israel ockuperade området. 1980 annekterade Israel ensidigt östra Jerusalem och ser det idag som en del av Israel. Enligt FN och folkrätten är det fortfarande en del av det ockuperade området.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Foto: Gunnar Stenbäck

För tio år sedan var hon en framgångsrik affärskvinna med souvenirbutik på bästa plats utmed Betlehems huvudgata. Idag har allt slagits i spillror. Sju meter framför affären och det hus där hon och hennes familj bor reser sig den åtta meter höga muren och den omger huset på tre sidor.
Claire är en romersk-katolsk palestinsk kvinna i 40-årsåldern, som är gift med Johnny, en grekisk-ortodox kristen bilmekaniker, även han palestinier. De har två döttrar, Christie, 20 år och Oriane 14 år samt två söner, Andrea 17 år och Daniel 12 år. Deras hus ligger ett stenkast från Rakels grav ¹⁾. Genom Osloavtalet på 1990-talet hamnade deras tomt, som de har papper på att ha ägt sedan lång tid, i det som kallas område C ²⁾. Under andra intifadan³⁾ blev deras trädgård en militärförläggning och huset med familjen och affären hamnade mitt i skottlinjen mellan militanta palestinier i det närbelägna flyktinglägret och den israeliska militären. Familjen fick under lång tid ligga tryckta i ett hörn av lägenheten för att finna skydd för kulorna. Barnen blev dag och natt var det verkligen varje dag och natt? Jag veta att det kan låta som en okänslig fråga, men det är viktigt med sakligheten. Alternativ formulering: ”Barnen blev hotade av militären med k-pistar upp i ansiktet både under nätter och dagar”. När kriget var över dröjde det inte så länge innan militären plötsligt en dag kom och satte upp höga betongblock. När barnen på morgonen gick till skolan fanns de inte där. När de kom hem fann de sitt hem omringat av en åtta meter hög betongmur, som framför huset och affären går mitt i den tidigare huvudgatan och infarten till Betlehem från Jerusalem.
Claire har berättat sin familjs historia för hela världen om och om igen via tidningar och via TV-kanaler. Hon gör det nu igen för oss. Hela hennes och hennes barns ansikten vittnar om en förtvivlan och svåra inre trauman. Tårarna kommer både från hennes ögon och från våra. Det hon vittnar om rör oss i djupet av vårt allra innersta.
I souvenirbutiken, som hon har kvar säljer hon den mest fantastiska träkonst, bl.a. en julkrubba med muren mellan den heliga familjen och herdarna. Krubban är genombruten så att ljuset kan komma fram bakifrån. Och muren är löstagbar av den anledningen att Claire, mitt i hela det helvete hennes familj befinner sig i, är övertygad om att den ende som kan ta bort muren är Jesus, hennes och vår gemensamma frälsare. Jag frågar henne: ”Orkar du tro på en framtid?” och hon svarar: ”Bara genom Gud. Han kan, och han skall en dag hjälpa oss!” Jag önskar att min tro vore så stark för situationen ser minst sagt mörk ut för . De kan inte sälja sitt hus till någon palestinier eftersom det ligger i ett område C. De kan inte sälja sitt hus till den israeliska staten, som gärna vill köpa det, för det skulle, säger Claire ”innebära en omedelbar dödsdom av den palestinska administrationens utsända”.
Äldsta dottern hade till idag kl. 14 på sig att betala terminsavgiften på universitetet, innan hon annars blir avvisad efter tre års studier. Äldste sonen, svårt traumatiserad, går i en kristen specialskola för skadade ungdomar. Men inte heller för hans terminsavgift räcker pengarna. Turistgrupperna kommer inte till Claires souvenirbutik för den är för liten för guiderna, som vill ha provision. Ändå orkar Claire tro på ett under!
När Gud utför under använder han oftast helt vanliga människor som du och jag. Men även vi kristna i västvärlden tycks svika sådana som Claire och hennes familj trots att hennes historia är vida spridd. Kanske kan undret ske att denna familj kan få se något ljus i mörkret. Och kanske Gud vill använda just dig för att göra det undret.


1)      Rakel var patriarken Jakobs hustru, som begrät sina barn , Se  Jeremia bok i GT kap 31 vers 15 och Matteusevangeliet i NT kap 2  vers 18

2)      Innebär att det är ett område på Västbanken som förklarats som militärt område och står under den israeliska militärens administration

3)      Palestinska upproret 2000-2002, som startade efter det att den israeliske premiärministern Ariel Sharon gått in på tempelplatsen i Jerusalem med muslimernas tredje heligaste plats: Alaskamoskén

 

Jag är i  Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Foto: Alexandra Heidegger
              Kö kl. 06 vid vägspärrens ingång

Kl. är 07.45. Vi har varit igång i fyra timmar sedan väckarklockan ringde 03.40. Men då hade ett ganska stort antal palestinska arbetare redan stått eller legat i kö vid Vägspärr300 i Betlehem. Nasser har kommit från området söder om Hebron och skall in till Jerusalem för att börja arbeta kl. 7. Han hör till den lilla utvalda skaran av lyckliga, som fått tillstånd att passera.
Att ha ett passertillstånd är i och för sig ingen garanti för att komma igenom spärrarna. Det kan vara ett ord som skrivits fel av den som utfärdat det. En sådan bagatell kan räcka för att Nasser och hans landsmän skall få ett nej, med följden att han inte kan komma till arbetet, vilket i sin tur kan innebära att han förlorar jobbet. Nasser vet dessutom inte hur länge han kan arbeta. Hans tillstånd går ut om en månad och då måste hans arbetsgivare söka ett nytt för honom för ytterligare två-tre månader i taget. Det är hur dessa människors behandlas av militären vid denna gigantiska vägspärr, som vi har övervakat idag på morgonen och skall så göra fyra dagar i veckan.
När vi kom 05.30 var det närmast kaos. En massa arbetare försökte ta sig igenom via den s.k. ”Humanitarian line”. Den är endast avsedd för kvinnor, barn, sjuka och gamla. Men det gick givetvis inte. Istället sprang de plötsligt i full ”galopp” tillbaka för att försöka ta sig igenom via den gång som är avsedd för dem som passerar från Jerusalem in i Betlehem. Inte heller detta gick av förklarliga skäl. Då försökte de klättra över staketet och in i den stora kön under högljudda rop. En del lyckades, andra inte.
 Foto: Alexandra Schneidegger
En djurfålla fast med människor

Men om starten på morgonen var kaotisk så blev det så småningom mycket bättre. När vändkorsen väl öppnades 05.30 rann folk igenom i hög hastighet, bara för att fastna i nästa kö till metalldetektorer i stil med dem som vi måste passera på flygplatserna. Alla måste alltså ta av sig skor, jackor och allt de har i fickorna. Allt skall genomlysas, även de själva, innan de sedan hamnar i en tredje kö, där de skall visa ID-kort, tillstånd och handflatans avtryck. När Nasser denna dag kom igenom var kl. ungefär 6. Det hade gått ovanligt fort. En annan dag kanske det dröjer till fram emot halv sju för honom, som köat halva natten. Varje arbetsdag, år ut och år in. Under förutsättning att han får fortsatt tillstånd till att passera förstås.

Att övervaka och se hur palestinierna blir behandlade av staten Israel och dess militär utifrån internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter, som skall gälla likt för alla människor, är en av våra huvuduppgifter här i Betlehem.

Nu är vi äntligen igång efter alla kurser i Sverige och här i Jerusalem. Nu skall vi ta oss an övriga uppgifter denna härliga försommardag, som bara just har börjat.

¹⁾ (http://www.video.google.com/videosearch?q=Checkpoint+300&sourceid=ie7&rls=com.microsoft:en-US&oe=utf8&rlz=1I7SKPB_sv&um=1&ie=UTF-8&ei=XBdOS_WJHp-H4gaMzZXyDw&sa=X&oi=video_result_group&ct=title&resnum=1&ved=0CA4QqwQwAA#kl. )  

 

Jag är i  Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Hon är 74 år. Hon är ständigt i beredskap med sin mobiltelefon, varje dag, varje natt, hela året om. Och hon har sedan 2001 flera gånger i veckan tidigt på morgonen stått vid någon vägspärr och bevittnat hur det palestinska folket förnedrats av den israeliska militären. Hannah Barag är israelisk judinna och en av förgrundsfigurerna i kvinnororganisationen Machsom Watch (www.machsomwatch.org/en ).

 Foto: Gunnar Stenbäck
                      Hannah Barag

Vi fick denna sista kursdag möta Hannah och lyssna till denna mycket färgstarka person . ”Machsom” är hebreiska och betyder ogenomträngligt hinder. Machsom Watch (MW), som bildades 2001, är en frivilligorganisation av israeliska kvinnor som har tagit på sig uppgiften att bevaka militärens vägspärrar  på den israeliska sidan. De är därmed kanske den viktigaste samarbetspartnern för EAPPI när vi står på den palestinska sidan vid vägspärrarna.  Det finns idag mer än 80 sådana på Västbanken och MW  står  vid de flesta varje dag sedan 2001. C:a 400 kvinnor gör detta utan ersättning, utan något kontor, med en organisation som är helt platt och med sin egen privata mobiltelefon som sitt arbetsredskap. Det är till dem bl.a. vi ringer när något händer vid vägspärren. De har sedan kontakter och möjlighet att på sitt språk, hebreiskan, gå vidare och trycka på för att påtala brott mot mänskliga rättigheter t.ex.
Hannah gav ett exempel på vilka svårigheter många palestinier har att leva under. En palestinsk kvinna från Betlehem gifte sig med en palestinsk man från Jerusalem c:a 1 mil bort. Han har Jerusalems ID-kort , vilket man måste ha för att som palestinier få bo i Östra Jerusalem. Om han lämnar Jerusalem mister han sitt hus och kan aldrig mer komma tillbaka. Hans fru får inget tillstånd att åka till Jerusalem. Hon är svartlistad eftersom hennes bror en gång för flera år sedan bevistade ett föredrag i en byggnad som tillhörde Hamas . Hon tog sig illegalt till Jerusalem i alla fall och flyttade till sin man. De fick ett barn som var gravt handikappat och som behövde sjukvård i den israeliska delen av  Jerusalem. Men, eftersom modern var i Jerusalem illegalt kunde hon inte hälsa på sitt barn. Pappan kunde det heller inte för då hade han förlorat sitt arbete. Den enda som kunde hälsa på barnet var mormodern som fick söka tillstånd att komma från Betlehem och passera genom vägspärren ett par timmar varje dag. Detta sker i det demokratiska landet Israel idag.
Det var mycket starkt att få lyssna till Hanna Barag.
Så avslutades  vår kurs här i Jerusalem med en gudstjänst i den lutherska evangeliska kyrkan i Gamla stan. Det var en fin stund då grupp 33 lämnade över till oss, gr. 34. Med bibelord, böner, ljuständning, sånger och symbolladdade handlingar blev vi mottagna som ”flygfärdiga” följeslagare. Vi fick våra telefoner och nycklar till lägenheterna och så fick vi ge varandra fridshälsningar för att till sist få ta emot välsignelsen.
Dagen avslutades med en middag för båda grupperna på Jerusalem hotell.
I morgon flyttar vi till Betlehem för 2½ månads tjänstgöring.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 Foto: Gunnar Stenbäck
                     Michael Manekin  

Det krävs mycket mod att som löjtnant i den Israeliska armén bryta med försvaret och engagera sig i en organisation, som arbetar för mänskliga rättigheter och för en rättvis fred i landet. Michael Manekin är en av dem, som gjort det och som nu engagerar sig i organisationen ”Breaking the Silence”  (www.shovrimshtika.org/index_e.asp), som funnits sedan 2004. Under ett par timmar fick vi idag lyssna till Michael, som berättade för oss hur det israeliska försvaret är uppbyggt och hur de tränas att arbeta bl.a. på de ockuperade områdena. Han berättade att försvaret tränas för krig, inte för att administrera ockuperade områden. Männen gör tre års värnplikt och kvinnorna två år. Det är alltså ungdomar, som svarar för militärens närvaro på Västbanken och de är inte alls tränade för många av de situationer de möter. Därför är många väldigt rädda och nervösa i mötet med palestinier. Kanske inte så konstigt att en soldat vid en checkpoint sa till en av följeslagarna: ”Det är så skönt när ni är här. Det blir lugnare då”.

Ja, ockupationen skadar verkligen både palestinier och israeler. Många israeliska soldater bär liksom palestinierna på svåra trauman och flyr därför ofta landet efter avslutad militärtjänst, för att söka ”lyckan” i Indien eller något annat land , där det lätt går att få fatt i droger.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Ännu en underbar sommardag med starka intryck.
Det första var att vi fick fira mässa med syrisk-katolska församlingen, som har sin kyrka i vårt gästhus. En stark upplevelse, där jag trots arameiskan kunde följa med tack vare att mässans struktur var den samma som i vår mässa hemma. Men det största var att vi fick dela nattvarden med dem och ta emot bröd och vin, trots att den syrisk-katolska kyrkan är en del av den romersk-katolska kyrkan, som inte brukar tillåta det.
Den andra starka upplevelsen idag var mötet med Angela Godfrey från ICAHD (the Israeli Committee Against Home Demolitions, http://www.icahd.org/eng/ ) och den resa vi fick göra med henne som guide.
Angela är en Israel med en judisk pappa och en kristen mamma. Hennes mamma hade som sjuksköterska vårdat offren för Förintelsen. Hon hade senare, som vuxen, bott i Syd-Afrika under apartheidregimen, men har bott i Israel de sedan 1981 och är nu mycket aktiv i motståndet mot ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem. Hon gav oss först en briefing om bosättningarna innan hon tog oss med på en flera timmars rundresa runtom i Östra Jerusalem och ut på Västbanken.
För mig var det något av en chock att åka gamla Jerikovägen ut till Abu Dis och finna att vägen helt var avklippt av den avskyvärda muren. Men nästan ännu värre var det att se den tidigare så vackra Juda öken på väg ner mot Jeriko vara bebyggd med en helt ny modern stad, Ma’ale Adomim, som är en illegal bosättning på 37000 inv. Målet är att den skall växa till 70000 inv. På vägen dit såg vi några kvarvarande beduintält, som har rivningsorder på sig.
Ma’ale Adomim är, liksom Har Homa utanför Betlehem m.fl. andra nya bosättningar, en ekonomisk bosättning. Det betyder att husen är kraftigt subventionerade av staten Israel liksom hyrorna och lånen de första fem åren. De som bor där har alltså inte den religiösa motivering att bo där, som de ortodoxa judarna i vissa andra bosättningar har. Bosättningen är byggd på stulen Palestinsk mark, vilket de flesta av de som bor där inte har en aning om eller inte vill veta.
Med alla dessa nya bosättningar, från Gilo och Har Homa vid Betlehem i söder till Ma’ale Adomim och upp mot Ramallah i norr, bygger Israel ett nätverk, som mer och mer stryper alla livsmöjligheter för de palestinska byar som ligger klämda däremellan. Och så använder man dem som ”facts on the ground” vid eventuella nya förhandlingar. Men dessa förhandlingar kan, enligt Israel, bara gälla Västbanken, inte Östra Jerusalem, som man helt frankt, mot FN och mot hela världssamfundet, har annekterat och därmed ser som en del av Israel.
Angela menar att det som sker här med palestinierna är värre än det som skedde med de svarta under apartheidtiden i Syd-Afrika. "Där hade de svarta oftast arbete även om det var dåligt betalt. Här lämnas palestinierna åt en oerhört hög arbetslöshet. Där bombade man inte städer och byar samman, vilket sker här i Gaza och tidigare på hela Västbanken"
Angela och ICAHD är ännu en röst israelisk röst, som liksom palestinierna, vädjar om en internationell bojkott av Israel.
Ja, det var en ganska innehållsrik och omtumlande dag. Att det bara är en vecka sedan vi lämnade Sverige kan ingen av oss fatta.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Har i em. tillsammans med alla de andra följeslagarna, varit i Beit Sahour, som ligger alldeles intill Betlehem, vid YMCA (KFUM) och lyssnat till en mycket intressant föreläsning av en av författarna av  Kairosdokumentet, Rifat Kassis , (läs gärna själv på www.kairospalestine.ps).  Kairos är grekiska och betyder ”ny tid", egentligen "Guds tidpunkt” och har alltså inget med Kairo att göra.



Det är ett dokument, som under ett års tid arbetats fram av palestinska gräsrotsteologer och kristna lekmän, och som unikt nog har undertecknats av de högsta ledarna i alla de på Västbanken närvarande kyrkorna . ”Dokumentet är inte en hämnd mot Israel utan en handling för att nå fram till en rättvis och slutgiltig fred” säger man. De är dessutom unikt på det viset att det arbetats fram utan påverkan av politiker, andra kyrkor i västvärlden eller av ekonomiska intressen. "Dokumentet vill vara en profetisk röst från de lidandes djup utan diplomatiska uttalanden".

Man vänder sig först till alla palestinier: ”Vi måste ha tålamod och göra motstånd med kärlek och med icke-våld. Vi har redan tillräckligt med splittring bland oss kristna. Låt oss stå emot Israels ondska med vår kärlek.”

Sedan fortsätter det långa dokumentet och Rifat Kassis lyfter fram 4 speciellt viktiga punkter:

1. Palestinska kristna tro inte att Israels ockupation av Västbanken och Gaza är ett under och verk av Gud,  

2. Slutet på kristnas, muslimers och judars lidande i området kan bara bli verklighet om ockupationen upphör.

3. Palestinska kristna uttrycker sin uppskattning av stödet från kristna bröder och systrar över hela världen och vädjar om fortsatt stöd,

4. Kairosdokumentets övertygelse är att detta land (Israel) tillhör alla och skall vara öppet för och delat av alla.

Slutklämmen är att man vädjar till omvärlden om en total bojkott i stil med bojkotten mot Syd-Afrika under apartheidtiden.  ”Vi palestinier vädjar om detta tillsammans med många israeler, som är emot ockupationen”. Bojkotten hoppas man skall gälla allt utbyte av varor, tjänster, kultur och undervisning. Enda undantaget är turismen, för man vill inbjuda alla att komma och själva se hur förhållandena för palestinierna är.

Så välkomna på besök!!

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

”Det finns ingen bland oss palestinier, som är lycklig”. Orden kommer från en gammal man jag satt ner och pratade med i Gamla stans arabiska kvarteren i i Jerusalem. Visst var det ett tillspetsat uttryck, men röjer ändå vad de flesta palestinier känner. Trots detta möter vi så mycket vänlighet och tacksamhet. Mannen fortsätter:  ”Vi önskar alla fred, men det gör tydligen inte Israel” Det får stå för honom, men jag kände nödropet i hans röst. Och han fortsatte: ”Vi tackar er för att ni är här!”
Jag är alltså tillbaka i Jerusalem. Ligger på min säng i gästhemmet och hela luften fylls av böneutroparna från flera minareter. Det är fredag kväll, muslimernas helgdag, men samtidigt början på judarnas sabbat . Att det var muslimernas helgdag kunde vi inte undgå att märka redan på morgonen, när vi skulle ta oss från Betlehem till Jerusalem genom ”vår” Checkpoint 300. Trots att muslimerna är lediga så var kön lång och trängseln stor. Idag var det mest äldre män och kvinnor, som finklädda var på väg till Al-Aksamoskén på tempelplatsen. Det var nyttigt att ända in på skinnet få känna på palestiniernas vardag, när vi föstes  och armbågades framåt  i snigelfart . Skulle djuren i Sverige behandlas på det sätt som människor behandlas där i båsen skulle det bli ett väldigt liv. Något hundratal meter från oss passerade turister i sin buss. Det tog några minuter för dem medan passagen, där vi gick, idag tog 1 tim. Resan från Betlehem, som skulle kunnat gå på 20 minuter tog 1 tim och 50 minuter. Och då har palestinierna kanske kommit från byar en bra bit från Betlehem med ytterligare vägspärrar. De kanske startade 1 tim före oss. 2½ timmars resa och förnedring för att komma till moskén. Hur många svenskar gör den resan varje vecka för att komma till kyrkan på söndagen? Under min rundvandring såg jag ena stunden muslimer som knäböjde mitt på trottoaren vända mot Mecca för att be, för att nästa stund vara framme vid Västra muren eller Klagomuren och uppleva när mängder av  judar, gamla och unga, med extatisk sång och dans firade att deras sabbat började. Det är verkligen en religionernas och kulturernas smältdegel denna stad och detta land.
Nu skall vi vara här för fortsatt kurs t.o.m. tisdag. På onsdag börjar ”allvaret”

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Idag har vi gjort två nya bybesök. Det första i Tuqua, vid foten av berget Herodion. Där skulle vi ha besökt skolan, men det var skolstrejk idag så det blev inget av. Vi fick vända tillbaka i taxin. Den andra byn vi besökte var Husan, som ligger SO om Betlehem, en by där det ofta är skärmytslingar mellan israelisk militär och barnen i byn. Militären provocerar och barnen svarar med stenkastning varvid militären avlossar skott eller tårgas eller griper barn. Det händer också ofta att militären kommer om natten och gör inbrytningar i hem för att gripa någon. Senast var det en 14-åring som greps och sattes i fängelse utanför Ramallah utan någon rättegång. Vi träffade byns ledare och hans familj, en väldigt färgstark och ödmjuk person som själv suttit i israeliskt fängelse i över 8 år. Ändå säger han: "Israelerna är inte våra fiender. De är människor som vi. Vi vill leva i fred med dem i en gemensam stat. Men den israeliska militären är våra fiender. Enligt koranen är det förbjudet att fälla levande träd. Så mycket mer är det förbjudet att döda eller skada en människa". Det intressanta är att den judiska Talmudtraditionen säger samma sak. Detta borde kunna vara en utgångspunkt för samtal mellan judar och muslimer och kristna.
Idag har vi också varit på Badil center, (www.badil.org), som sysslar med flyktingfrågor och alla de frågor som rör flyktingars mänskliga rättigheter. Deras uppgift är: 1. att utföra lobbyarbete mot Israeliska myndigheter, 2. ordna flyktingkonferenser kring frågor om mänskliga rättigheter,  3. att inspirera till att starta studie- och undervisningsgrupper kring mänskliga rättigheter. 4. internationellt påverkansarbete, men också påverkan på de egna politikerna. Hassan, som vi fick tala med. hoppas på en slags försoningskonferens likt Sydafrika för att nå fram till en lösning på flyktingfrågan. Badir förespråkar liksom de palestinska kyrkoledarna i deras s.k. Kairosdokument, (www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196693) en bojkott av Israel med målet: 1. Upphörande av occupationen, 2. Fullt erkännande av både israelers och palestiniers rättigheter, 3. Flyktingfrågans lösning. 
En fin dag med underbart väder (c:a 22-23 grader mitt på dagen), är till ända. I morgon åker vi tillbaka till Jerusalem för fortsatt kurs t.o.m. tisdag.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Idag är det den ortodoxa julaftonen. Märks i stan på det sättet att det är mycket poliser och fler tutande bilar än vanligt. Den syriske patriarken och den grekisk-ortodoxe patriarken i Jerusalem skall komma hit och det är tydligen stort!! En särskild port i muren, som aldrig annars öppnas skall öppnas för dem.
Muren, ja. Idag hade jag mitt första pass vid Checkpoint 300. Efter tidig frukost gav vi oss ut i julnatten kl. 04.15 för att gående ta oss till muren. Trångt och livligt, minst sagt. De första hade redan köat i ett par timmar. Sittande, liggande, med tidningsbrasor inpå sig, som skulle värma något, utgjorde de täten på en enorm kö av män över 35 år. Bara de som har tillstånd (ges ett par månader i taget) kan passera. För att få tillstånd skall man vara över 35 år, vara gift och ha minst två barn och ha ett arbete på Jerusalemsidan (hur kan man få det utan att kunna komma dit? Moment 22). Kvinnor, barn och män över 65 år, samt sjuka kan få ett tillstånd som gör att de slipper köa i den stora kön. De får köa i den kortare "Humanitarian line", som är "öppen" 24 timmar per dygn. Den stora köns första vändkors, där man skall visa tillståndet, skall öppna 05.00. Där står en av oss följeslagare och räknar antal köande och påtalar om kön står stilla för länge. Så släpps ett 100-tal i taget igenom per gång. Dessa springer sedan över en gård till nästa kö för passkontroll och metalldetektorer, där handflatan fotograferas.Där står den andre följeslagaren och rapporterar till en "Humanitarian line" inom militären om grindarna inte hålls öppna i den takt som skall vara den "normala". Ett telefonsamtal satte fart på 2 av de tre grindarna i morse. Kl. 07.30 var kön slut och då hade nästan 2000 personer passerat til sina jobb, efter en ganska vanlig men fruktansvärt förnedrande morgon. 
Efter en andra frukost åkte vi till Al Walaja, en av många byar som ligger mycket illa till, inklämd mellan bosättningar och muren, med husdemoleringsbeslut hängande över sig hela tiden. Vi blev introducerade hos byns kulturcentra och fick en ordentlig genomgång av byns historia och dess mycket ovissa framtid. Den liksom flera andra byar skall vi ha regelbunden kontakt med framöver. Nu är det kväll efter en lång dag. I morgon har jag sovmorgon till kl. 06.30.
Filmer från checkpointen:
http://www.youtube.com/watch?v=vNlhmvWpaUk&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=BEKKpiegnwk
http://www.youtube.com/watch?v=HMyjywN-8Ac&NR=1
http://www.youtube.com/watch?v=96X4x2DmZWc



Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Startade dagen med tidig frukost för att hinna ta en ordentlig promenad upp på Oljeberget, förbi Getsemaneträdgården upp till Dominus Flevit-kyrkan (Dominus flevit=Jesus gråter). Kl. 9 kom en av Betlehemsgruppen och hämtade oss. Med buss i hög fart åkte vi till Checkpoint 300, den stora checkpointen vid Gilo i Betlehem. Där fick vi gå igenom passkontrollen med vår tunga packning till taxi på andra sidan, som förde oss till vår lägenhet (se bild på huset). Vi bor med utsikt mot djupa dalar och höga höjder. En av dessa är den israeliska bosättningen Har Homa, en helt nybyggd stad med c:a 6000 bostäder. Vi ser också ut mot Beit Sahour, Betlehems tvillingstad med en majoritet av kristna palestinier. Där ligger också med herdarnas äng. Första besöket gjorde vi till ”Tents of Nations” www.tentofnations.org , ett mycket intressant och spännande projekt. Där bor  Daoud med familj, en luthersk kristen familj, som har ägt och bebott marken (100 tunnland) sedan 1916. Daouds farfar köpte marken 1916 och bosatte sig i en grotta, som finns kvar. Hans son, Daouds pappa, drömde om att skapa ett fredsprojekt där, men dog 1976. Dahoud och hans bröder vill genomföra visionen. Deras problem är att gården ligger i ett C-område (ett område av Västbanken, som står  helt under israelisk administration sedan 1990-talet) och att kullen, där gården ligger är omgiven av flera stora israeliska bosättningar, som vill åt marken. I ett C-område får palestinier inte bygga något nytt hus över markytan. Därför bygger Daoud och hans familj istället rum under markytan, t.o.m. ett kapell. Man vill likt de israeliska bosättarna skapa ”facts on the ground”. Under odlingssäsongen inbjuder man volontärer att komma och bo där och arbeta. De får bo i tält. Gården har inte haft el tills alldeles nyligen. Men varje frustration vänder man till att finna nya möjligheter. Så har man med hjälp av tyskar fått solpaneler så att man nu har el. Man saknade vattentillgång, men under den svåra perioden förra året under Gazakriget vände man den frustrationen till att finna en lösning på vattenproblemet. Man byggde 8 stora vattencisterner under jordytan för att samla in regnvatten, som nu försörjer gården. Daoud säger:  ”Vi vägrar att vara offer. Även om situationen är svår ser vi hela tiden en framtid.” När bosättare kom och förstörde en hel del olivträd fick de nya olivträd av ”Jews for just peace in Palestine” www.jfajpnc.org . Hela tiden ser de nya möjligheter. Byn vägrar att vara fiender med någon. Med icke-våldsprincipen byggd på Jesu undervisning vill man vara en brobyggare mellan folk och folk. ”Vår vision är att skapa vår framtid på egen hand utan externt beroende och våga möta det onda med det goda.”
 Detta var verkligen ett mycket givande besök som ingav hopp mitt i en hoppös omgivning.
Dagen fortsatte med besök på AEI (Arab Educational Initiative) www.aeicenter.org . Vi fick en engagerad information om centrats verksamhet, som har som mål att finna vägar för samtal mellan kristna och muslimska palestinier. Före andra intifadan, 2000, var även israeliska judar med, men det går tyvärr inte längre. Inga israeler får enligt israelisk lag besöka A-områden på Västbanken (områden med palestinskt självstyre, som Betlehem är).
Ikväll har vi så fått möta en massa viktiga kontaktpersoner från olika byar och organisationer vid en bjudning på ett kafé, där vi blev presenterade för dem och de för oss. Jättebra! Kl. 03.40 ringer klockan i morgon bitti. Vi skall till vår första checkpointvisit och skall vara där 04.30! Blir spännande!

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Vaknade efter en härlig sömn. Missade tillsammans med en del andra svenskar frukosten p.g.a. missförstånd. Vi gick från vårt gästhem in i Gamla stan genom Nya porten till The Knight's Palace Hotel (se bild) i de kristna kvarteren. Där är vårt kurscentrum. Vi började förmiddagen med en ordentlig presentation av hela gruppen, där vi fick berätta om vår motivering för att delta. Sedan fick vi en ny genomgång av säkerhetsföreskrifter innan vi fotograferades för våra ID-kort och fick våra nya västar, som vi alltid skall bära så länge vi är här (se bild). Efter lunch gick vi tillsammans till UNOCHA (FN:s "Office for the Coordination of The Humanitarian Affairs) www.unochaopt.org . Där fick vi en ordentlig genomgång av det dagsaktuella läget på de av Israel ockuperade områdena. Jättebra! I morgon kommer den nuvarande gruppen i Betlehem hit och hämtar oss till Betlehem för överlämningsdagar. Vi skall vara där tisd-torsd, innan vi reser tillbaka till Jerusalem för ytterligare en kursvecka.





Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]

<a title="Bloggar om Israel" href="http://bloggar.se/om/israel">Bloggar om Israel</a> 

Har nu landat i detta spännande och kaotiska land. Med bagage, som gränsade till övervikt, kom jag igenom alla pass- och bagagekontroller. När vi gick av planet i Tel Aviv mötte oss en 20 gradig sommarvärme.  Vi sex svenskar mötte där fyra norrmän som också skall vara följeslagare. Vi blev hämtade av en buss från EAPPI, som i hög fart körde oss till Jerusalem.  Trots att det är 26 år sedan jag var här sist kände jag väl igen mig, när vi väl kom in i östra Jerusalem. Vi bor på ett enkelt, men bra gästhem , S:t Thomas guesthouse, strax utanför Damaskusporten i Östra Jerusalem. Det drivs av den Syrisk-ortodoxa kyrkan. Efter en timmes promenad in i gamla stan på dess basargator och bort till Västra muren blev sedan hela gruppen av internationella följeslagare (24 personer) bjudna på en härlig middag på palestinsk restaurant vid den arabiska busstationen.
Nu är det dags att för första natten på länge försöka sova trots all tutande trafik och ropande minareter.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

<a title="Bloggar om Israel" href="http://bloggar.se/om/israel">Bloggar om Israel</a> 

Om 14 timmar lyfter vi mot Israel. Två av oss svenskar lyfter från Landvetter och fyra från Arlanda. Vi sammanstrålar i Wien. Därifrån flyger vi sedan tillsammans till Tel Aviv, där en minibuss från EAPPIs ¹⁾ koordination i Jerusalem möter oss. I Jerusalem möter vi de andra 18 följeslagarna från andra länder, som vi skall arbeta tillsammans med. Efter någon dag i Jerusalem skall vi ut till våra placeringar under ett par dygn för att det ”gamla” teamet skall introducera oss på plats. Jag skall alltså till Betlehem som ensam svensk tillsammans med en engelsman, en kanadensiska och en schweiziska. Efter ett par dygn där skall vi tillbaka till Jerusalem för fortsatt utbildning, innan vi om ett tag skall ut på ”riktigt” uppdrag till Betlehem m.fl. platser. När jag skriver nästa gång så gör jag det från Jerusalem.

¹⁾                www.skr.org/SEAPPI

Jag befinner mig alltså fr.o.m. i morgon i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill kontakta mig så kan du göra det via [email protected]