Midterm orientation week
På besök hos borgmästaren
Foto: Gunnar Stenbäck
Mahmoud
Vi tog en service1) efter besöket hos Mahmoud i Al Ma’sara för att komma tillbaka till Betlehem. Det blev en annorlunda taxiresa. För tio svenska kronor fick vi en rundresa i byarna, arabiskt kaffe hemma hos chauffören, besök vid en byskola, sightseeing utmed den kommande muren och en del annat.
Vi skulle besöka borgmästaren2) Mahmoud i byn Al Ma’sara en halvtimmes bilfärd söder om Betlehem. Vårt ärende var att få veta så mycket som möjligt om de kringliggande bosättningarnas påverkan på byn. Mahmoud berättar livfullt om det nätverk av palestinska byar från Jenin i norr till byarna i bergen söder om Hebron i söder. Al Ma’sara är en del av detta nätverk som är en gräsrotsrörelse. Man verkar helt icke-partipolitiskt och genom icke-våld. Ändå har den israeliska armén den senaste tiden dragit åt tumskruvarna mer och mer kring dem. För två dagar sedan gick de in i nätverkets kontor i Ramallah och tog alla datorerna. I veckan som gick arresterades tre personer i nattliga räder. Här i Al Ma’sara kommer militären in flera nätter i veckan och går ibland in i husen för att skrämmas. Själv blev Mahmoud i maj förra året arresterad tillsammans med två internationella volontärer utan att veta varför. Volontärerna släpptes efter någon timme, men Mahmoud blev internerad i två dagar och fick betala 25000 shekel, ungefär 50000 sv.kr. Hans ärende är fortfarande inte avgjort i rätten. Fyra torsdagar i rad kallades han till förhör utan att bli insläppt. När han kom nästa gång och blev insläppt frågade förhörsledaren vad han ville. Mahmoud berättar: ”Det är du som kallat mig hit. Men egentligen är det du som skall svara inför domstolen inte jag, eftersom ni ständigt bryter mot internationell lag3).” Förhörsledarens svar var: ”Här har vi inte internationell lag. Här har vi israeliska lagar.” ”Det verkar,” säger Mahmoud, ”som om militären just nu intresserar sig särskilt för byar som verkar genom icke-våld. 270 palestinier är just nu arresterade p.g.a. de använt , En del av dem har skrivit artiklar i tidningar t.ex. icke-våldsmetoder.” Mahmoud fortsätter: ”Militärens metoder hårdnar. När de tidigare skjutit tårgas vid demonstrationer har de skjutit tårgasen i en vid båge i luften. Idag skjuter de ofta rakt på demonstranterna och skadar dem allvarligt.””När de politiska initiativen bara är ord på papper och när frivilligrörelsernas4) representanter mest sitter i städerna på sina kontor är det nödvändigt att folket på gräsrotsnivå tar egna initiativ för att kräva att Israel följer de internationella lagarna. Vi måste själva ta ansvar. Samtidigt välkomnar och behöver vi internationell närvaro som ni i EAPPI, som är här en kortare tid, inte för att göra det vi palestinier själva skall göra, men för att se och lyssna och berätta i era länder vad ni ser och hör.” Mahmoud talar snabbt och med stor glöd. ”När andra hör vad ni berättar blir de kanske inspirerade att komma och så sprider sig ringarna på vattnet så att fler och fler inser vad som pågår.”
Så kommer Mahmoud till sist in på vårt egentliga ärende: bosättningarnas direkta påverkan på byarna i området. Han berättar att det t.ex. i den stora näraliggande israeliska bosättningen Efrat bor 9000 invånare och att det i de palestinska byarna runtomkring också bor 9000 invånare. I Betar Illit5) en bit därifrån bor det hela 22000 invånare och i byarna runtomkring bor det lika många. ”Det verkar som om Israel har som mål att bygga bosättningar i samma takt som de palestinska byarna växer.”
Foto: Gunnar Stenbäck Förberedelser för mur vid Efrat
2006 började Israel att förbereda byggandet av muren mellan byarna här och Efrat. Idag finns det en asfalterad militärväg, harvade grusfält på bägge sidor om vägen, men ännu inget staket eller någon mur. Trots detta är markägarna förhindrade att odla på den del av deras land som ligger på andra sidan den tilltänkta muren. Och när jordbruksmark har legat obrukad i tre år tillfaller den staten6). Enligt Mahmoud har bosättare från Tekoa7), en religiöst och ideologiskt motiverad bosättning där utrikesminister Lieberman bor, ibland lagt ut bomber i markerna, som dödar fåren. De har dessutom flera gånger fördärvat vattnet och spridit gift på marker, där fåren betar.
Efter en timmes samtal lovade Mahmoud att nästa gång sammanföra oss med en bonde, som på detta sätt blivit drabbad.
Nu skall vi ta oss hem. Vi stoppar en service. Där börjar denna märkliga hemfärd. Genom tre byar med förarens hustru och barnbarn i baksätet.
Foto: Gunnar Stenbäck Serviceföraren i Wadi an-Nis
På dålig engelska frågar han: ”Vill ni ha en kopp kaffe?” Ja, tack svarar vi och så svänger han in i Wadi an-Nis, hans hemby, genom smala gränder och höga backar. Väl hemma släpper han av oss och sin hustru med barnbarn. Och så kör han iväg med övriga passagerare. De måste ju också hem. Husets och grannhusens alla kvinnor kommer för att beskåda dessa märkliga gäster. Ingen av dem kan ett ord på engelska, men vi bjuds in att få titta på huset inifrån, varefter vi visas ut till altanen.
Foto: Gunnar Stenbäck Serviceförarens mamma – en av kvinnorna som kom för att se oss.
Så småningom kommer serviceföraren hem och vi får oss en kopp arabiskt kaffe i den gassande solvärmen. Så börjar de lasta in en gammal tvättmaskin i bilen. Den skulle väl till lagning i Betlehem. På vingliga vägar körs vi sedan på sightseeing till området mellan bosättningen Efrat och byn, där muren är planerad att byggas. Vägen tar slut för militären har satt upp en stor grind som stänger av den. Färden går vidare till skolan, där föraren åter lämnar oss för en tjugo minuter.
Foto: Gunnar Stenbäck En bråkdel av alla pojkar som flockades runt oss
Skolans alla pojkar flockas runt oss under högljudda rop medan flickorna nyfiket håller sig på avstånd. Så småningom kommer föraren tillbaka med ett par lärare som också skall in till Betlehem. Så kunde den underbara färden snart avslutas i Betlehem vid den plats där tvättmaskinen skulle lastas av. Där lastades även vi av. En och en halv timmes äventyrlig resa med en underbart vänlig och generös förare för bara 10 svenska kronor.
1) Service är en stor taxiliknande bil, som egentligen går först när den är full och som ersätter bussar.
2)Varje by med självaktning har en borgmästare, som är byns ledare och talesman.
3)Som t.ex. FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och IV:e Genèvekonventionen som reglerar
4)Kallas för NGO:s, Non Government Organisations. Bara i Betlehem finns flera hundra NGO:s, ofta med internationellt understöd.
vad en ockupationsmakt får och inte får göra med ockuperade områden.
5)En av de större bosättningarna söder om Betlehem.
6)Enligt en gammal lag från den Ottomanska (turkiska) tiden som Israel fortfarande använder.
7)Enligt bibeln profeten Amos hemby
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
En dag som turist i Palestina
Foto: Gunnar Stenbäck
Buss 18 till Ramallah
”Det är farligt att åka till Västbanken som turist”, det är vad vi fått höra från israeliskt håll, bl.a. när vi anlände till landet av flygplatspolisen. Min resa till Jeriko idag talar ett annat språk.
Det var lite svårt att i östra Jerusalem få något klart besked om hur man enklast skulle ta sig till Jeriko från Jerusalem. Jag har nämligen två dagars ledighet och ville pröva på att vara turist en dag på Västbanken och en dag i Tel Aviv i Israel (i morgon). Rådet jag fick vara att åka buss till Ramallah och därifrån ta en service1) till Jeriko.
Redan när jag på morgonen kom till busstationen och frågade efter bussen till Ramallah kom en palestinsk kvinna, som bor i Jerusalem, men arbetar i Ramallah till min hjälp. Med stor vänlighet visade hon mig till bussen och satte sig bredvid mig. Hennes namn var Aman och hon var kristen, annars skulle hon förmodligen inte ha tilltalat en främmande man. Under resan berättade hon sin livshistoria för mig i kortform. För att hennes son skulle kunna gå på universitet i Jerusalem var han tvungen att ha ett Jerusalems-ID. Förutsättningen för att få ett sådant var att hela familjen flyttade från Ramallah till östra Jerusalem. De var dessutom tvungna att betala c:a 30000 Sv.kr. samt att betala skatt till Israel. Då fick föräldrarna och sonen ett sådant ID. Dottern, 16 år, fick inget. Men hon kan få efter att under fem år ha bott i Jerusalem. Ingen i familjen får däremot teckna sjukförsäkring i Israel.
Aman såg väldigt mörkt på situationen. Varje dag måste hon passera den stora vägspärren vid Qalandia. Idag var den tydligen värre än vanligt. Det var ett totalt bilkaos. Bussen vi åkte med fastnade långt bak i kön, men Aman tog med mig ut ur bussen och vi sprang framåt i kön till en annan buss med samma nummer långt fram i kön. På det sättet gick det betydligt snabbare. Om ”Vägspärr 300” i Betlehem är gräslig så verkar Qalandia vara många gånger värre.
Väl inne i Ramallah visade Aman mig till Servicestationen innan hon lämnade mig för att ta nästa buss till sitt arbete.
Servicen körde oss på skumpiga vägar, bl.a. genom ett grustag, tills vi så småningom kunde ansluta till den stora fina vägen till Döda havet för israeler. Men väl nere 250 meter under havsnivån, tvingades vi på nytt svänga in på en bedrövlig väg som ledde oss till Jeriko. Efter två timmars färd är jag framme i Jeriko.
Foto: Gunnar Stenbäck
Basem, mosaikkonservatorn
På servicen träffade jag nästa vänliga människa, Basem från Nablus. Han är konservator av gammal medeltida mosaik och arbetar i Jeriko på en av stans största turistattraktioner, Hishams palats eller Khirbet al-Mafjar2), framgrävda rester av en stor Khalifs palats från 700-talet. Basem talade dålig engelska, men tillräckligt för att jag kunde förstå. Han frågade vart jag skulle och jag svarade att jag ville se gamla Jerusalem, Tel es-Sultan bl.a. ”Du kan följa med mig, jag skall bara först till en vän 5 minuter och sedan till banken 5 minuter så skall jag visa dig”. Hans vänlighet gjorde mig lite misstänksam, men OK, jag följde med honom. Han stoppade en taxi och vi hoppade in och åkte till hans vän, som visade sig hålla till på den palestinska administrationens turistkontor alldeles vid gamla Jeriko. Fem minuter i Palestina är inte som fem minuter i Sverige. Han skulle presentera sin vän från Sverige för alla på kontoret och vi givetvis bjudna på té. Därefter guidade han mig genom gamla Jeriko och som hans vän fick jag inte betala något. Detsamma i taxin tillbaka till Jeriko för fem minuters bankärende, som tog 30 minuter. Och väl där hittade han en av sina arbetskamrater, som hade bilen där. Givetvis fick vi bilskjuts ut till Hishams palats och som Basems vän fick jag inte betala inträde där heller. Med sakkunnig guidning av två experter på konservering av gammal mosaik fick jag se detta gamla palats.
Foto: Gunnar Stenbäck
Mosaik från mitten av 700-talet
Nu skulle jag ta mig till linbanan upp till Frestelsernas berg, där Jesus blev frestad av djävulen. Två kilometers vandring i stark svensk sommarvärme låg framför mig. Efter 500 meter kom Basems vän bilföraren och tog upp mig och körde mig till linbanestationen, som låg alldeles vid gamla Jeriko, där jag varit ett par timmar tidigare.
Grekiska klostret på Frestelsernas berg Foto: Gunnar Stenbäck
Efter ett mycket intressant besök i det grekiska klostret Jabal Qurantul3) som hänger på stupet av Frestelsernas berg skulle jag nu ta mig de två kilometerna in till centrum igen. Vad hände? Jo, ännu en vänlig palestinier i en totalt skrotfärdig VW-pickup stannade och utan erbjöd mig att åka med till centrum utan att kunna ett ord engelska och utan någon baktanke på betalning. Kommer inte på fråga. Är man svensk turist som vågar sig till Västbanken så är man deras vän och vänner är man generös mot.
Service tillbaka mot Jerusalem, denna gång till Abu Dis , där muren hindrar vidare färd mot Al-Quds (=Jerusalem) för servicebilarna. Vad händer då? Jo, chauffören som fattat att jag skulle till Jerusalem ringer en busschaufför som kör från Abu Dis in till Jerusalem. När vi möts i full trafik stannar både servicen och bussen så att jag kryssande genom trafiken kan hoppa över till bussen.
Hela dagen har varit full av möten med vänliga människor som flödat över av generositet. Men dagen har också varit full av situationer där jag på nytt fått lära mig att palestinskt sätt att se på tid har mycket lite med svenskt sätt att se på tid. Ändå ser klockorna här ut som hemma i Sverige, men ordet ”jäkt” finns nog inte i arabiskan.
1)” Service” är en blandning av buss och taxi, som kör först när den är full. Finns också i Israel under namnet ”.
2) Läs genom att klicka på denna långa länk: http://translate.google.com/translate?hl=sv&sl=en&u=http://www.atlastours.net/holyland/hishams_palace.html&ei=YDpwS-rwNZ_AmgO_uaz3BA&sa=X&oi=translate&ct=result&resnum=2&ved=0CBMQ7gEwAQ&prev=/search%3Fq%3DHishhams%2Bpalats%26hl%3Dsv%26rls%3Dcom.microsoft:en-US%26rlz%3D1I7SKPB_sv
3)Betyder ”De fyrtio (dagarnas) berg”. Jesus frestades i öknen under 40 dagar.
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Bortom allfarvägen
Foto: Gunnar Stenbäck
På väg till Jubbet adh Dhib
Eli, vår taxiförare, släppte av oss i ”ingenstans”. Vi är på väg till den isolerade byn Jubbet adh Dhib mitt ute i Juda öken och vi måste vandra den sista kilometern till fots på en stig.
De senaste två dagarnas hällregn har förvandlat den röda jorden till en klippig lera, som för varje steg växer under våra skor. När vi kommer upp på en höjd och ser husen i byn kan vi också se att någon som sett oss kommer och möter oss. Det är Hamsa, byns ”borgmästare”, som välkomnar oss med en stor famn. Vi träffade honom redan i början av januari när det avgående teamet hade en fest för att presentera oss för alla våra kontaktpersoner och han kom ihåg våra namn. De senaste två teamen före oss har gjort regelbundna besök i denna avlägsna by så marken är väl förberedd för oss.
Vi har med oss Joseph, vår tolk, för engelska är inte precis det mest talade språket i byn. Men just idag hade vi kanske klarat oss utan Joseph eftersom Hamsas bror, Ammar, och syster Khawla, som båda talar relativt bra engelska var hemma idag.
Hamsa började ta oss med på en rundvandring bland de 27 husen i byn, där det bor 165 människor, varav inte mindre än 75 är barn. Ammar visade stolt några små odlingar, som är ett resultat av ett projekt understött av internationella Röda korset. Så kommer vi utanför byn och Hamsa visar oss den närmaste israeliska bosättningen, en fårfarm med åtta etiopiska judar. Med dem har de inga problem. Men det finns ett par andra bosättningar lite längre bort, bl.a. Tekoa, varifrån den israeliske utrikesministern Liebermann kommer, som ibland trakasserar dem när de är ute och vallar sina får i öknen. Detta är dock inte Jubbet adh Dhibs stora problem. Deras stora problem är att byn är så isolerad och att de inte har någon elektricitet. Den ligger i område C1) och därför förbjuder den israeliska militären dem att bygga en väg till byn. Barnen i byn måste varje dag gå till fots fram och tillbaka till skolan även när ”vägen” är som en lervälling. Byn hade fått pengar från Schweiz för att bygga solpaneler, som skulle ge dem el, men när de hade byggt dem färdigt kom militären och rev ner dem och tog dem, eftersom det enligt Israel inte är tillåtet att bygga något inom område C1)
Hamsa tar oss upp på ett av husens tak. Därifrån ser vi att vi befinner oss högt i Juda öken och kan se bort mot Döda havet som ligger åtta kilometer bort fågelvägen. Vi anar vattenspegeln trots att det är disigt.
Vi går in i byns ”supermarket”. Ja, de kallar det så, men det är ett rum i ett tvåfamiljshus, där det finns lite varor på en hylla på ena väggen. Sedan blir vi inbjudna till ett rum i Hamsas hem, som visar sig vara den nyöppnade förskolan i byn. Min svenske företrädare i teamet, Jan från Alingsås, hade fått äran att klippa bandet vid invigningen före jul. 
Foto: Gunnar Stenbäck
Snabbt fylls rummet av kvinnor och barn. Kvinnorna hör till familjen, d.v.s. till släkten. Barnen kommer in från ”gatan”. När det kommer besök utifrån måste alla vara med. Vi bjuds på té och nybakat palestinskt börd med olja och kryddor. Barnen placeras på plaststolar och kvinnorna håller sig lite i bakgrunden, hela tiden beredda att servera mer att äta. Enda undantaget är Khawla, Hamsas syster, som talar engelska. Hon är lärare i en annan by, men nu får hon barnen att visa upp vad de lärt sig i sin skola. De sjunger engelska alfabetet som en flytande ramsa. De räknar på engelska till allas applåder och allteftersom kryper kvinnorna mer och mer fram ur skuggorna. De plockar fram hemgjorda traditionella klänningar som min kollega Susan får prova. Och så kommer det fram den manliga huvudbonaden, som Hamsa klär mig i till allas stora förtjusning.
Foto: Phil Lucas
Sheijk abu Daniel (=Daniels far)
Ja, det är en härlig, varm stämning i det överfulla rummet. Men vi måste tyvärr lämna byn för denna gången. Hamsa och hans bror följer oss hela vägen i leran till taxin innan vi på nytt når civilisationen.
1) I Osloavtalet under 1995 delades Västbanken in i area A, B och C. A innebär palestinskt självstyre och omfattar de större städerna. B innebär palestinsk administration under israelisk militär suveränitet. C innebär att den israelsiska militären har den totala kontrollen, även över administrationen.
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected] och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
En positiv historia
Liana Foto: Gunnar Stenbäck
En kristen skola för 380 flickor i åldrarna mellan 4 och 16 år, varav 80% är muslimer. De kommer från alla sorters bakgrunder, många av dem från något av de tre flyktinglägren1) som finns i Betlehem.
Liana, pr-ansvarig lärare på den Gode herdens skola i Beit Jala 2) , tar emot två av oss följeslagare. Hon berättar att skolan, som är en av de c:a 60 privata skolor som finns i Betlehemsområdet, startades 1962 av Svenska Jerusalemsföreningen 3). Föreningen äger och driver fortfarande skolan. Utöver de privata skolorna finns det över hundra statliga skolor i Betlehemsområdet. I dessa har man klasser på mellan 40 och 50 elever, medan den Gode herdens skola och andra privata skolor har max 30 i en klass. Alla skolor oavsett om de är statliga eller privata måste följa en och samma grundläroplan. Man börjar redan i förskolan med arabiska och engelska för 4-åringar. Hela vägen upp i åldrarna har man gemensamma av den palestinska administrationen godkända nationella prov i de privata och i de statliga skolorna. Den Gode herdens skola ligger bland de allra högsta i resultaten och eleverna har, när de som sjuttonåringar med godkända betyg har gått färdigt i skolan behörighet till alla kurser på universitetet. Föräldrarna betalar c:a 3000 Sv.kr per år i terminsavgift, men för de föräldrar som inte klarar det finns det fonderade medel som hjälp. Många av barnen kommer från flyktinglägren, där inkomsterna ofta är minimala. 
Foto: Gunnar Stenbäck
Rektor Aida med elever
Även om 80% av eleverna kommer från muslimska familjer har skolan en tydlig kristen profil. Alla 40 lärare, varav 33 är kvinnor, är kristna. Man firar de kristna högtiderna, men även Ramadan 4). Från 13 år har man gemensam religionsundervisning med samtal och diskussioner mellan kristna och muslimer. Vi kommer in på historieundervisningen och frågar vad de tar upp om 1900-talets historia i Europa. Talar de om förintelsen? ”Nej,” svarar rektor Aida, som kommit in till oss,"men å andra sidan nämns inte heller Palestinas historia före 1948 i de israeliska läroböckerna”. Ja, i detta land är det verkligen gott om styrd information på bägge sidor och man måste alltid fråga sig vem som står bakom informationen.
Så kommer vi in på geografiundervisningen och Aida påtalar svårigheten att undervisa om Palestina, när de ännu inte har ett erkänt land med egna gränser. Hon tar fram en karta över landet. ”Det är inte en politisk karta utan en historisk,” säger Aida. ” Den visar hela Israel och Palestina som ett enda land, som i undervisningen kallas Palestina. Givetvis undervisar vi om Israel.” ”Ja, före andra intifadan 5) åkte vi ofta ut till städer som Tel Aviv och Haifa vid medelhavet” tillägger Liana. ”På de Israeliska kartorna och i den israeliska undervisningen finns inte Palestina. Där kallas Västbanken för Samarien och Judéen”. Inte konstigt att förståelsen för varandra inte alltid är den bästa mellan israeler och palestinier.
Sedan 1965 håller man till i nuvarande skolbyggnader. Man prövade ett tag på 1980-talet att ha både pojkar och flickor, men det skapade problem för muslimska föräldrar, som tog sina barn från skolan. Därför återgick man till att endast ta emot flickor.
Alla lärarnas löner bekostas av insamlade medel från Sverige via Svenska Jerusalemsföreningen. Driftskostnaderna i övrigt får täckas av skolavgifter och andra gåvor från olika håll. Alldeles nyligen har man invigt en ny datasal med 30 datorer och ett stort nytt kök för undervisning i hushållskunskap skall snart tas i bruk. Rektor Aida säger att de är lyckligt lottade. ”Ockupationen påverkar inte skolan idag så väldigt mycket. Det var tre år sedan den senast stängde p.g.a. oroligheter. Sedan har det varit lugnt.”
Det är verkligen en väl fungerande skola vi under en dryg timme fått besöka. Det behövs sådana här positiva berättelser som en motvikt till alla tunga berättelser vi får höra om vad ockupationen ställer till med.
1) Det finns tre flyktingläger i Betlehem idag. De har funnit där sedan kriget 1948, då palestinier tvingades fly från sina byar i nuvarande Israel. Det största lägret är Daheisha, i södra Betlehem. Sedan kommer Aida Camp, som ligger nära muren i norra Betlehem. Där är vi och har engelsklektioner på lördagarna. Och det minsta är Al’Aza, som ligger lite längre in i stan än Aida. De är alla idag mer eller mindre slumområden.
2) Beit Jala är en av ”trillingstäderna” här tillsammans med Betlehem och Beit Sahour.
3) Se www.jerusalemsforeningen.se
4) Den muslimska fastemånaden
5) Det palestinska upproret 2000-2005
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig [email protected] och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
Ingen julfred!
Det är verkligen inte alla som får uppleva julfrid. I förgår, på julafton, sköts en israelisk bosättare ihjäl i sin bil av några palestinier utanför Nablus på Västbanken. Idag svarade Israel med att omringa de misstänktas hus och sedan omedelbart skjuta ihjäl de tre män som var därinne. Samtidigt sköts tre personer ihjäl vid gränsen till Gaza.
Se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=197968
Så länge principen ”Öga för öga, tand för tand” praktiseras på detta sätt är det svårt att se att en snar fred skall kunna bli verklighet. Vi måste reagera mot alla former av våld, vare sig det utförs av enskilda personer eller av en stat och så måste vi, trots allt, envist och trotsigt tro på att en fred är möjlig. Men hur? Och när??
Varför ännu en provokation?
Oavsett religion så är det ett provokativt övergrepp att förstöra andra människor heliga platser eller föremål, något som vi alla måste reagera mot och ta avstånd från. Låt oss hoppas och be om att detta övergrepp inte besvaras med nytt våld, så att den spända situationen mellan israeler och palestinier inte eskalerar ytterligare.
