Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Hamed och hans mamma

Det är lördagskväll. Tre unga killar kom körande inne i sin by, Husan. Plötsligt kommer det en militärjeep upp bakom dem och slår på sirenen. En stund senare är alla tre skjutna, en av dem mycket svårt skadad, bara någon millimeter från döden.
Vi är kallade till Beit Jalas¹⁾ sjukhus för att träffa den svårast skadade och tala med hans föräldrar. Redan entrén är fylld av folk och på varje våning är det fullt av släktingar, som väntar på att få komma in till sina anhöriga. Vi skall upp till intensivvårdsavdelningen, som tycks ha väldigt lite gemensamt med de svenska intensivvårdsavdelningar jag som sjukhuspräst besökt så ofta. Nasser vår tolk och kontaktman knackar på och talar med läkare, som släpper in oss tillsammans med pojkens föräldrar. Bakom ett skynke i ett rum för sex patienter ligger Hamed, 18 år, medtagen men i sina egna kläder.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Skotthålen i bilens högra bakdel

För en vecka sedan hände det. När militärjeepen stoppat dem och sedan låtit dem köra vidare dök det upp soldater från sidan av vägen 50-60 meter bakom dem och sköt direkt, utan något varningsskott. Bilkarossen och sätena dämpade kulornas fart, men alla tre blev träffade. Soldaterna försvann och lämnade pojkarna. De fick hjälpa varandra till byns klinik, där de kallade på ambulans. Men ambulansen tilläts inte komma in i byn. Efter två timmars väntan tog en av föräldrarna pojkarna i sin bil och körde över några fält på en liten obevakad dålig väg den dryga sju kilometer långa vägen till Arabic society, ett sjukhus i Beit Jala för invånarna i C-området²⁾. Soldater bevakade ingången till sjukhuset, men man lyckades trots det efter ytterligare två timmar överföra dem till Beit Jalas sjukhus för operation.
    Foto: Gunnar Stenbäck
Hamed visar var han opererats       och var skottet plus splitter (kanske från bilplåten?) gått in i ryggen

Vi får tala med chefskirurgen Mahmoud Ibrahim. Han berättar: ”När Hamed kom hit hade han redan förlorat mellan 3-4 liter blod, något som i sig innebär livsfara. Kulan plus splitter hade gått in i ryggen passerat genom njuren, snuddat vid aortan och stannat i magen. Vi gav honom elva påsar blod, men vi fick vänta ett tag för vi saknade blod. Jag ringde också in en specialist på hjärtkirurgi för kulan hade stannat i bröstet nära hjärtat. När vi stoppade aortans blodflöde hade vi tjugofem minuter på oss om vi inte skulle misslyckas. Operationen gick bra och idag är Hamed utom livsfara, men har feber och vi vet inte än om hans njure klarar sig.
  Foto: Gunnar Stenbäck
                        Chefskirurgen Mahmoud

När vi kom ut från avdelningen möter vi pappan till Sma’yl,16 år, en av de andra skjutna pojkarna.  Han berättar: ”Sma’yl träffades av ett skott, som gick in i magen och ett som träffade armen. Båda kulorna är kvar i kroppen. Han har redan fått lämna sjukhuset, men skall komma tillbaka för att opereras.” Pappan fortsätter: ”I mars förra året blev Sma’yl också skjuten av soldater. Den gången träffades han i benet, när han gick ensam på vägen inne i Husan. Han är inte bra ännu efter det. Han väntar på en operation. Och så händer nu detta. Efter den händelsen förlorade jag mitt tillstånd att åka till Jerusalem. Trots att vi hade försäkring fick vi betala över 4000 NIS (= c:a 8000 Sv.kr.) för mediciner m.m. Första natten efter det att Sma’yl kommit hem från sjukhuset kom IDF³⁾ och bröt sig in hos oss. De slog honom och slog sönder gipset på hans ben för att få honom att erkänna att han kastat sten, vilket han inte gjort. Han är vår ende son.”
  Foto: Gunnar Stenbäck
Sma’yls pappa

Sma’yls pappa fortsätter: ”Efter skotten i lördags kom soldaterna tillbaka med strålkastare och lyste upp marken så att de kunde städa bort alla tecken från olyckan. IDF påstår att pojkarna försökt passera gränsen till Israel och att soldater sedan följt efter dem i flera kilometer och att de först skjutit varningsskott i luften innan de sköt mot dem.  Men vi har minst fem vittnen som kan berätta att det är helt fel. De hörde inte ett enda varningsskott utan soldaterna sköt direkt från början mot bilen. Tyvärr vågar dessa vittnen inte vittna i en rättegång för de riskerar då att förlora sina tillstånd till Jerusalem och därmed sina arbeten.”
Efter att ha sagt hej då till pojkarnas föräldrar åker jag tillsammans med Nasser ut till Husan för att se bilen och skotthålen. De vittnar om en ordentlig skottsalva bakifrån och ett par skott mot bilens ena sida. Skotten har gått igenom plåten, genom baksätet och genom framsätet. Ett skott hade tagit högre upp och gått igenom backspegeln och ut genom framrutan, d.v.s. alldeles intill förarens huvud. Hamed, som är svårast skadad satt i baksätet. De andra hade ett säte till som dämpade kulans hastighet. Hade soldaterna velat stoppa bilen hade de kunnat göra det, när de första gången stoppade den, men också senare genom att skjuta sönder däcken. Men nu sköt de rakt in i bilen, rakt mot tre unga pojkar i deras egen hemby.
            
Ett skott gick genom backspegeln ut genom framrutan                Foto: Gunnar Stenbäck
                   

     
Ett annat skott gick genom plåten, baksätet och framsätet         Foto: Gunnar Stenbäck

 

 

¹⁾ Beit Jala är den ena av de tre sammanvuxna städerna Beit Jala, Betlehem och Beit Sahour
²⁾ Genom Oslo-avtalet 1995 delades Västbanken in i område A, B och C.
A-områden har Palestinskt självstyre, B-områden har Palestinsk administration men militär kontroll, medan den Israeliska militären har total kontroll och all administration över C-områden.
³⁾ IDF är Israeli Defence Force, d.v.s. den israeliska försvarsmakten eller militären.

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected] , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

En gång har jag varit här tidigare. Då, på 1970-talet, var skolan den enda skolan på Västbanken för epileptiska barn. Idag är det en skola för barn med dyslexi och koncentrationssvårigheter, även det den enda på Västbanken.

  Foto: Gunnar Stenbäck
Vik. rektorn Nadira

Kerstin och Curt Bjerhagen tar emot mig vid grinden till skolan. Kerstin fungerar som platschef på SIRA-skolan¹⁾  i Beit Jala²⁾. Vikarierande rektorn Nadira möter också upp.
När vi kommer in i skolan möts vi av livliga och glada barn med orden Ahlan Wa-Sahlan, välkommen! Här får sjuttio barn i åldrarna 5-17 år undervisning av tolv palestinska lärare, alla utom en kristna. Barnen kommer från hela Betlehemsområdet,  trettioåtta av dem är muslimer, resten kristna, och de kommer från alla samhällsklasser. En del barn kommer från flyktinglägren i Betlehem, andra kommer från lite mer välbärgade familjer. Men ingen skall behöva bli nekad p.g.a. att man inte har råd. Det finns fonder, som då går in och tar åtminstone en del av kostnaden.
Skolan har också en filial i Jeriko med 21 barn, där de fyra lärarna liksom alla barnen är muslimer.
Målet med undervisningen är att hjälpa eleverna att komma över sina svårigheter och att bygga upp deras självförtroende så att de om möjligt skall kunna återvända till sina ordinarie skolor. I nära samarbete med Betlehems universitet försöker skolan också vara en utbildningsresurs för andra vanliga skolor i området när det gäller att möta barn med speciella behov.
I den palestinska administrationens statliga skolor tvingas man klumpa ihop c:a femtio elever i varje klass. Här på skolan får barnen arbeta i små grupper utifrån individuella mål, med svensk pedagogik som förebild. Det säger sig självt att ett barn med koncentrationssvårigheter har svårt att finna sig till rätta i klasser med femtio barn. På SIRA-skolan får barnen den lugna miljö som de så väl behöver.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Emils bibliotek

Vi kommer till ett rum där det står ”Emil’s Library”, Emils bibliotek. Emil var en pojke 9 år gammal, som under andra intifadan³⁾  hemma i Sverige på TV såg hur palestinska barn led av stridigheterna. Särskilt en kväll pratade han mycket med sina föräldrar om dessa barn. Natten efter brann deras hus och Emil omkom i lågorna. Till minne av Emil startade föräldrarna en minnesfond för barn i Betlehem. För fyra år sedan dog Emils pappa hastigt och i samband med hans begravning kom det in ytterligare pengar till Emils fond. När Emils mamma så småningom orkade ordnade hon ett stort lotteri med skänkta vinster och ytterligare dryga 40.000 kr kom in till fonden. Emils hårt drabbade mamma förlorade därefter sin mamma. Och som vid de tidigare dödsfallen i familjen flöt ytterligare medel in till fonden.
 Alla dessa tragiska händelser har lett till att man nu på SIRA-skolan har fått ett mycket fint och ändamålsenligt bibliotek, ”Emils bibliotek”, där barnen kan finna en lugn läsmiljö.  
  Foto: Gunnar Stenbäck
Rast vid SIRA-skolan

En skola av denna typ lyfter upp det barn, som annars lätt blir lämnat utanför, och ger honom eller henne tillbaka mänsklig värdighet och ökat självförtroende för en ny möjlig framtid i ett omöjligt land.

 

 

 

¹⁾ SIRA= Swedish  International  Relief  Association. Se http://www.sira.se/Default.php?page_cat=1
²⁾ Beit Jala är en av trillingstäderna Betlehem, Beit Sahour och Beit Jala, som vuxit in i varandra.
³⁾ Det andra palestinska upproret, även kallat Al-Aqsa intifadan, inleddes efter den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharons besök på Tempelberget, där Al-Aqsa-moskén och Klippdomen ligger (heliga platser för judar och muslimer) den 28 September 2000.

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 "Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Kyrkans folk samlade till demonstration och bön
På plakatet står det: Vi motsätter oss varje form av bosättning eller militärt vakttonr i Usch Ghurab 

De var söndagsklädda. De var gamla och unga, kvinnor och män. Alla hade de firat mässa, var och en i sin kyrka i Beit Sahour. Efter kyrkkaffet var alla inbjudna till en bönedemonstration mot planeringen av ny bosättning. Men bönen avbröts av militärens ljudbomber och tårgas.

För tredje gången firade jag högmässa i den lutherska kyrkan i Beit Sahour. Rakt över gatan ligger den grekisk ortodoxa kyrkan, som samtidigt firade mässa i fullsatt kyrka. En bit bort bort avslutade den romersk-katolska kyrkan sin mässa någon halvtimme senare. Efter mässorna var vi alla inbjudna att delta i en gemensam kristen demonstration mot planeringen av en ny bosättning.
Ush Ghurab ligger i utkanten av Beit Sahour och har under flera år varit ett militärområde. I början av 2006 lämnade militären området och Beit Sahourborna började planera för ett rekreationsområde där. Under senare delen av 2008 började bosättarrörelsen göra upprop för en ny bosättning här.¹⁾ För en tid sedan kom militären tillbaka med schaktmaskiner och allt tyder på att en ny utpost²⁾ eller bosättning med militärens hjälp är under etablering.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Militärens schaktmaskin

 

Långtifrån alla gudstjänstdeltagare följde med, men vi var cirka hundra som gjorde det. Demonstrationsledaren talade i högtalare om vikten av icke-våld och att syftet med demonstrationen var att tillsammans be om att det inte skall etableras ännu en ny bosättning. En sådan skulle ytterligare begränsa Beit Sahours utvecklingsmöjligheter³⁾.
Demonstrationståget började gå mot kullen, där militärens schaktmaskiner förberett för någon form av utpost eller bosättning. Ingen militär syntes till. Men när vi var nästan framme vid kullen kom det plötsligt en jeep och svängde in bakom oss i hög fart. Med ett vrålande signalhorn, påslagna sirener och en rusande motor körde den mycket provocerande rakt in i folkhopen så att alla fick rädda sig åt sidan. Samtidigt dök det upp soldater från kullen framför oss. Atmosfären blev plötsligt väldigt laddad.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Tjutande militärjeep in bland kyrkfolket

 

Demonstranterna samlades till bön med skrikande soldater runt sig: ” Ni har en minut på er att försvinna!”
Imad, den lutherske prästen, som ledde bönen fortsatte att be. Och plötsligt sköt soldaterna en kraftig ljudbomb alldeles intill folket, som inte verkade låta sig störas i bönen. Ännu en kraftig smäll och strax därefter tårgas medan finklädda gudstjänstdeltagare från alla de stora kyrkorna var samlade i bön.  Det är så lågt och så förnedrande att man oavsett om man andas in tårgas eller inte, bara kan gråta och ropa ”Kyrie eleison!”
  Foto: Gunnar Stenbäck
Folk flyr från tårgasen

Vad kommer det sig att beväpnad militär kan känna sig så hotad av ett hundratal kristna, som i en fullständigt hundraprocentigt icke-våldsdemonstration är samlade till bön, att de börjar skjuta tårgas och ljudbomber?


Se demonstrationen filmad: http://www.youtube.com/watch?v=4he1vayLrfo

 

¹⁾ http://www.poica.org/editor/case_studies/view.php?recordID=2087
²⁾ En sorts förpostering till en kommande bosättning på ockuperad mark, ofta en kulle som tidigare varit militärt område och nu bebyggd med några enkla baracker.
³⁾ Längst ner på sidan  http://www.poica.org/editor/case_studies/view.php?recordID=2087

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

 

Denna vecka är vi alla i grupp 34 av EAPPI samlade till en gemensam vecka i Israel med möten med många intressanta personer i bl.a. Jerusalem, Efrat, Sderot, Zikin och i Haifa. Jag hoppas kunna återkomma med någon artikel senare, men just nu finns ingen tid att hinna skriva. Återkommer i mitten av nästa vecka.

  Foto: Gunnar Stenbäck
Guidad tur i Hebron

Det är lördag eftermiddag i Gamla stan i Hebron, judarnas sabbat. Det innebär guidad vandring genom stan med bosättare från hela landet. Bakom en jättestor järngrind anar vi att det är många som samlats. I vakttornet bredvid står ett par soldater med k-pistarna fast förankrade på bröstet. Plötsligt lyfter de sina vapen mot luften och gör en tydlig och mycket ljudlig mantelrörelse. Vapnen är osäkrade.
Vi är ett tiotal internationella observatörer som tillsammans med ungefär lika många palestinier står på torget utanför grinden. Vår uppgift som följeslagare är att på avstånd följa denna märkliga rundvandring för att se hur bosättarna möter palestinier på sin väg genom Gamla stan. Tidigare på dagen har bosättare från sina takterasser kastat ner decimeterstora stenar mot folk på gatan. Som genom ett under har ingen blivit träffad idag.
  Foto: Gunnar Stenbäck
En förtrupp av soldater

Plötsligt öppnas grinden och ut kommer 5 soldater med sina skjutklara vapen i full stridsberedskap. Grinden stängs igen. Soldaterna går sakta framför oss gatan ner med täckning åt alla håll. En liten stund senare öppnas grinden på nytt och ut väller det soldater som om de tror att det finns en terrorist i var och en av oss som står där på torget. De ställer sig med två meters lucka någon meter framför oss vända mot oss och lyfter vapnen rakt i ansiktet på oss. Det känns inte alltför bekvämt, måste jag säga. Jag vet att vapnen är skarpladdade och att de är osäkrade och soldaterna håller hela tiden fingret på avtryckaren. Jag dra mig undan lite.
  Foto: Gunnar Stenbäck
En stor mängd bosättare på väg ut genom grinden

När de grupperat sig väller det ut sabbatsklädda judiska bosättare i alla åldrar från grinden. De måste vara 60-70 personer. Med hånskratt och en mycket arrogant stil pekar de på oss och pratar om oss som står där bakom soldatskölden. Så börjar en äldre bosättare guidningen, som tydligen går ut på att visa så mycket som möjligt av de platser som har någon som helst anknytning till judendomen. Den vill också inspirera fler judiska bosättare att försöka komma över och flytta in i fler hus härinne i gamla stan. Det bor redan en liten klick av ultrakonservativa judar här¹⁾ och de skapar mycket stora problem i det dagliga livet för den stora befolkningen av palestinier. Den tidigare presidenten i Israel, Olmert, talar t.o.m. om ”de judiska bosättarnas progromer mot palestinier i Hebron²⁾.”
  Foto: Gunnar Stenbäck
Soldaterna täcker kön på gruppen av bosättare

När gruppen bosättare rör sig vidare in i de gamla kvarteren går soldaterna framför, vid sidan om och bakom dem, hela tiden med skjutklara vapen. Trots arrogansen hos denna märkliga folksamling kan jag inte komma ifrån att de liksom soldaterna är livrädda. Varför skulle de annars behöva denna enorma militära uppbackning.
Vi håller oss nu i bakgrunden och följer en bit efter gruppen. Vi har beskådat den mest befängda guidade tur jag kan tänka mig. Och det var verkligen en ynklig syn. 

 

Se en mycket bra film om en skolflickas liv i Hebron: http://video.google.com/videoplay?docid=2606582382252878046#

 

¹⁾ C:a 500 bosättare bor i ockuperade i Hebrons gamla stan i Hebron. De skyddas av 2000 soldater.
²⁾”Åsynen av judar som står med gevär och skjuter mot oskyldiga civila kan bara kallas pogrom,” sade Olmert vid ett regeringssammanträde på söndagen, enligt Reuters. ”Som  jude skäms jag över att andra judar kan göra sig skyldiga till något sådant. Den israeliska polisen måste upphöra med sitt oacceptabla överseende med sådan våldsverkare.” (2006)
³⁾Se filmer om bosättarvåld och militärens våld i Hebron:
http://www.youtube.com/watch?v=9nkcYaqhpng&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=F3Mwcwibv1I   

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                          
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Vaktande soldat på taket

Ibland spelar de fotboll däruppe. Ibland skjuter de. De borde finnas där för att skydda de utsatta familjerna, de som lever i huset. Men de rör inte en finger när bosättarna kastar sten eller slår sönder inredningen för familjerna. Tvärtom de deltar i bosättarnas trakasserier.
Jag kan knappt hålla tillbaka tårarna. Hela kroppen vibrerar invärtes när jag hör Hashem berätta sin familjs och hans brors familjs historia. De har bott här sedan 1950 och har papper på att de äger mark och hus. De bor nästan längst upp på en höjd i Hebron. Men ännu högre upp finns bosättarna, femton familjer. Deras ledare är också ledare för Jewish Defence League¹⁾. Mellan 1998 och 2004 höll soldater till på Hashems hustak. 2004 flyttade de till broderns hus strax intill sedan Hashem haft lång och upprepad kontakt med dåvarande chefen för mänskliga rättigheter i FN, John Dugard, för att få bort dem. Men de flyttade alltså bara till grannens familj. Dottern i den familjen berättar: ”En dag för ett tag sedan hade bosättarna kastat sitt avfall ner i vår trädgård. Mina småbröder kastade då tillbaka en del av det till andra sidan vårt staket. Då kom soldaterna ner och slog dem och så tog de avfallet från bosättarnas sida och kastade in det igen i vår trädgård. Vi ringde till militären och klagade och då kom faktiskt ett befäl och beordrade soldaterna att ta bort avfallet. Men bosättarna fortsätter. De kommer in ibland och hotar: Flytta härifrån, annars dödar vi er.”
 Foto: Gunnar Stenbäck
Hashem

 

Hashem berättar: ”På Israels självständighetsdag 2003 gick bosättarna bärsärkargång i vårt område. Som väl var filmade jag allt från fönstret här. Massor av palestinska familjer fick sina hem helt förstörda. De kom in till oss och slog sönder allt, möbler inredning, dörrar, ja, allt. Jag hann ta ut filmen innan de tog min kamera. Alla här i området blev skadade, även barnen. Efteråt gick jag in till grannen, som hade lyckats gömma sin filmkamera. Jag lånade den och filmade resultatet av deras förstörelse.” Hashem visade oss sedan filmen och jag kan försäkra att han inte överdrivit ett enda dugg. Det var fruktansvärt det vi fick se. Fullständigt besinningslöst gick dessa religiösa extrema israeliska judar lös på allt som kom i deras väg. Militären fanns hela tiden mitt ibland dem och var helt passiva. De försökte överhuvudtaget inte ingripa. Detta hände medan det fortfarande var totalt utegångsförbud i Hebron. Detta förbud hade varat sedan 2000. ”I tre år fick vi inte gå utanför husets väggar. Inte ens ut i vår egen trädgård. Vi fick mat via internationella hjälporganisationer, som distribuerade maten till oss.” berättar Hamesh. ”Men när bosättare gick ut på gatorna och förstörde så var det ingen som ingrep.”
Hashem och många, många med honom förlorade sina jobb under den tiden, för de kunde ju inte komma till jobbet. Han berättar att han sedan dess varit arbetslös till för ett halvår sedan, då han fick ett sex månaders projektarbete inom UNRWA²⁾. De drabbade familjerna gick till högsta domstolen med en anmälan. Det dröjde till maj 2009 innan ärendet kom upp. Trots att Hashem i domstolen kunde visa sin film och trots att flera israeliska antiockupationsgrupper med sina vittnesmål stödde Hashem blev HD:s svar: ”Detta är inte tillräckligt med bevis för att bevisa bosättarnas skuld.” Hashem frågade då: ”Vad krävs då som tillräckliga bevis?” Domstolens enda svar var: ” Du har för radikala åsikter. Du hör hemma i fängelset.”

 Foto: Gunnar Stenbäck
Hashems hustru Nisreen

Hashem fortsätter att berätta: ”Vid två tillfällen i början av 2000-talet attackerade bosättare min hustru Nisreen. Vid båda tillfällena var hon gravid och de slog henne så att vi förlorade våra barn.” Efter en stunds tystnad fortsätter han: ”För några år sedan kom bosättarna hit till trädgården och sågade av stammen på våra vinträd här utanför huset. Kom här och se hur de hänger döda i sina grenar utan att ha kontakt med sina rötter.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Avklippta vinträd

Vi går vidare i trädgården. ”Se här”, och Hashem visar oss på en vattentank som ligger på marken,” militären och bosättarna kom och sköt hål i den. Nu har jag köpt en ny, men det krävs tillstånd från Israel för att sätta upp den på taket igen. Men jag får inget tillstånd. Och när jag frågar varför, blir svaret: ’Av säkerhetsskäl’ ”
”Så sent som i november 2009 kom militären mitt i natten in i vårt hus igen. De slog sig in och sedan bröt de loss garderobsinredningen i vårt sovrum.” Hashem tog med oss in i sovrummet och vi såg förödelsen med egna ögon. ”Vi har inte haft råd att göra något åt det ännu.”
Medan vi besökt dessa familjer har vi hört kraftig skottväxling ganska nära oss (läs om det i gårdagens bloggartikel). Det har blivit mörkt och Hashem lovar att följa oss genom trädgården på en brant och slingrid stig ner till gatan och vägspärren som finns där. Medan vi går berättar han att när hans pappa dog för något år sedan fick de bära honom denna vägen till kyrkogården. De använder inte kistor så han bar pappan i fötterna och brodern bar honom under armarna. När de kom till vägspärren var de tvungna att gå igenom metalldetektorn med sin pappa. Och den pep. Soldaterna tvingade dem att blottlägga kroppen och då såg de att pappan hade sin klocka på sig. En av soldaterna krossade då klockan och armen med kolven på k-pisten innan de fick gå vidare till gravplatsen.
På vägen ner möter vi en bosättarpappa med sina små barn och vi hör att han säger något på hebreiska till dem medan han pekar på Hashem. Hashem översätter: ”Där ser ni hur en terrorist ser ut!” 

¹⁾ Jewish Defence League är en extrem våldsbenägen organisation på den judiska högerkanten. De stod bakom massakern i moskén i Hebron 1994 då ett dussintals palestinier sköts ihjäl
²⁾ UNRWA - United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East. FN:s organ för palestinska flyktingar i Mellanöstern

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck

Vi sitter hemma hos Hashem och hans familj, som är mycket svårt trakasserade av bosättare, när vi hör kraftig kulspruteeld. Efter en stund hör vi sirener och strax därefter kraftiga ljudbomber. ”Det måste vara nära här. Vad är det som pågår?” Dimmolnen skulle snart skingras.   
Liksom Per från teamet i Tulkarem¹⁾, är jag i Hebron på ”Placement visit”²⁾ hos EAPPI:s team här. Vårt besök hos Hashem, som jag kommer att skriva om i en senare artikel, är slut. Det är skymning och Hashem följer oss tre svenskar, Per, Sofia och mig, ut i dunklet på en smal och brant stig något hundratal meter ner till en av stans många små vägspärrar. Vi tar oss igenom och går till Bab al Sabi, en gatukorsning och ett torg nära Gamla stan. Torget är fullt av poliser som spärrar av tillfarten. Längre in på den gamla basargatan, där vi gick för två timmar sedan, finns nästa avspärrning av israelisk militär. Gamla stan är helt avstängd.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Polisens avspärrning

Ett par unga killar kommer fram till oss och frågar varifrån vi är. De är allvarliga och frustrerade. När de hör att vi är från Sverige börjar Ahmed, 17 år, berätta: ”Jag kom gående på väg hem. Jag känner honom. Han var 41 år och heter Fayez Ahmad Sayed Faraj³⁾. Jag hörde skotten och så låg han där med en massa blod. Han har tre barn. Han var en vanlig Hebronbo och körde taxi. För tre år sedan dödade de en av mina kamrater. Vi är inga terrorister. Vi vill ha fred. Jag hatar allt detta.” Ahmed kämpar för att inte släppa fram tårarna. Jag försöker säga till honom att det vore bra för honom om han inte håller igen. Hans kamrat, som bor i huset bredvid den skjutne står där bredvid också. Han satt och läste hemma, när han hörde skotten och tog sig ut. ”Nu vet jag inte om jag kan komma hem igen. Hela gamla stan är ju avspärrad.”
Efter en bra stund vid avspärrningarna säger vi hej då till Ahmed och hans kamrat. Han ber att få våra telefonnummer. ”Jag kommer aldrig att glömma er,”säger han med allvarlig blick och ett varmt handslag. Vi lovar att höra av oss till honom i morgon. Han lär behöva tala vidare efter en förmodligen sömnlös natt.
Vi går hemåt, omskakade av det vi fått höra. Men tyvärr är detta en inte alltför ovanlig händelse i detta sargade land. När jag kommer till lägenheten läser jag på webben i den dagliga palestinska tidningen Maan News Agency att två palestinier i Gaza också blivit ihjälskjutna idag av israeliskt artilleri.
Jag hoppas att Ahmed och hans kamrat kan få någon stunds sömn i natt. Men jag tror knappast att de dödades familjer får det.

 

¹⁾ Tulkarem ligger på norra Västbanken och är en av de sex platserna EAPPI finns på. De övriga är Jayyous och Yanoun på norra Västbanken samt Jerusalem och Betlehem
²⁾ Vi skall göra två besök hos några av de andra EAPPI-grupperna under våra tre månader.
³⁾ Hans namn bekräftas av Maan News Agency  
   (http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=260964)

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;  [email protected] , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Mahmoud

Vi tog en service¹⁾ efter besöket hos  Mahmoud i Al Ma’sara för att komma tillbaka till Betlehem. Det blev en annorlunda taxiresa. För tio svenska kronor fick vi en rundresa i byarna, arabiskt kaffe hemma hos chauffören, besök vid en byskola, sightseeing utmed den kommande muren och en del annat.

Vi skulle besöka borgmästaren²⁾ Mahmoud i byn Al Ma’sara en halvtimmes bilfärd söder om Betlehem. Vårt ärende var att få veta så mycket som möjligt om de kringliggande bosättningarnas påverkan på byn. Mahmoud berättar livfullt om det nätverk av palestinska byar från Jenin i norr till byarna i bergen söder om Hebron i söder. Al Ma’sara är en del av detta nätverk som är en gräsrotsrörelse. Man verkar helt icke-partipolitiskt och genom icke-våld. Ändå har den israeliska armén den senaste tiden dragit åt tumskruvarna mer och mer kring dem. För två dagar sedan gick de in i nätverkets kontor i Ramallah och tog alla datorerna. I veckan som gick arresterades tre personer i nattliga räder. Här i Al Ma’sara kommer militären in flera nätter i veckan och går ibland in i husen för att skrämmas. Själv blev Mahmoud i maj förra året arresterad tillsammans med två internationella volontärer utan att veta varför. Volontärerna släpptes efter någon timme, men Mahmoud blev internerad i två dagar och fick betala 25000 shekel, ungefär 50000 sv.kr. Hans ärende är fortfarande inte avgjort i rätten. Fyra torsdagar i rad kallades han till förhör utan att bli insläppt. När han kom nästa gång och blev insläppt frågade förhörsledaren vad han ville. Mahmoud berättar: ”Det är du som kallat mig hit. Men egentligen är det du som skall svara inför domstolen inte jag, eftersom ni ständigt bryter mot internationell lag³⁾.” Förhörsledarens svar var: ”Här har vi inte internationell lag. Här har vi israeliska lagar.” ”Det verkar,” säger Mahmoud, ”som om militären just nu intresserar sig särskilt för byar som verkar genom icke-våld. 270 palestinier är just nu arresterade p.g.a. de använt , En del av dem har skrivit artiklar i tidningar t.ex. icke-våldsmetoder.” Mahmoud fortsätter: ”Militärens metoder hårdnar. När de tidigare skjutit tårgas vid demonstrationer har de skjutit tårgasen i en vid båge i luften. Idag skjuter de ofta rakt på demonstranterna och skadar dem allvarligt.”
”När de politiska initiativen bara är ord på papper och när frivilligrörelsernas⁴⁾ representanter mest sitter i städerna på sina kontor är det nödvändigt att folket på gräsrotsnivå tar egna initiativ för att kräva att Israel följer de internationella lagarna. Vi måste själva ta ansvar. Samtidigt välkomnar och behöver vi internationell närvaro som ni i EAPPI, som är här en kortare tid, inte för att göra det vi palestinier själva skall göra, men för att se och lyssna och berätta i era länder vad ni ser och hör.” Mahmoud talar snabbt och med stor glöd. ”När andra hör vad ni berättar blir de kanske inspirerade att komma och så sprider sig ringarna på vattnet så att fler och fler inser vad som pågår.”
Så kommer Mahmoud till sist in på vårt egentliga ärende: bosättningarnas direkta påverkan på byarna i området. Han berättar att det t.ex. i den stora näraliggande israeliska bosättningen Efrat bor 9000 invånare och att det i de palestinska byarna runtomkring också bor 9000 invånare. I Betar Illit⁵⁾  en bit därifrån bor det hela 22000 invånare och i byarna runtomkring bor det lika många. ”Det verkar som om Israel har som mål att bygga bosättningar i samma takt som de palestinska byarna växer.”  
  Foto: Gunnar Stenbäck
Förberedelser för mur vid Efrat

2006 började Israel att förbereda byggandet av muren mellan byarna här och Efrat. Idag finns det en asfalterad militärväg, harvade grusfält på bägge sidor om vägen, men ännu inget staket eller någon mur. Trots detta är markägarna förhindrade att odla på den del av deras land som ligger på andra sidan den tilltänkta muren. Och när jordbruksmark har legat obrukad i tre år tillfaller den staten⁶⁾.  Enligt Mahmoud har bosättare från Tekoa⁷⁾, en religiöst och ideologiskt motiverad bosättning där utrikesminister Lieberman bor, ibland lagt ut bomber i markerna, som dödar fåren. De har dessutom flera gånger fördärvat vattnet och spridit gift på marker, där fåren betar.
Efter en timmes samtal lovade Mahmoud att nästa gång sammanföra oss med en bonde, som på detta sätt blivit drabbad.
Nu skall vi ta oss hem. Vi stoppar en service. Där börjar denna märkliga hemfärd. Genom tre byar med förarens hustru och barnbarn i baksätet.
   Foto: Gunnar Stenbäck
Serviceföraren i Wadi an-Nis

På dålig engelska frågar han: ”Vill ni ha en kopp kaffe?” Ja, tack svarar vi och så svänger han in i Wadi an-Nis, hans hemby, genom smala gränder och höga backar. Väl hemma släpper han av oss och sin hustru med barnbarn. Och så kör han iväg med övriga passagerare. De måste ju också hem. Husets och grannhusens alla kvinnor kommer för att beskåda dessa märkliga gäster. Ingen av dem kan ett ord på engelska, men vi bjuds in att få titta på huset inifrån, varefter vi visas ut till altanen.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Serviceförarens mamma – en av kvinnorna som kom för att se oss.

Så småningom kommer serviceföraren hem och vi får oss en kopp arabiskt kaffe i den gassande solvärmen. Så börjar de lasta in en gammal tvättmaskin i bilen. Den skulle väl till lagning i Betlehem. På vingliga vägar körs vi sedan på sightseeing till området mellan bosättningen Efrat och byn, där muren är planerad att byggas. Vägen tar slut för militären har satt upp en stor grind som stänger av den. Färden går vidare till skolan, där föraren åter lämnar oss för en tjugo minuter. 
   Foto: Gunnar Stenbäck
En bråkdel av alla pojkar som flockades runt oss

Skolans alla pojkar flockas runt oss under högljudda rop medan flickorna nyfiket håller sig på avstånd. Så småningom kommer föraren tillbaka med ett par lärare som också skall in till Betlehem. Så kunde den underbara färden snart avslutas i Betlehem vid den plats där tvättmaskinen skulle lastas av. Där lastades även vi av. En och en halv timmes äventyrlig resa med en underbart vänlig och generös förare för bara 10 svenska kronor.

¹⁾ Service är en stor taxiliknande bil, som egentligen går först när den är full och som ersätter bussar.
²⁾Varje by med självaktning har en borgmästare, som är byns ledare och talesman.
³⁾Som t.ex. FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och IV:e Genèvekonventionen som reglerar
⁴⁾Kallas för NGO:s, Non Government Organisations. Bara i Betlehem finns flera hundra NGO:s, ofta med internationellt understöd.
vad en ockupationsmakt får och inte får göra med ockuperade områden.
⁵⁾En av de större bosättningarna söder om Betlehem.
⁶⁾Enligt en gammal lag från den Ottomanska (turkiska) tiden som Israel fortfarande använder.
⁷⁾Enligt  bibeln profeten Amos hemby

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Buss till Tel Aviv (Jämför gårdagens buss)

Ena dagen i Asien. Nästa dag i Europa. Min andra ledighetsdag bestämde jag mig för turista i Tel Aviv i Israel, för att jämföra med gårdagens turistresa till Jeriko i Palestina. Skillnaden kunde knappast vara större.

Från östra Jerusalem, där vårt gästhem ligger kan man inte ta en direktbuss till västra Jerusalem, trots att Israel räknar staden som en odelad stad. Jag vandrade istället upp till centrala busstationen, en sträcka som tog 45 minuter att gå. Inga vägspärrar idag, men ändå rigorösa säkerhetskontroller. För att komma in på busstationen visiteras man och får lägga ryggsäck och kamera på rullband, för att själv gå igenom metalldetektor. Jag rör mig i ett land där folket andas rädsla. På bussen till den stora staden vid Medelhavet hamnar jag bredvid Ruth som varje dag åker från Jerusalem till Tel Aviv, där hon arbetar med arbetskraftsinvandring. Samtidigt som mellan 50-65% av palestinierna på Västbanken går arbetslösa och inte får tillstånd att komma in i Israel tar man emot 200000 arbetskraftsinvandrare från Filippinerna, Thailand m.fl. länder.
Ruth, som är sociolog, hade under två år tidigare arbetat med grupper, (”Inter faith work”), bestående av palestinier och israeler, där man samtalat om frågor som rör relationerna mellan folken. Hon var inte särskilt optimistisk om en framtida lösning av konflikten: ”absolut inte en enstatslösning. Vi vill ha en judisk stat. Palestinierna bör få sin stat”. Jag frågade hur hon som sociolog såg på Israel som en demokratisk stat om den skall vara en renodlat judisk stat. Hur kan alla människor i en sådan stat få samma rättigheter? ”Israel är en etnisk demokrati och vi vill att den skall vara det,” svarade hon. ”Vi är ingen vanlig demokrati. Allt i detta land styrs av en djupt liggande rädsla och därför vill vi sköta våra angelägenheter själva.” Vår bussfärd är slut. Framme vid centrala busstationen i Tel Aviv, hjälper hon mig att finna nästa buss in till centrum.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Kaféliv på den härliga stranden  i Tel Aviv

Sedan vandrade jag gata upp och gata ner genom en jättelik marknad tills jag till slut hamnade på den underbara beachen i den 25 gradiga värmen. Prövade två kaffeställen på stranden för att få möjlighet att samtala med vanliga israeler. Men icke. Det var inte lika lätt att komma i kontakt med israelerna som det var igår att få kontakt med palestinierna i Jeriko. Men när jag skulle tillbaka till centrum och frågade efter vägen mötte jag samma generositet som igår: ”Hoppa in i bilen så kör jag dig dit”, sa mannen jag frågade.
Nu besökte jag ett tredje kafé (inte bra för magen). Men jag ville försöka få en pratstund med ytterligare några israeler. Och bingo! Jag satte mig ensam vid ett bord i den annars överfulla gatuserveringen. Och efter en kort stund kom två damer och frågade om de kunde slå sig ner.

   Foto: Gunnar Stenbäck
Kvinnorna på bilden har inget med kvinnorna jag samtalade med att göra

Den ena var judinna, född i Tel Aviv och den andra var hennes väninna, en judinna från Paris. Här blev det ett mycket intressant samtal. Dessa två damer var fullständigt övertygade om att hela det israeliska folket inklusive det politiska ledarskapet vill ha fred, medan araberna inklusive deras ledare inte vill det. ”De har haft så många chanser till fred. Varför har de inte antagit våra erbjudande?” Jag frågade lite försiktigt om de i framtiden kunde tänka sig en enda gemensam stat för israeler och palestinier. ”Vilken idiotisk fråga”, blev svaret. ”Vad skulle vi ha att vinna på en sådan lösning. Araberna skulle ha allt att vinna. Detta är vårt land. De kan leva i Jordanien.”  Jag fortsatte att lika försiktigt fråga om inte alla människor skulle kunna leva tillsammans i en demokrati, som Israel. ”Vi lever tillsammans! Alla palestinier här i landet har samma rättigheter som vi. De har samma möjligheter i skolorna och på universiteten. De är representerade i Knesset¹⁾.”  Men är det inte så att palestinska skolorna t.ex. i Nasaret och i Acco visserligen får lika mycket av de statliga pengarna som de israeliska skolorna, men att de israeliska skolorna får största delen av sina medel från Jewish Agencys2⁾ fonder, vilket är omöjligt för de palestinska skolorna att få? Jag fick aldrig något svar på den frågan. ”De arabiska barnen får aldrig lära sig något om förintelsen i skolorna. De blir järntvättade från början.” Det är inte bra, men de israeliska barnen får väl inte heller lära sig något om att landet faktiskt var bebott av araber när den judiska staten grundades, araber som tvingades att fly?  invände jag. ”De tvingades inte att fly, De sålde sin mark till judar och de flyttade för det mesta frivilligt!”
När jag berättade att jag vid några tillfällen passerat vägspärrar mellan Västbanken och Israel och blivit illa berörd av hur soldaterna behandlar palestinierna så blev svaret: ”Du vet, det finns alltid galna människor överallt. De är ju så unga, soldaterna, får du komma ihåg. De är livrädda.”  Ja visst, det är sant att de är unga och rädda. Borde man då inte sätta soldater vid vägspärrarna, om man nu måste ha dem där, under deras sista år i militären istället för under deras första år? Vad gör tiden i militären med dessa unga människor, frågade jag. ”De blir mogna och starka av det”, var svaret damerna hade att ge. ”Vi är tvungna att försvara oss. Man kan aldrig lita på araberna. En israel, som varit vän med en arab i Jaffa i tjugo år blev plötsligt mördad av honom. Se, man kan aldrig lita på dessa araber.” Att svenskar som varit vänner i tjugo år också kan mörda varandra var inget gångbart argument mot detta påstående.
Samtalet med dessa två trevliga damer lämnade en mycket obehaglig eftersmak. Kan det någonsin bli fred i detta land?  Ja, trots allt vill jag tro det. I alla fall hoppas jag på det. Men det krävs ett försoningens under.
Slutsummeringen av denna andra turistdag blir: Det var lite svårare att komma i kontakt med människor idag än i går, även om jag mötte en del vänlighet också idag. När jag fick till samtal, så hamnade vi väldigt snabbt in på politik med mycket låsta positioner. Och det är väl det som är problemet, ofta från bägge sidor. Men det var intressant att göra denna resa från Asien till Europa t.o.r.

 

 

¹⁾ Det israeliska parlamentet.
²⁾Jewish Agency är ett internationellt judiskt organ som representerar World Zionist Organization och har till syfte att hjälpa världens judar att bebygga och utveckla landet Israel.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Buss 18 till Ramallah

”Det är farligt att åka till Västbanken som turist”, det är vad vi fått höra från israeliskt håll, bl.a. när vi anlände till landet av flygplatspolisen. Min resa till Jeriko idag talar ett annat språk.
Det var lite svårt att i östra Jerusalem få något klart besked om hur man enklast skulle ta sig till Jeriko från Jerusalem. Jag har nämligen två dagars ledighet och ville pröva på att vara turist en dag på Västbanken och en dag i Tel Aviv i Israel (i morgon). Rådet jag fick vara att åka buss till Ramallah och därifrån ta en service¹⁾ till Jeriko.
Redan när jag på morgonen kom till busstationen och frågade efter bussen till Ramallah kom en palestinsk kvinna, som bor i Jerusalem, men arbetar i Ramallah till min hjälp. Med stor vänlighet visade hon mig till bussen och satte sig bredvid mig. Hennes namn var Aman och hon var kristen, annars skulle hon förmodligen inte ha tilltalat en främmande man. Under resan berättade hon sin livshistoria för mig i kortform. För att hennes son skulle kunna gå på universitet i Jerusalem var han tvungen att ha ett Jerusalems-ID. Förutsättningen för att få ett sådant var att hela familjen flyttade från Ramallah till östra Jerusalem. De var dessutom tvungna att betala c:a 30000 Sv.kr. samt att betala skatt till Israel. Då fick föräldrarna och sonen ett sådant ID. Dottern, 16 år, fick inget. Men hon kan få efter att under fem år ha bott i Jerusalem. Ingen i familjen får däremot teckna sjukförsäkring i Israel.
Aman såg väldigt mörkt på situationen. Varje dag måste hon passera den stora vägspärren vid Qalandia. Idag var den tydligen värre än vanligt. Det var ett totalt bilkaos. Bussen vi åkte med fastnade långt bak i kön, men Aman tog med mig ut ur bussen och vi sprang framåt i kön till en annan buss med samma nummer långt fram i kön. På det sättet gick det betydligt snabbare. Om ”Vägspärr 300” i Betlehem är gräslig så verkar Qalandia vara många gånger värre.
Väl inne i Ramallah visade Aman mig till Servicestationen innan hon lämnade mig för att ta nästa buss till sitt arbete.
Servicen körde oss på skumpiga vägar, bl.a. genom ett grustag, tills vi så småningom kunde ansluta till den stora fina vägen till Döda havet för israeler. Men väl nere 250 meter under havsnivån, tvingades vi på nytt svänga in på en bedrövlig väg som ledde oss till Jeriko. Efter två timmars färd är jag framme i Jeriko.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Basem, mosaikkonservatorn

På servicen träffade jag nästa vänliga människa, Basem från Nablus. Han är konservator av gammal medeltida mosaik och  arbetar i Jeriko på en av stans största turistattraktioner, Hishams palats eller Khirbet al-Mafjar²⁾, framgrävda rester av en stor Khalifs palats från 700-talet. Basem talade dålig engelska, men tillräckligt för att jag kunde förstå. Han frågade vart jag skulle och jag svarade att jag ville se gamla Jerusalem, Tel es-Sultan bl.a. ”Du kan följa med mig, jag skall bara först till en vän 5 minuter och sedan till banken 5 minuter så skall jag visa dig”. Hans vänlighet gjorde mig lite misstänksam, men OK, jag följde med honom. Han stoppade en taxi och vi hoppade in och åkte till hans vän, som visade sig hålla till på den palestinska administrationens turistkontor alldeles vid gamla Jeriko. Fem minuter i Palestina är inte som fem minuter i Sverige. Han skulle presentera sin vän från Sverige för alla på kontoret och vi givetvis bjudna på té. Därefter guidade han mig genom gamla Jeriko och som hans vän fick jag inte betala något. Detsamma i taxin tillbaka till Jeriko för fem minuters bankärende, som tog 30 minuter. Och väl där hittade han en av sina arbetskamrater, som hade bilen där. Givetvis fick vi bilskjuts ut till Hishams palats och som Basems vän fick jag inte betala inträde där heller. Med sakkunnig guidning av två experter på konservering av gammal mosaik fick jag se detta gamla palats.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Mosaik från mitten av 700-talet

Nu skulle jag ta mig till linbanan upp till Frestelsernas berg, där Jesus blev frestad av djävulen. Två kilometers vandring i stark svensk sommarvärme låg framför mig. Efter 500 meter kom Basems vän bilföraren och tog upp mig och körde mig till linbanestationen, som låg alldeles vid gamla Jeriko, där jag varit ett par timmar tidigare.
    
Grekiska klostret på Frestelsernas berg                    Foto: Gunnar Stenbäck

Efter ett mycket intressant besök i det grekiska klostret Jabal Qurantul³⁾ som hänger på stupet av Frestelsernas berg skulle jag nu ta mig de två kilometerna in till centrum igen. Vad hände? Jo, ännu en vänlig palestinier i en totalt skrotfärdig VW-pickup stannade och utan erbjöd mig att åka med till centrum utan att kunna ett ord engelska och utan någon baktanke på betalning. Kommer inte på fråga. Är man svensk turist som vågar sig till Västbanken så är man deras vän och vänner är man generös mot.
Service tillbaka mot Jerusalem, denna gång till Abu Dis , där muren hindrar vidare färd mot Al-Quds (=Jerusalem) för servicebilarna. Vad händer då? Jo, chauffören som fattat att jag skulle till Jerusalem ringer en busschaufför som kör från Abu Dis in till Jerusalem. När vi möts i full trafik stannar både servicen och bussen så att jag kryssande genom trafiken kan hoppa över till bussen.
Hela dagen har varit full av möten med vänliga människor som flödat över av generositet. Men dagen har också varit full av situationer där jag på nytt fått lära mig att palestinskt sätt att se på tid har mycket lite med svenskt sätt att se på tid. Ändå ser klockorna här ut som hemma i Sverige, men ordet ”jäkt” finns nog inte i arabiskan.

 

 

^1)” Service” är en blandning av buss och taxi, som kör först när den är full. Finns också i Israel under namnet ”.
²⁾ Läs genom att klicka på denna långa länk: http://translate.google.com/translate?hl=sv&sl=en&u=http://www.atlastours.net/holyland/hishams_palace.html&ei=YDpwS-rwNZ_AmgO_uaz3BA&sa=X&oi=translate&ct=result&resnum=2&ved=0CBMQ7gEwAQ&prev=/search%3Fq%3DHishhams%2Bpalats%26hl%3Dsv%26rls%3Dcom.microsoft:en-US%26rlz%3D1I7SKPB_sv
³⁾Betyder ”De fyrtio (dagarnas) berg”. Jesus frestades i öknen under 40 dagar.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 

  Foto: Gunnar Stenbäck
Kvinnan på bilden är i ungefär samma ålder men har inget
att göra med kvinnan jag berättar om.

De var närmare åttio,  finklädda och skulle till al-Aksamoskén i Jerusalem för fredagens bön. Hon gick med käpp. Men det gamla paret kom tillbaka från metalldetektorerna vid ”Vägspärr300”. De hade båda tillstånd, men hon fick inte passera.

På vägen tillbaka in i Betlehem kom de till mig för att berätta. Hon med gråten i halsen, Han med en allvarlig min. De kunde bara några få ord på engelska, men jag fattade snart vad de menade och fick en annan man att tolka. De hade alltså giltigt tillstånd båda två att åka till Jerusalem, men hon hade en inopererad höftled av någon metall, som gav utslag i metalldetektorn. Och eftersom hon inte hade ett särskilt tillstånd från en läkare att få passera tillsammans med sin höft så blev hon nekad att få komma till moskén i Jerusalem och be. Det kunde ju vara ett vapen hon hade i sin höft, denna gamla, haltande kvinna. Så oerhört förnedrande och inhumant!

Denna lilla, men ack så viktiga händelse, säger mig att palestinierna lider, men också att israelerna lider. Vad gör denna konflikt med dessa folk?  Å ena sidan stängs det stora flertalet av palestinierna ute från direktkontakt med yttervärlden med ökad hopplöshet, frustration och explosionsrisk som följ. Å andra sidan lider israelerna av en inlärd skräck, som får dem att se terrorister även i ett nyfött barn eller i en gammal haltande kvinna, som knappt kan ta sig fram av sig själv.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Ung soldat med fingret på avtryckaren

Jag har sett det så många gånger redan. Rädslan i den 17-18-årige soldatens ögon där han står med sin k-pist i högsta hugg inför obeväpnade främlingar. Många av dessa unga soldater avskyr vad de tvingas göra i sin militärtjänst. Men de lyder bara order och gör det ju för sitt land. Jag tror att antingen måste man inta en hård yta och sluta att reflektera eller så gråter man sig till sömns om kvällarna. En av våra koordinatorer härnere berättade att soldaterna den sista dagen av sin tjänstgöring erbjuds en kort debriefing medan familjen väntar utanför! Då är de säkert väldigt motiverade för debriefing. Vad vi också ofta får höra här är att väldigt många israeliska ungdomar efter slutad militärtjänst¹⁾ ger sig av på en lång utlandsresa, liksom våra ungdomar efter studenten ofta gör. Och att det är vanligt att de israeliska f.d. soldaterna åker till Indien för att med droger försöka förtränga vad de varit med om. De som verkligen vågar visa sina reaktioner och bryta med militärtjänsten står inte högt i kurs hos övriga israeler. Vi har mött en av dem i organisationen ”Breaking the silence”, avhoppade militära befäl som reagerat och tagit avstånd från ockupationen²⁾.
Ja, detta är verkligen en smärtsam frågeställning: ”Vad gör konflikten med dessa människor på båda sidor?”  En frågeställning som jag vänder till ett påstående: ”Konflikten traumatiserar otroligt många och skadar dem alla.”
Kyrie eleison!! Herre, förbarma dig!

 

¹⁾ Obligatorisk militärtjänst för alla, pojkar  år och flickor två år. Undantag: de mest ortodoxa judarna och de som har medicinska skäl att inte göra militärtjänst
²⁾ Se www.shovrimshtika.org/index_e.asp . Läs också http://www.refusersolidarity.net/

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

http://bloggar.se/om/israel

  Foto: Gunnar Stenbäck
Har Homa sedd från Betlehem

Vi ser den från vår lägenhet. Kullen med den stora israeliska bosättningen, som ser ut som en jättelik termitstack. För 20 år sedan var den skogsbeklädd och ett populärt utflyktsmål för Betlehemsborna. ’Har Homa’ heter den, eller på arabiska ’Abu Ghneim’. 1997 var bosättningen föremål för en FN-resolution, men USA ingav sitt veto.

Vi var väldigt intresserad av att åka dit och få möta israeler för att höra hur de ser på livet och vad de tänker när de ser ut över Betlehem, Beit Sahour och Juda öken med alla dess byar. Efter ett dygn med ösregn, hagel och kraftiga vindar kom det ett uppehåll och Sabine, min Scwieziska kollega och jag gav oss iväg. Solen lyste faktiskt, men det var kallt. Vi gick igenom ”Vägspärr 300”, som vi vid det här laget känner oss ganska hemmastadda i. Tog en taxi på Jerusalemssidan till Har Homa. Vi bad taxichauffören köra oss till dess centrum. Han tittade på oss som om vi var från månen. ”Centrum? Där finns inget centrum.” ”Men kör oss till något café,” bad vi honom. Det måste ju finnas ett sådant. Vi ville ju träffa vanliga israeler för att prata med dem om livet i ’termitstacken’. Han körde oss till andra sidan av den tättbefolkade kullen och släppte av oss vid den största koncentrationen av affärer i denna märkliga stadsdel. Där fanns två små affärer plus ett konditori med två bord och stola. Ägaren pratade inte engelska, så han fick gå in till grannaffären där det fanns en man som talade engelska. Vi frågade efter centrum. ”vad för centrum?” Affärer och kaffebarer, svarade vi. ”Detta är vad som finns här i Har Homa”. "Men när ni skall handla, åker ni då till Jerusalem", frågade vi vidare. "Detta är Jerusalem" svarade han utan minsta tvekan, trots att vi befann i den ockuperade delen av Jerusalem, som är en del av Västbanken¹⁾.  Så vi tog en kopp kaffe hos honom som inte kunde annat än hebreiska.
Hela stadsdelen(=bosättningen) är byggd på terrasser med enorma trappor och stenpartier. På varje terassavdelning fanns en stor lekplats med asfalt som lekplan.

  Foto: Sabine Blum
Öde terasser

Men inte på en enda lekplats såg vi en människa, trots att solen kommit fram. Och det var inte bara lekplatserna som var öde. Utöver kaféägaren och hans granne såg vi i denna stora stadsdel en levande varelse som var ute och gick. Bilar kom och gick, men de körde rakt in i garagen som finns under varje hus, så vi såg aldrig en människa komma ut ur bilarna.
Från det lilla kaféet som låg lågt nere vid kullens bas klättrade vi upp för alla de stora pampiga trapporna, avsats för avsats till kullens högsta topp. Där hade vi en vidunderlig utsikt över Juda öken.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Vy ut över Juda öken med sina byar

Hade det varit klart väder hade vi sett ännu längre, men vi anade bergen söder om Hebron och vi kunde t.ex. se den lilla byn An Nu’man²⁾, som vi besökt flera gånger och som ligger farligt nära Har Homa bakom nästa lilla kulle. När Har Homa snart är färdigbyggd är Israels plan att bygga en ny bosättning på den kullen, d.v.s. på An Nu’mans marker, bara några hundra meter från byn. Den bosättningen, som också skall bli en hel stadsdel skall uppkallas efter Rehavam Zeevi³⁾ Trots alla vackra ord om att upphöra med byggandet av nya bosättningar fortsätter Israel att bygga vidare, som t.ex. här i Har Homa. Redan i Osloavtalet⁴⁾' kom man överens om följande: ”Ingen av parterna skall vidta någon åtgärd, som förändrar Västbankens status och Gazaremsans status.” Och i en av FN:s resolutioner⁵⁾ uppmanas Israel att ”omedelbart upphöra med etableringen, byggandet och planläggningen av bosättningar på de sedan 1967 ockuperade arabiska områdena, inklusive Jerusalem. Redan i fjärde Genèvekonventionen från 1949 står det: ”Ockupationsmakten får inte förflytta sin egen befolkning in på ockuperat område” ⁶⁾ . Allt detta vet hela världens alla politiker om. Ändå kan Israel fortsätta att utvidga sina bosättningar och skaffa sig ”Facts on the ground” inför eventuella kommande förhandlingar, vilket snart i praktiken gör alla funderingar på en tvåstatslösning av konflikten ogenomförbara.
Tills vidare tvingas palestinierna se hur mer och mer av deras land bebyggs av och enbart för israeler.
Vi tar oss tillbaka från denna spöklika stadsdel först via israelisk buss och sedan via arabisk buss till ”Vägspärr300”. Det är märkligt att vi båda två kände det som om vi kom tillbaka till livet, när vi kommit till Betlehemsidan. Vi kände att vi var hemma efter detta vårt första försök att få möta och komma till tals med bosättare.

¹⁾ Östra Jerusalem ockuperades av Israel genom 1967 års krig. 1980 annekterade Israel ensidigt östra Jerusalem och Golanhöjderna och räknar därefter dessa områden som en del av Israel.
²⁾ Läs om An Nu’man här på min blogg under rubriken: ”De finns inte”
³⁾ Rehavam Zeevi var en israelisk general och politiker, som år 1988 grundade det israeliska högerpartiet Moledet  ("Fäderneslandet"). Han dödades av Folkfronten för Palestinas befrielse (vanligtvis förkortat PFLP) och blev den ende israeliske politikern som mördades under den andra intifadan. Mordet på Zeevi var enligt PFLP för att hämnas Israels mord på deras ledare Abu Ali Mustafa.
⁴⁾ Osloavtalet, art. 31, 1995
⁵⁾ Resolution 452 i FN:s säkerhetsråd
⁶⁾ Art. 49 i IV:e Genèvekonventionen

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman. 

 Foto: Gunnar Stenbäck
Barnen sjunger palestinska sånger

I denna by med 7000 invånare är 53% under 18 år. Men det finns ingen stans för byn att växa. Man får inte bygga nya hus eller bygga på de gamla¹⁾. Och om man hade fått skulle det inte finnas mark att bygga på. Den mycket närbelägna israeliska bosättningen²⁾  Betar Illit tränger allt närmare och tar mer och mer mark från byn.
Vi hade avtalat med Hussein, rektorn för pojkarnas skola, att mötas vid huvudentrén. När vi steg av taxin flockades pojkarna runt oss. Överallt var det barn. Inte konstigt när det föds c:a 400 barn per år i den här byn, Nahhalin. Det finns sex skolor i byn. Vi följer med Hussein till hans hustru Hadias kontor på en intilliggande . Hon är rektor för en integrerad skola för friska barn och barn med funktionshinder, ”Nahhalin Society and School for special needs”, som ligger alldeles intill den andra skolorna. Till skillnad från de andra som drivs av den palestinska administrationen, så drivs denna skola av någon sorts frivillig förening i byn. Den tar emot handikappade barn från många byar runtom. Skolan har också en öppen verksamhet för mammor med barn. Efter skolans slut används lokalerna till bl.a. föräldragrupper och på sommaren ordnar man olika läger för barnen.
 Foto: Gunnar Stenbäck
 Barn i den integrerade skolan

Skolorna ligger i utkanten av byn vid en djup dalgång. Naim, en annan lärare, som anslutit till oss berättar: ”På andra sidan dalen här intill, 4-500 meter bort ser ni Betar Illit, en bosättning med religiöst och ideologiskt motiverade israeler. Det är som en stor stad, som kryper allt närmare oss här i byn.” Naim pekar: ”Du ser vägen därnere i dalen. Den har de börjat bygga nyss.  På lördagar roar sig bosättare med att kasta sten på bilarna, som är på väg in i byn.”
 Foto. Gunnar Stenbäck
Bosättningen Betar Illit som kryper inpå Nahhalin

Några lärare från Växjö var för några år sedan på besök i Nahhalin. Som en följd av det besöket blev Hussein tillsammans med Naim och en annan manlig lärare från byn inbjudna av lärarförbundet i Växjö att komma till Sverige. Den resan blev verklighet för ett och ett halvt år sedan. ”Vi blev oerhört inspirerade av den resan och av vad vi fick se i de svenska skolorna. Det var som en annan värld”, berättar Naim entusiastiskt. Tänk så viktiga dessa utbyten är både för dem och för oss.
Nu planeras en ny resa för några kvinnliga lärare bl.a. Hadia och de lämnar över några ifyllda blanketter, som jag skall förmedla till Växjö. Men för att kunna resa måste de få visum till Sverige. Och det måste de ansöka om på svenska konsulatet i Jerusalem. Men dit har ingen av dem tillåtelse att åka. ”Förra gången hjälpte oss Inger, som var följeslagare i Betlehem då. Hon var den förmedlande länken för att skaffa visum,” berättar Hussein. Och jag tror mig veta att de behöver en liknande hjälp inför nästa resa.
När vi skall gå föreslår Hadia att vi skall komma tillbaka en heldag, gärna en fredag eller lördag när de är lediga så att hon får laga god palestinsk mat och så att vi får mer tid att träffas. Den palestinska vänligheten och gästfriheten fortsätter att strömma mot oss. Vi har mycket att lära av dem, vi svenskar.

 

¹⁾ Inte tillåtet i område C, som enligt Osloavtalet 1993 är ett område under israelisk militärt styre.
²⁾ Enligt IV:e Genevekonventionen, art 49 är det förbjudet för den ockuperande makten att förflytta sin egen civilbefolkning till ockuperat område.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

  Foto: Gunnar Stenbäck                      
Palestinska flickor planterar träd     

”Vi hoppas på den gröna intifadan¹⁾ och planterar nya träd även om israelerna rycker upp dem i morgon på samma sätt som Martin Luther sa att han ville plantera ett äppelträd idag även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon”
Orden är Imad Haddads, den lutherske prästen i Beit Sahour²⁾. Han tar emot mig på sitt kontor alldeles intill den lutherska kyrkan, som är den minsta av de fyra kyrkor som finns här. Av Beit Sahours 16-17000 invånare är c:a 14000 kristna. Den grekisk ortodoxa kyrkan är den största, sedan kommer den romersk-katolska, den grekisk-katolska och så den lutherska med sina 120 medlemmar från 12 familjer. Till skillnad från Betlehem har de kristna i mycket högre grad stannat kvar i Beit Sahour. I Betlehem var på 90% av befolkningen kristna på 1980-talet. Idag är de bara 16%. De som emigrerat från Beit Sahour har till skillnad från Betlehem behållit sina hus och kommer hem på besök någon gång om året, medan släkten ser efter huset under övriga året. Och många återvänder för gott. 
Hur påverkar då ockupationen de kristna palestinierna? ”På samma sätt som det påverkar muslimerna” svarar Imad, ”med bl.a. ökad arbetslöshet p.g.a. att de inte får tillstånd att åka in till Jerusalem och arbeta. Vi känner oss instängda som i ett fängelse. Tyvärr är det fler och fler kristna, som håller på att förlora hoppet.”. Imad, som också är lärare på den ganska stora lutherska skolan fortsätter: ” De unga bär på färre och färre visioner. En av våra huvuduppgifter som kristna ledare är att inge hopp och visa på det hopp vi mitt i allt elände har i Jesus Kristus. Att Jesus som föddes här i Betlehem fick namnet ’Immanuel’ som betyder ’Gud är med oss’ får en alldeles särskild betydelse för oss. Det ger mening åt livet här och innebär en utmaning och ett ansvar för oss att ropa ut detta, inte minst för våra unga: Gud är med oss för att befria oss^3). Istället för att stirra oss blinda på problemen och gråta över situationen är vårt viktigaste arbete detta att kommunicera hoppet vi har i Jesus till våra barn”.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Imad med en lärare och skolbarn vid den lutherska skolan

Jag frågar hur man som kristen palestinier läser gamla testamentet, som bl.a. talar om ’det åt Israel utlovade landet’. ”En av de gamla i min församling säger: ’Denna situation har stulit gamla testamentet från mig’ ”, svarar Imad. ”Och jag kan hålla med om att stora delar av GT är svåra för oss att förstå. Men jag för min del läser t.ex. berättelsen om Guds befrielse av Israel ut ur Egypten, som en berättelse om hur Gud skall befria mitt folk ur detta slaveri. Jag är därför hoppfull inför framtiden även om jag inte är optimist”, säger Imad. Och det är här han kommer in på ’den gröna intifadan’, som han just läst om i dagens tidning. Den innebär att vi som ett tecken på liv och hopp vill plantera nya träd ständigt, även om den israeliska militären eller israeliska bosättare i morgon kommer och rycker upp dem, som de så ofta gjort. Vi längtar fortfarande efter liv”.  Det är en trotsig revolt mot den omänskliga ockupationen och jag tänker genast på flickorna från den katolska skolan som jag mötte på min väg hit och som just höll på med trädplantering utanför sin kyrka (bilden ovan).
Jag frågar Ihad om de kristna här är intresserade av politik, en ganska korkad svensk fråga. Han skrattar och svarar: ”För alla här är politik viktig. Allt är politik. Kristen tro har med livet att göra och därför har den med politik att göra.” Och han fortsätter: ”Vi kan inte förstå hur kristna från Europa och Amerika kan komma hit för att se kyrkor och stenar och platser där Jesus varit, utan att vilja möta sina kristna syskon här och se hur vi har det. De ser på oss palestinier som man ser på djur i bur. Det är förödmjukande för oss och ovärdigt kristet liv. Vi välkomnar alla, som vill komma och leva med oss här en kortare eller längre tid och dela våra liv här.”
Imad berättar att ekumeniken fungerar väldigt bra i Beit Sahour. De har ett gemensamt kristet råd, där de delar mycket. Också umgänget med de muslimska palestinierna fungerar oftast väldigt bra. De kristna bjuder in sina muslimska grannar till julen och muslimerna bjuder in sina kristna grannar till Ramadan. De deltar i varandras högtider.
Till sist kommer vi in på det palestinska Kairos dokumentet⁴⁾. Jag frågar Imad om vad han säger om det. Svaret kommer omedelbart: ”Äntligen! Det handlar om tro, om hopp och om kärlek. Det är ett dokument som i första hand är riktat till oss palestinier och som påminner om att kampen vi har att utkämpa inte är en kamp mellan kristna och muslimer utan en kamp mellan palestinier och staten Israel. Dokumentet ger vidare hopp om en icke-våldskamp och skall vara en väckarklocka för oss alla att vakna upp och se vad som pågår.” Hur vill ni att vi i Europa skall använda dokumentet, frågar jag. ”Läs det! Diskutera det! Var bara inte tysta! Håll med eller säg emot, men säg vad ni tänker!” Dokumentet uppmanar till bojkott. Kommer inte det att drabba er palestinier hårt?  ”Jo, det gör det, men det är vi beredda på. Först och främst vill vi att vårt eget folk bojkottar t.ex. israeliska varor. och bara köper palestinska. Bojkotten skulle helst drabba det som produceras av bosättarna, men det är svårt att se varifrån produkten kommer. När vi t.ex. exporterar varor från Palestina så får det inte stå att de är från Palestina utan från Israel. Det är en lögn som ni tillsammans med oss måste kräva att den upphör.”
Ett långt, innehållsrikt och intressant samtal är slut, men har samtidigt väckt så många nya funderingar för kommande samtal. Låt samtalet kring dessa frågor få komma igång också hemma hos er.

 

 

¹⁾ "skaka av", "resning" eller "avskakande av damm") är ett arabiskt ord för uppror.
²⁾ Beit Sahour är den ihopbyggda grannstaden till Betlehem, där herdarnas äng ligger
³⁾  Namnet Jesus betyder ”Herren räddar. Herren befriar”
⁴⁾ Läs om ”The Palestinian Kairos Document” här på min blogg den 9.1.2010

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

 Foto: Susan Palmai                      
En norsk grupp guidas tidigt en morgon                         
     
”Att det var så här illa hade jag ingen aning om”. Mer än en av de gruppmedlemmar jag guidat vid muren och vid ”Vägspärr300” har spontant sagt detta. ”Jag har ju åkt igenom här med buss tidigare, men aldrig vetat att det är så här illa för palestinierna”

Den kanske viktigaste uppgiften för oss som ekumeniska följeslagare är att i våra olika länder berätta vad vi ser och hör för att verka för ockupationens upphörande och öka respekten för mänskliga rättigheter. Men det arbetet börjar redan här nere. Dels genom att t.ex. skriva reserapporter i stil med den du nu läser, men också genom att ta emot sådana grupper, som bett att vi skall berätta om EAPPI och om ockupationens konsekvenser för israelerna och för palestinierna.

Under de första tre och en halv veckorna här i Betlehem har vi tagit emot sju olika grupper, varav fem varit svenska. Det kan vara grupper om 35 personer och det kan vara en liten delegation bestående av två personer. Vi möter dem oftast på Jerusalemsidan av muren och berättar om EAPPI:s målsättning och vårt arbete som följeslagare här. Sedan visar vi hur muren är dragen två kilometer in på Västbanken i förhållande till den gröna linjen¹⁾. Och så börjar vi gå genom vägspärren medan vi berättar om hur det är att passera här från Betlehemsidan en tidig morgon mellan kl. 04 och 08^2). Vi visar ID-båsen där palestinierna måste visa sitt ID-kort, sitt tillstånd och sitt handavtryck. Vi visar metalldetektorerna man måste passera igenom och catwalken som finns ovanför dem, där beväpnade soldater eller privata säkerhetsvakter brukar gå och skrika till de köande på morgonen. Och så går vi igenom det sista vändkorset och ut utanför muren, där vi ser de slitna köfållorna med järngaller, platsen för många palestiniers tidiga morgonsömn i väntan på att vägspärren skall öppnas.

Under denna vandring är det många ögon som öppnas för hur det egentligen är i detta det ”heliga landet” år 2010. När man kommer som turist eller som pilgrim till det ”heliga landet” så får man en israelisk guide, vilket är obligatoriskt. Några av grupperna vi tagit emot vittnar om vilken otroligt ensidig propaganda de utsatts för av guiden. De får höra att det är farligt att åka till Västbanken och att de därför måste hålla sig till guiden. Egentligen är alla israeler av Israel förbjudna att åka in i område A³⁾, men det gäller tydligen inte guiderna. När jag gick in i en grupps buss för att ta emot dem och bad dem stiga av för att vi skulle gå igenom vägspärren, så sa den svensktalande israeliske guiden genast: ”Nej, nej! Varför det! Det är mycket lättare och bättre att vi åker i bussen igenom.” Nej, sa jag, de har bett om detta så de skall gå av. Israel vill att turister och pilgrimer bara skall se det de vill visa upp. Därför står det vid den vackert utsmyckade  muren vid bussinfarten: ”Jerusalem - Betlehem - kärlek och fred.”

När gruppen kom ur bussen och vi gått igenom sa en av de äldre damerna: ”Ett stort tack för att vi fick se och höra om detta. Vi är fullproppade av israelisk propaganda från vår guide”.

Efter det att grupperna åkt in genom bussvägspärren ser guiderna  till att de kommer till de ”rätta” turistaffärerna och sedan direkt till födelsekyrkan och eventuellt till Herdarnas äng. De tillåts inte att gå in i gamla Betlehem, för där finns de ”farliga palestinierna”. På detta sätt urholkas hela den palestinska turistnäringen här i Betlehem och i ännu högre grad på övriga Västbanken.

När vi kommit igenom till Betlehemssidan med grupperna, går vi, om de har tid, utmed muren ner till Claire Anastas’ affär^4), så att de får möta en av alla dessa tusentals människor för vilka ockupationen och muren har slagit deras liv i spillror. Claires affär är ett tydligt exempel på hur Israel genom sin turistpolitik har slagit undan fötterna på ett mycket stort antal Betlehemitiska affärsidkare. Och Claire och hennes familj är ett ännu tydligare exempel på hur ockupationen och muren slagit människors liv i spillror.

Jag skulle önska att varje utländsk besökare i Betlehem åtminstone stannade ett dygn här och sov över på något palestinskt hotell eller i ett gästhem eller i familj^5),  så att de får möta palestinier och lyssna till deras berättelser och handla i deras affärer. Av den senaste miljonen besökande turister och pilgrimer här är det enligt en pastor här jag talat med bara några tiondels procent, som sover över.

¹⁾ Den av världsamfundet sedan 1948 erkända gränsen mellan Israel och de ockuperade områdena på Västbanken
²⁾ Läs min artikel ”Lång natts färd mot dag” här på bloggen
³⁾  Område på Västbanken som enligt Osloavtalet 1995 har palestinskt självstyre, t.ex. Betlehem
⁴⁾ Läs min artikel ”Finns det något ljus i mörkret?” här på min blogg.
⁵⁾ Claire Anastas hyr ut rum man kan hyra in sig i och då får man en verklig upplevelse av vad det är att leva under ockupation.

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).