Gunnar med Israel och Palestina i siktet

 Foto: Susan Palmai                      
En norsk grupp guidas tidigt en morgon                         
     
”Att det var så här illa hade jag ingen aning om”. Mer än en av de gruppmedlemmar jag guidat vid muren och vid ”Vägspärr300” har spontant sagt detta. ”Jag har ju åkt igenom här med buss tidigare, men aldrig vetat att det är så här illa för palestinierna”

Den kanske viktigaste uppgiften för oss som ekumeniska följeslagare är att i våra olika länder berätta vad vi ser och hör för att verka för ockupationens upphörande och öka respekten för mänskliga rättigheter. Men det arbetet börjar redan här nere. Dels genom att t.ex. skriva reserapporter i stil med den du nu läser, men också genom att ta emot sådana grupper, som bett att vi skall berätta om EAPPI och om ockupationens konsekvenser för israelerna och för palestinierna.

Under de första tre och en halv veckorna här i Betlehem har vi tagit emot sju olika grupper, varav fem varit svenska. Det kan vara grupper om 35 personer och det kan vara en liten delegation bestående av två personer. Vi möter dem oftast på Jerusalemsidan av muren och berättar om EAPPI:s målsättning och vårt arbete som följeslagare här. Sedan visar vi hur muren är dragen två kilometer in på Västbanken i förhållande till den gröna linjen¹⁾. Och så börjar vi gå genom vägspärren medan vi berättar om hur det är att passera här från Betlehemsidan en tidig morgon mellan kl. 04 och 08^2). Vi visar ID-båsen där palestinierna måste visa sitt ID-kort, sitt tillstånd och sitt handavtryck. Vi visar metalldetektorerna man måste passera igenom och catwalken som finns ovanför dem, där beväpnade soldater eller privata säkerhetsvakter brukar gå och skrika till de köande på morgonen. Och så går vi igenom det sista vändkorset och ut utanför muren, där vi ser de slitna köfållorna med järngaller, platsen för många palestiniers tidiga morgonsömn i väntan på att vägspärren skall öppnas.

Under denna vandring är det många ögon som öppnas för hur det egentligen är i detta det ”heliga landet” år 2010. När man kommer som turist eller som pilgrim till det ”heliga landet” så får man en israelisk guide, vilket är obligatoriskt. Några av grupperna vi tagit emot vittnar om vilken otroligt ensidig propaganda de utsatts för av guiden. De får höra att det är farligt att åka till Västbanken och att de därför måste hålla sig till guiden. Egentligen är alla israeler av Israel förbjudna att åka in i område A³⁾, men det gäller tydligen inte guiderna. När jag gick in i en grupps buss för att ta emot dem och bad dem stiga av för att vi skulle gå igenom vägspärren, så sa den svensktalande israeliske guiden genast: ”Nej, nej! Varför det! Det är mycket lättare och bättre att vi åker i bussen igenom.” Nej, sa jag, de har bett om detta så de skall gå av. Israel vill att turister och pilgrimer bara skall se det de vill visa upp. Därför står det vid den vackert utsmyckade  muren vid bussinfarten: ”Jerusalem - Betlehem - kärlek och fred.”

När gruppen kom ur bussen och vi gått igenom sa en av de äldre damerna: ”Ett stort tack för att vi fick se och höra om detta. Vi är fullproppade av israelisk propaganda från vår guide”.

Efter det att grupperna åkt in genom bussvägspärren ser guiderna  till att de kommer till de ”rätta” turistaffärerna och sedan direkt till födelsekyrkan och eventuellt till Herdarnas äng. De tillåts inte att gå in i gamla Betlehem, för där finns de ”farliga palestinierna”. På detta sätt urholkas hela den palestinska turistnäringen här i Betlehem och i ännu högre grad på övriga Västbanken.

När vi kommit igenom till Betlehemssidan med grupperna, går vi, om de har tid, utmed muren ner till Claire Anastas’ affär^4), så att de får möta en av alla dessa tusentals människor för vilka ockupationen och muren har slagit deras liv i spillror. Claires affär är ett tydligt exempel på hur Israel genom sin turistpolitik har slagit undan fötterna på ett mycket stort antal Betlehemitiska affärsidkare. Och Claire och hennes familj är ett ännu tydligare exempel på hur ockupationen och muren slagit människors liv i spillror.

Jag skulle önska att varje utländsk besökare i Betlehem åtminstone stannade ett dygn här och sov över på något palestinskt hotell eller i ett gästhem eller i familj^5),  så att de får möta palestinier och lyssna till deras berättelser och handla i deras affärer. Av den senaste miljonen besökande turister och pilgrimer här är det enligt en pastor här jag talat med bara några tiondels procent, som sover över.

¹⁾ Den av världsamfundet sedan 1948 erkända gränsen mellan Israel och de ockuperade områdena på Västbanken
²⁾ Läs min artikel ”Lång natts färd mot dag” här på bloggen
³⁾  Område på Västbanken som enligt Osloavtalet 1995 har palestinskt självstyre, t.ex. Betlehem
⁴⁾ Läs min artikel ”Finns det något ljus i mörkret?” här på min blogg.
⁵⁾ Claire Anastas hyr ut rum man kan hyra in sig i och då får man en verklig upplevelse av vad det är att leva under ockupation.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).