Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Yusef, c:a 11 timmar gammal

Herdarnas ord 2000 år sedan gjorde jag till mina igår när jag via telefon fick beskedet: ”Gunnar, jag har ett glädjebudskap till dig, i natt föddes mitt barnbarn, Muhammeds och Ranas son. Vill du gå och se honom på sjukhuset?”

Telefonen ringde på förmiddagen igår. I andra ändan hörde jag en stolt och rörd Yusef Fanun säga detta. Jag har varit ute i Nahhalin flera gånger och besökt den underbara familjen Fanun²⁾. Yusef och Amal, hans fru har väntat på att tre nya barnbarn skall födas under en månads tid. Sist jag var därute fick jag äran att hålla det första av dem i min famn, Zaid,   äldsta dottern Mais son.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Med Zaid i min famn

Och nu ringer Yusef för att med bruten röst berätta om sin glädje: ”Gunnar, jag har ett glädjebudskap till dig, i natt fick jag ett nytt barnbarn”. Jag blev också rörd. Inte nog med att jag blev utsedd till hedersmedborgare i Nahhalin vid mitt sista besök där. Jag får också äran att bli ombedd att som första person utanför familjen besöka denna nya  Nahhalinmedborgare på sjukhusets BB-avdelning. Liksom herdarna den första julnatten lämnade jag allt för att skyndsamt ge mig iväg för att få se barnet. Denna gång var det inte i ett stall utan BB-avdelningen på Beit Jalas sjukhus.  
När jag kommer in i sjukhusets entréhall, möter jag en ung läkare, som frågar mig om han kan hjälpa mig med något. När jag svarar att jag skulle vilja besöka Rana Fanun, som fått ett barn i natt följer han mig leende och småpratande upp på andra våningen och in på BB. Överallt i korridorerna är det anhöriga, som står eller sitter i väntan på att få komma in till någon. Utanför Ranas dörr ser jag hennes svärmor Amal, som lyser upp med hela sitt ansikte när hon får se mig. Hon visar mig in till mor och barn, som ligger i ett litet rum för fyra nyförlösta mammor, alla med sina bebisar och sina mödrar och svärmödrar hos sig. Vid en av sängarna står också en pappa.  Muhammed, pappan till Ranas barn är i skolan, där han jobbar och har ännu inte kunnat vara där och se sitt barn.
Jag bjuds på choklad, vilket tydligen är en tradition, när ett barn har fötts. Själv har jag med mig en chokladkartong till mamman.
 Det nyfödda barnet skall liksom sin farfar heta Yusef. Det är helt enligt palestinsk tradition. Äldste sonen får farfars namn och pappan, d.v.s. Muhammed, kommer nu också att heta Abu Yusef,  medan Rana, barnets  mamma kommer att heta Umm Yusef.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Rana, en trött, men lycklig mamma

Det är en trött mamma, som ligger där i sängen. Undra på det. Rummet fullt av folk och sängarna med c:a en meters mellanrum och bara 11 timmar sedan förlossningen. Och snart skall hon hem. Redan i eftermiddag. Men hemkomsten sker med stor uppbackning av en erfaren mamma och svärmor.
De närmaste dagarna kommer familjen = släkten liksom grannar och vänner att i strid ström komma på besök för att gratulera, inte bara till barnets hem utan också till far- och morföräldrarnas hem.
När jag var i Nahhalin förra veckan strax efter Zaids födelse var det rörande att se hur oerhört stolt och lycklig framför allt morfar Yusef var. Han berättade för mig om den otroligt starka  känslan det är för honom att hålla ett nyfött barn i sin famn. Lika stark varje gång han fått barn eller barnbarn. Och det är viktigt för honom att få dela med sig av den känslan och den lyckan. Det var därför han ringde mig igår.
  Foto: Gunnar Stenbäck
En stolt farfar, Yusef

När jag gick ut från sjukhuset var också jag full av glädje. Med en parafras av Lukas’ ord ³⁾ skulle jag kunna säga: ”Och jag vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt jag hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till mig.”





¹⁾ Se Lukas evangelium kap 2:15
²⁾ Se min bloggartikel ”En halvdag i Nahhalin” den 1.3.2010
³⁾ Se Lukas evangelium i NT kap 2:20b 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
[email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

En gång har jag varit här tidigare. Då, på 1970-talet, var skolan den enda skolan på Västbanken för epileptiska barn. Idag är det en skola för barn med dyslexi och koncentrationssvårigheter, även det den enda på Västbanken.

  Foto: Gunnar Stenbäck
Vik. rektorn Nadira

Kerstin och Curt Bjerhagen tar emot mig vid grinden till skolan. Kerstin fungerar som platschef på SIRA-skolan¹⁾  i Beit Jala²⁾. Vikarierande rektorn Nadira möter också upp.
När vi kommer in i skolan möts vi av livliga och glada barn med orden Ahlan Wa-Sahlan, välkommen! Här får sjuttio barn i åldrarna 5-17 år undervisning av tolv palestinska lärare, alla utom en kristna. Barnen kommer från hela Betlehemsområdet,  trettioåtta av dem är muslimer, resten kristna, och de kommer från alla samhällsklasser. En del barn kommer från flyktinglägren i Betlehem, andra kommer från lite mer välbärgade familjer. Men ingen skall behöva bli nekad p.g.a. att man inte har råd. Det finns fonder, som då går in och tar åtminstone en del av kostnaden.
Skolan har också en filial i Jeriko med 21 barn, där de fyra lärarna liksom alla barnen är muslimer.
Målet med undervisningen är att hjälpa eleverna att komma över sina svårigheter och att bygga upp deras självförtroende så att de om möjligt skall kunna återvända till sina ordinarie skolor. I nära samarbete med Betlehems universitet försöker skolan också vara en utbildningsresurs för andra vanliga skolor i området när det gäller att möta barn med speciella behov.
I den palestinska administrationens statliga skolor tvingas man klumpa ihop c:a femtio elever i varje klass. Här på skolan får barnen arbeta i små grupper utifrån individuella mål, med svensk pedagogik som förebild. Det säger sig självt att ett barn med koncentrationssvårigheter har svårt att finna sig till rätta i klasser med femtio barn. På SIRA-skolan får barnen den lugna miljö som de så väl behöver.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Emils bibliotek

Vi kommer till ett rum där det står ”Emil’s Library”, Emils bibliotek. Emil var en pojke 9 år gammal, som under andra intifadan³⁾  hemma i Sverige på TV såg hur palestinska barn led av stridigheterna. Särskilt en kväll pratade han mycket med sina föräldrar om dessa barn. Natten efter brann deras hus och Emil omkom i lågorna. Till minne av Emil startade föräldrarna en minnesfond för barn i Betlehem. För fyra år sedan dog Emils pappa hastigt och i samband med hans begravning kom det in ytterligare pengar till Emils fond. När Emils mamma så småningom orkade ordnade hon ett stort lotteri med skänkta vinster och ytterligare dryga 40.000 kr kom in till fonden. Emils hårt drabbade mamma förlorade därefter sin mamma. Och som vid de tidigare dödsfallen i familjen flöt ytterligare medel in till fonden.
 Alla dessa tragiska händelser har lett till att man nu på SIRA-skolan har fått ett mycket fint och ändamålsenligt bibliotek, ”Emils bibliotek”, där barnen kan finna en lugn läsmiljö.  
  Foto: Gunnar Stenbäck
Rast vid SIRA-skolan

En skola av denna typ lyfter upp det barn, som annars lätt blir lämnat utanför, och ger honom eller henne tillbaka mänsklig värdighet och ökat självförtroende för en ny möjlig framtid i ett omöjligt land.

¹⁾ SIRA= Swedish  International  Relief  Association. Se http://www.sira.se/Default.php?page_cat=1
²⁾ Beit Jala är en av trillingstäderna Betlehem, Beit Sahour och Beit Jala, som vuxit in i varandra.
³⁾ Det andra palestinska upproret, även kallat Al-Aqsa intifadan, inleddes efter den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharons besök på Tempelberget, där Al-Aqsa-moskén och Klippdomen ligger (heliga platser för judar och muslimer) den 28 September 2000.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 "Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 Foto: Gunnar Stenbäck
Barnen sjunger palestinska sånger

I denna by med 7000 invånare är 53% under 18 år. Men det finns ingen stans för byn att växa. Man får inte bygga nya hus eller bygga på de gamla¹⁾. Och om man hade fått skulle det inte finnas mark att bygga på. Den mycket närbelägna israeliska bosättningen²⁾  Betar Illit tränger allt närmare och tar mer och mer mark från byn.
Vi hade avtalat med Hussein, rektorn för pojkarnas skola, att mötas vid huvudentrén. När vi steg av taxin flockades pojkarna runt oss. Överallt var det barn. Inte konstigt när det föds c:a 400 barn per år i den här byn, Nahhalin. Det finns sex skolor i byn. Vi följer med Hussein till hans hustru Hadias kontor på en intilliggande . Hon är rektor för en integrerad skola för friska barn och barn med funktionshinder, ”Nahhalin Society and School for special needs”, som ligger alldeles intill den andra skolorna. Till skillnad från de andra som drivs av den palestinska administrationen, så drivs denna skola av någon sorts frivillig förening i byn. Den tar emot handikappade barn från många byar runtom. Skolan har också en öppen verksamhet för mammor med barn. Efter skolans slut används lokalerna till bl.a. föräldragrupper och på sommaren ordnar man olika läger för barnen.
 Foto: Gunnar Stenbäck
 Barn i den integrerade skolan

Skolorna ligger i utkanten av byn vid en djup dalgång. Naim, en annan lärare, som anslutit till oss berättar: ”På andra sidan dalen här intill, 4-500 meter bort ser ni Betar Illit, en bosättning med religiöst och ideologiskt motiverade israeler. Det är som en stor stad, som kryper allt närmare oss här i byn.” Naim pekar: ”Du ser vägen därnere i dalen. Den har de börjat bygga nyss.  På lördagar roar sig bosättare med att kasta sten på bilarna, som är på väg in i byn.”
 Foto. Gunnar Stenbäck
Bosättningen Betar Illit som kryper inpå Nahhalin

Några lärare från Växjö var för några år sedan på besök i Nahhalin. Som en följd av det besöket blev Hussein tillsammans med Naim och en annan manlig lärare från byn inbjudna av lärarförbundet i Växjö att komma till Sverige. Den resan blev verklighet för ett och ett halvt år sedan. ”Vi blev oerhört inspirerade av den resan och av vad vi fick se i de svenska skolorna. Det var som en annan värld”, berättar Naim entusiastiskt. Tänk så viktiga dessa utbyten är både för dem och för oss.
Nu planeras en ny resa för några kvinnliga lärare bl.a. Hadia och de lämnar över några ifyllda blanketter, som jag skall förmedla till Växjö. Men för att kunna resa måste de få visum till Sverige. Och det måste de ansöka om på svenska konsulatet i Jerusalem. Men dit har ingen av dem tillåtelse att åka. ”Förra gången hjälpte oss Inger, som var följeslagare i Betlehem då. Hon var den förmedlande länken för att skaffa visum,” berättar Hussein. Och jag tror mig veta att de behöver en liknande hjälp inför nästa resa.
När vi skall gå föreslår Hadia att vi skall komma tillbaka en heldag, gärna en fredag eller lördag när de är lediga så att hon får laga god palestinsk mat och så att vi får mer tid att träffas. Den palestinska vänligheten och gästfriheten fortsätter att strömma mot oss. Vi har mycket att lära av dem, vi svenskar.

¹⁾ Inte tillåtet i område C, som enligt Osloavtalet 1993 är ett område under israelisk militärt styre.
²⁾ Enligt IV:e Genevekonventionen, art 49 är det förbjudet för den ockuperande makten att förflytta sin egen civilbefolkning till ockuperat område.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

  Foto: Susan Palmai
 Ameen vid sin kaffevagn

Han står där varje morgon, när vi kommer till den stora ”Vägspärr300”. Från kl. 02.00 säljer han kaffe till alla som skall köa. ”Good morning”, säger han med sitt vänliga leende. Nu har han bjudit oss i teamet hem till sig i Toqua, en halvtimmes bilresa söder om Betlehem.
Kompisens taxi möter oss på utsatt tid. På vingliga vägar tar han oss i hög fart ner till Toqua som ligger lite bortom Herodion, Herodes den stores sommarresidens, vid tiden för Jesu födelse. Toqua är platsen varifrån profeten Amos kom, han som så starkt talar om de förtrycktas rätt.
I denna by med 12000 invånare bor Ameen, kaffeförsäljaren, med sin familj. Han visar oss först in till hans gamla och värkbrutna föräldrar, som bor i ett hus med ett rum. Palestinierna högaktar äldre och är stolta över sina föräldrar. Sedan visar Ameen stolt upp sitt egenhängigt byggda hus, där hans bror bor på andra våningen och han själv med familj på första. Vi välkomnas med sedvanlig vänlighet och gästfrihet med en välkomstdrink bestående av grapejuice.
Ameen berättar att en del av familjens olivlundar i slutet av 90-talet beslagtagits av den israeliska militären för byggandet av en bosättning. Han, som då bara var i tjugoårsåldern, hade givetvis reagerat och börjat diskutera med dem. Och när de inte lyssnade hade han i sin vanmakt kastat sten på dem. Han berättar vidare:”Jag blev arresterad och förvarades under en och en halv månad i ett rum 1x1 meter. Med huva över huvudet, med bakbundna händer och fötter och med hög musik på från sex på morgonen till sex på kvällen tvingades jag sitta på en liten pall i vinden från en kallfläkt rakt mot huvudet. En till två timmar varje dag utsattes jag för förhör med målsättningen att få mig att skriva under ett papper på att jag var skyldig. Men jag visste att om jag skrev på det skulle jag få 3-4 års fängelse så därför vägrade jag uthålligt. Efter en och en halv månad flyttades jag till ett riktigt bra fängelse och fick vara där i tio och en halv månad till. Fängelset gjorde mig starkare”
P.g.a. allt detta är Ameen fortfarande svartlistad av Israel och han kan därför inte få komma till Jerusalem eller till Israel. Han hade jobb som karateinstruktör i Jerusalem, men det förlorade han då och får nu ägna sig åt att sälja kaffe vid vägspärren i Betlehem. Han går upp kl. 01 och tar sig till Betlehem för att göra i ordning sin kaffevagn, som han stoppat in i kompisens taxi. Själv har han ingen bil. Kl. 02 börjar han sälja sitt kaffe till de köande arbetarna fram till kl. 09. Sedan åker han hem, äter frukost med familjen, går till moskén för att be och lägger sig sedan att sova. Vid fyratiden går han upp för att äta middag med familjen innan han vallar sina får en stund och umgås med andra i byn. För allt detta tjänar han en riktigt bra dag¹⁾ c:a 300 svenska kronor, när han betalat alla omkostnaderna.
Det är dags att gå in i matsalen, där ett dignande matbord är dukat. Vi bjuds på ”Maqlubbeh” en traditionell palestinsk rätt bestående av ris, kyckling, youghart, grönsaker, mandel, rostad eller stekt potatis i skivor m.m. Till detta serverades nybakat bröd, ”thaboun” och en sorts soppa, gjord på någon slags sädeskorn som malts för hand. Den smakade som havrevälling. Alla åt vi ur samma fat och skålar och på sedvanligt palestinskt sätt delade värden, d.v.s. Ameen, kycklingstyckena i småbitar med sina händer och la till var och en av oss.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Maqlubbeh

Frun i huset, Ameena, var kvar i köket, liksom de fyra barnen, taxiföraren och en kusin. De fick äta från samma fat, när vi hade ätit färdigt. Fullproppade återgick vi till vardagsrummets moderna soffgrupp, där vi genast serverades en hembakad söt kaka, som fyllde var sitt stort fat och ett stort glas Coca-cola.
Mätta och mer än belåtna tar Ameen oss med på en runda i byn. Han visar sina får och höns. Och som av en händelse var hans syster där i fårhuset. Ameen berättar att hon är ensam-stående mamma till ett antal barn, varav det äldsta är svårt handikappat och vi bjuds att komma hem till hennes hem också. Väl där kommer det söta téet fram och vi blir presenterade för sex av sönerna inklusive den handikappade, som sitter invirad i en filt på golvet.
Men generositeten är inte slut ännu. Innan vi kan lämna byn skall vi tillbaka till Ameen för att äta frukt. Proppmätta rullar vi ut i mörkret och in i taxin, som tar oss hem till Betlehem på samma smala vägar, helt oupplysta med en massa vandrande folk i vägkanten. Reflexer verkar man inte känna till. Ännu en upplevelsefylld dag är till ända. Den började i morse kl. 04 vid vägspärren och slutar nu vid halvtiotiden på kvällen. God natt!

^EXTRA:
Se filmen ”Obama, take away the pain in my stomach” med Hannah Barag¹⁾        www.youtube.com/watch?v=EcGm-gxmxHw

¹⁾ Som idag då knappa 2000 personer köade från 02-09 i en kaotisk vägspärrskö som knappast rörde sig framåt2
²⁾ Hannah Barag är en av förgrundsfigurerna i Machsom Watch (www.machsomwatch.org/en) , den israeliska kvinnoorganisationen vi samarbetar med vid vägspärrarna.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

<a title="Bloggar om Israel" href="">Bloggar om Israel</a> 

 Foto: Susan Palmai
                         Män i bön utanför moskèn

Hela torget och gatorna runtomkring den storas moskén är fulla av män som sitter och lyssnar till någon form av predikan, som via starka högtalare sänds ut. Det är fredag förmiddag, muslimernas helgdag.

Tre av oss följeslagare har tagit den knappa två kilometer långa promenaden till Main square, stora torget utanför Födelsekyrkan, där också stans största moské ligger. Gatorna i gamla stan i Betlehem ligger ganska öde. Affärerna är stängda, utom de som ägs av kristna. När vi närmar oss torget sitter det överallt män, på gatan, på trottoaren, på eller utan stolar. Moskéns högtalare vräker ut Imamens predikan med en ljudvolym i höjd med svenska diskotek. När vi kommer fram till torget är det överfullt av män, bara män. Och gatan mellan Födelsekyrkan och torget är avstängd för trafik. Där har man parkerat bilar på tvären. Överallt sitter folk och lyssnar andäktigt. Så plötsligt reser de sig och vända mot öster, d.v.s. mot Mecka, börjar de be under imamens högljudda ledning. När skall vi få se människor sitta utanför kyrkan på stortorget i en svensk stad för att lyssna till predikan inifrån kyrkan, som är fullproppad? En spännande framtidsvision för mig som kristen.
Vi håller oss på avstånd av respekt för deras religiösa integritet. Mitt i allt detta börjar klockorna från Födelsekyrkan ringa, precis som böneutroparen från moskéns minaret började ropa under den ortodoxa juldagens gudstjänst i Födelsekyrkan. Här har kristna och muslimer länge levt i nära relationer med varandra, utan komplikationer. Men de senaste tio åren har inneburit en kraftig utvandring av kristna från Betlehem och hela Västbanken, samtidigt som muslimerna p.g.a. det palestinska själstyret¹⁾ har fått mer och mer handlingsutrymme. Vi får höra det om och omigen av kristna palestinier: ”Det har blivit tuffare och tuffare att vara kristen i denna stad.” Att undersöka de kristnas situation är en av de särskilda uppgifter som vårt team i Betlehem har fått av vår ledning i Jerusalem.
Men hur som helst: nog är palestinierna ivriga gudsdyrkare. Och just på denna plats var det som Gud blev människa för att befria och upprätta de fångna och ge de förtryckta frihet.

¹⁾Palestinierna fick självstyre i område A (se not till gårdagens blogg), som innefattar bl.a. i Betlehem genom Osloavtalet 1995. I den palestinska regeringen och i parlementet sitter en kraftig majoritet av muslimer.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
[email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).