Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Susan Palmai
 Ameen vid sin kaffevagn

Han står där varje morgon, när vi kommer till den stora ”Vägspärr300”. Från kl. 02.00 säljer han kaffe till alla som skall köa. ”Good morning”, säger han med sitt vänliga leende. Nu har han bjudit oss i teamet hem till sig i Toqua, en halvtimmes bilresa söder om Betlehem.
Kompisens taxi möter oss på utsatt tid. På vingliga vägar tar han oss i hög fart ner till Toqua som ligger lite bortom Herodion, Herodes den stores sommarresidens, vid tiden för Jesu födelse. Toqua är platsen varifrån profeten Amos kom, han som så starkt talar om de förtrycktas rätt.
I denna by med 12000 invånare bor Ameen, kaffeförsäljaren, med sin familj. Han visar oss först in till hans gamla och värkbrutna föräldrar, som bor i ett hus med ett rum. Palestinierna högaktar äldre och är stolta över sina föräldrar. Sedan visar Ameen stolt upp sitt egenhängigt byggda hus, där hans bror bor på andra våningen och han själv med familj på första. Vi välkomnas med sedvanlig vänlighet och gästfrihet med en välkomstdrink bestående av grapejuice.
Ameen berättar att en del av familjens olivlundar i slutet av 90-talet beslagtagits av den israeliska militären för byggandet av en bosättning. Han, som då bara var i tjugoårsåldern, hade givetvis reagerat och börjat diskutera med dem. Och när de inte lyssnade hade han i sin vanmakt kastat sten på dem. Han berättar vidare:”Jag blev arresterad och förvarades under en och en halv månad i ett rum 1x1 meter. Med huva över huvudet, med bakbundna händer och fötter och med hög musik på från sex på morgonen till sex på kvällen tvingades jag sitta på en liten pall i vinden från en kallfläkt rakt mot huvudet. En till två timmar varje dag utsattes jag för förhör med målsättningen att få mig att skriva under ett papper på att jag var skyldig. Men jag visste att om jag skrev på det skulle jag få 3-4 års fängelse så därför vägrade jag uthålligt. Efter en och en halv månad flyttades jag till ett riktigt bra fängelse och fick vara där i tio och en halv månad till. Fängelset gjorde mig starkare”
P.g.a. allt detta är Ameen fortfarande svartlistad av Israel och han kan därför inte få komma till Jerusalem eller till Israel. Han hade jobb som karateinstruktör i Jerusalem, men det förlorade han då och får nu ägna sig åt att sälja kaffe vid vägspärren i Betlehem. Han går upp kl. 01 och tar sig till Betlehem för att göra i ordning sin kaffevagn, som han stoppat in i kompisens taxi. Själv har han ingen bil. Kl. 02 börjar han sälja sitt kaffe till de köande arbetarna fram till kl. 09. Sedan åker han hem, äter frukost med familjen, går till moskén för att be och lägger sig sedan att sova. Vid fyratiden går han upp för att äta middag med familjen innan han vallar sina får en stund och umgås med andra i byn. För allt detta tjänar han en riktigt bra dag¹⁾ c:a 300 svenska kronor, när han betalat alla omkostnaderna.
Det är dags att gå in i matsalen, där ett dignande matbord är dukat. Vi bjuds på ”Maqlubbeh” en traditionell palestinsk rätt bestående av ris, kyckling, youghart, grönsaker, mandel, rostad eller stekt potatis i skivor m.m. Till detta serverades nybakat bröd, ”thaboun” och en sorts soppa, gjord på någon slags sädeskorn som malts för hand. Den smakade som havrevälling. Alla åt vi ur samma fat och skålar och på sedvanligt palestinskt sätt delade värden, d.v.s. Ameen, kycklingstyckena i småbitar med sina händer och la till var och en av oss.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Maqlubbeh

Frun i huset, Ameena, var kvar i köket, liksom de fyra barnen, taxiföraren och en kusin. De fick äta från samma fat, när vi hade ätit färdigt. Fullproppade återgick vi till vardagsrummets moderna soffgrupp, där vi genast serverades en hembakad söt kaka, som fyllde var sitt stort fat och ett stort glas Coca-cola.
Mätta och mer än belåtna tar Ameen oss med på en runda i byn. Han visar sina får och höns. Och som av en händelse var hans syster där i fårhuset. Ameen berättar att hon är ensam-stående mamma till ett antal barn, varav det äldsta är svårt handikappat och vi bjuds att komma hem till hennes hem också. Väl där kommer det söta téet fram och vi blir presenterade för sex av sönerna inklusive den handikappade, som sitter invirad i en filt på golvet.
Men generositeten är inte slut ännu. Innan vi kan lämna byn skall vi tillbaka till Ameen för att äta frukt. Proppmätta rullar vi ut i mörkret och in i taxin, som tar oss hem till Betlehem på samma smala vägar, helt oupplysta med en massa vandrande folk i vägkanten. Reflexer verkar man inte känna till. Ännu en upplevelsefylld dag är till ända. Den började i morse kl. 04 vid vägspärren och slutar nu vid halvtiotiden på kvällen. God natt!

^EXTRA:
Se filmen ”Obama, take away the pain in my stomach” med Hannah Barag¹⁾        www.youtube.com/watch?v=EcGm-gxmxHw

¹⁾ Som idag då knappa 2000 personer köade från 02-09 i en kaotisk vägspärrskö som knappast rörde sig framåt2
²⁾ Hannah Barag är en av förgrundsfigurerna i Machsom Watch (www.machsomwatch.org/en) , den israeliska kvinnoorganisationen vi samarbetar med vid vägspärrarna.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

<a title="Bloggar om Israel" href="">Bloggar om Israel</a>