Ny resa till Palestina och Israel maj 2014

  

"KOM OCH SE"
Välkommen med på en ny 
pilgrims- och studieresa till 
Palestina och Israel
6-15 maj 2014

 

 Resan är ett svar på de kristna palestiniernas rop:

"KOM OCH SE!"

 

Resan börjar med Betlehem som utgångspunkt. Vi gör ett par dagsutflykter till Jerusalem, där vi givetvis besöker de viktigaste heliga platserna. Vi besöker också ett flyktingläger där. En dag åker vi ner i Jordandalen till Jeriko, med resterna av världens äldsta stad, och till Auja en palestinsk by där Jordens Vänner driver ett vattenprojekt. Vi tar ett bad i Döda havet innan vi kommer tillbaka till Betania med Lasarus grav och till  Jerusalem på den judiska sabbatskvällen.

 

Resan fortsätter sedan norrut på Västbanken till den kristna byn Taybeh, till den lilla byn Yanoun, som är omringad av bosättningar, till Nablus med Jakobs/Sykars brunn. Resan går vidare norrut till Sebabdeh, där vi bor i den Melkitiska församlingen.

 

Vi reser vidare till Burqin (de 10 spetälskas by utanför Jenin) och besöker flyktinglägret i Jenin med dess Frihetsteater innan vi åker in i Galliléen till Nasaret. Där besöker vi Bebådelsekyrkan och träffar lokala kristna. Självklart besöker vi de bibliska platserna kring Genesarets sjö innan vi avslutar med att besöka och bo i den israelisk-palestinska staden Sakhnin.

 

 

Genom att besöka kristna palestinska minoriteter vill vi visa att de inte är bortglömda av Västvärlden. Samtidigt vill vi försöka förstå hur situationen i Palestina påverkar deras dagliga liv. 

-------------------
Fullständigt program och uppgifter om pris och var vi ska bo kommer att publiceras på min nuvarande hemsida www.123minsida.se/gunnars så fort allting är helt klart.
Hör gärna av dig redan nu för intresseanmälan. Max 15 deltagare.
 
     .

För mer information:
kontakta Gunnar Stenbäck
(auktoriserad Nya Spår-reseledare och f.d följeslagare i EAPPI)
tel. 070-349 27 77
e-mail: gunnar.stenback@telia.com
Hemsida: www.123minsida.se/gunnars 



Researrangör:
Alternative Tourism Group, Höör
http://www.atg-sverige.se/atgswe/intro.shtml
Statlig resegaranti är ställd hos Kammarkollegiet.

___________________________________________________________________
Läs mer om detta längst ner i programmet.

 "Nya Spår" startade i jan 2011, som ett pilotprojekt med den Lutherska kyrkan i Betlehem, Bilda studieförbund och den palestinska turistmyndigheten som huvudman.  Vad "Nya Spår" innebär innebär kan du läsa här nedan:

The "Nya Spår" program is a unique spiritual learning and travel experience to the Holy Land.
The name "Nya Spår" reflects the need to experience the holy land in non-traditional ways. This program is based on 4 core foundations essential to allow the traveler to independently recognize and understand his or her place and role in this vast globe, namely by:
- Interacting fully with contemporary local people who live, work and pray in this land every day.
- Meditating thoughtfully, personally and collectively amid the rich history and harsh reality of each context visited.
- Reflecting on your own reality vis-à-vis the other.
The "Nya Spår" journey allows you to be part of the profound and diverse communties living side by side in the land where Jesus was born, lived, died, and resurrected .

The Four Core Foundations
1. Be a part of nature: The Nature-based Foundation
2. Be part of the people and the community: The Cultural and Civil society Foundation
3. Be there for one another: The Socio-economic Foundation
4. Be a part of history: The Historical and Contemporary Foundation


Mänskliga rättigheter



Det senaste halvåret har vi sett hur folken i flera länder i Nordafrika och Mellanöstern har krävt frihet och ökade mänskliga rättigheter. Detta har inte setts med blida ögon av Israel, det land som kallar sig "den enda demokratin i Mellanöstern". Detta land som på många sätt visar på demokratiska sidor bär dessvärre också på många antidemokratiska kännetecken. Så kunde jag under min tid som ekumenisk följeslagare i Betlehem konstatera att Israel t.ex. regelbundet bryter mot minst 16 av de 30 artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vidare behandlar man sina icke-judiska medborgare liksom palestinierna på de ockuperade områdena på Västbanken annorlunda än de judar som bor i landet. När det gäller de palestinier som bor i och är medborgare i Israel rekommenderar jag läsning av "Ett annat Israel", skriven av Susan
Nathan (Ordfront), en judinna, som fyttade till Israel, men som efter ett antal år där upptäckte hur palestinierna behandlades orättvist.


När det gäller palestinierna på Västbanken så ställs de t.ex. inför militärdomstolar, ofta utan möjlighet till försvarare, till skillnad från de israeliska bosättarna som ställs inför civila domstolar.

Den senaste tiden har Israel fattat beslut om nya lagar som begränsar oppositionellas möjligheter att verka. Frivilligorganisationer (NGOs) som är kritiska mot ockupationen och som är helt beroende av stöd från utlandet skall t.ex. bara få ta emot en mindre summa pengar i stöd från utlandet. Och de pengar de får ta emot skall beskattas med 45% skatt.

Det senaste draget av Israel som begränsar de mänskliga rättigheterna är att man stryper möjligheten för oppositionella röster i massmedia att höras. "All for Peace Radio - Jerusalem", en israelisk radiokanal, är det senaste ex. på detta. den har stängts ner av "den enda demokratin i Mellanöstern".

I bibeln kan vi läsa om hur Jesu fiender försökte tysta ner hans lärjungar och förbjuda dem att tala. Jesus svarar "Om dessa tiger skall stenarna tala".

Låt oss visa Israel, och alla andra länder, som bryter mot de mänskliga rättigheterna (Sverige kan inte svära sig fria) att det aldrig skall gå att tysta de röster som kräver människors frihet och värdighet.


Den etniska rensningen av Palestina fortsätter


När hon kommer hem från skolan finner dom sitt hem raserat av den israeliska armén

Håller på att läsa den israeliske judiske historieforkaren Ilan Pappes läsvärda bok: "Den etniska rensningen av Palestina". Det är en klargörande och omskakande redogörelse av Israels rensning av Palestinaska städer och byar före och efter självständighetsförklaringen 1948. Han bygger sin forskning bl.a. på omfattande arkiverade brev från Ben Gurion m.fl.
Denna rensning är nu inte bara ett historiskt fenomen. Den pågår fortfarande idag med demolering och tömning av palestinska byar i Jerusalems utkanter, på södra Västbanken och i den israeliska Negevöknen. Dessutom stiftas lagar med samma syfte.

Vi kan inte och får inte säga som många sa efter 2:a världskriget: "Vi visste inget."
I Ilan Pappes bok och i nedanstående länk finns tillräcklig information om den etniska rensning av Palestina, som har skett och som fortfarande pågår idag.
Dessutom outhärdliga bilder i länkens högerspalt, bilder vi inte får blunda för längre. En dag skall ondskan ta slut, men när?

http://occupiedpalestine.wordpress.com/2011/12/02/netanyahu-tries-to-hide-the-occupation-by-jonathan-cook/


En avskyvärd insats

Vaknade idag av ett chockerande SMS från min dotter om Israels "säkerhetsinsats" mot skeppen i Freedom Flottillia, Ship to Gaza. Jag är verkligen chockad, men tyvärr inte förvånad. Denna "enda demorkarti i Mellanöstern" har än en gång visat sitt rätta ansikte. Hur mycket mer måste ske av övergrepp från Israels sida innan västvärlden skall vakna och vidta kraftfulla åtgärder mot Israel?
Låt oss börja här hemma och inför höstens val avkräva våra politiker besked om de olika partiernas hållning i frågan. Och det får inte bara bli ord, utan måste följas upp av handling. När vi går i affärerna: Kolla var varorna kommer från innan du handlar.
Man baxnar när man i dagens aftonblad läser om vad MUF-ordförande Niklas Wykman säger: "En seger för hela Gaza"! (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7217611.ab ) Jag hoppas och utgår från att hans ord inte får stå oemotsagt ens från hans eget moderparti.
Israel har genom nattens händelser förlorat det sista av den good-will man försökt att återskapa efter senaste Gazakriget för drygt ett år sedan. Om Israel vill fortsätta att göra anspråk på att vara en demokratisk stat måste man omedelbart ändrar sin arroganta attityd mot folkrätten. Låt oss alla hjälpas åt att på olika sätt sätta press på Israel.

Politisk handling tillsammans med förbön.

Konvojen av fartyg på väg till Gaza är nu mindre än ett dygn från sitt mål. Men fortfarande vet ingen om den israeliska armén kommer att göra allvar av sina hot om att stoppa dem och arrestera passagerarna.
Nu gäller det att hela världens ögon riktas mot aktionen och att politiker såväl som alla vi andra reagerar. Därför är det glädjande att bl.a.  såväl vår egen utrikesminister Carl Bildt som EU:s utrikesminister Catherine Ashton stätt sig bakom Ship to Gazas och Frihetsflottans krav på ett omedelbart stopp för blockaden. Men bara ord hjälper inte. Nu måste politikerna också sätta kraft bakom orden i konkret handling till hjälp för Gazas lidande befolkning, men också till hjälp för Västbankens palestinier som lider under ockupationen.
Den israeliska regeringen vägrar  hårdnackat lyssna på den växande opinion i världen och i det egna landet som kräver fri passage för solidaritetsflottan och ett omedelbart stopp på den inhumana och meningslösa blockaden.

Slutfasen av Ship to Gazas aktion sammanfaller i tid med den internationella veckan för fred i Israel och Palestina. Med anledning av den uppmanar de palestinska kyrkoledarna i Jerusalem världens kristna att förena sig med dem i förbön för Israel och Palestina. För alla oss kristna är förbön ett kraftfullt ickvåldsvapen, som genom historien har fått mer än ett obestigligt berg att flytta sig. Låstoss därför förena oss med de palestinska kyrkoledarna och be:
"Gud, i din gränslösa och ofattbara kärlek till alla människor, låt din försonings kraft och fred fylla allas hjärtan, både  israelers och palestiniers - och överbrygga allt som skiljer kulturer och religioner åt. I  landet som du gjorde heligt, befria alla från likgiltighet, förakt och våld, som bara skapar hat och död. Öppna hjärtan och sinnen både bland palestinier, israeler, amerikaner och oss européer!
Ge frihet och värdighet åt folket i Gaza som lever under betryck, hot och blockader.
Vägled de styrande i Israel och Palestina, rena sinnen och hjärtan, så de blir sanna och verkliga tjänare till sina folk."  


Ship to Gaza 3

Jag fortsätter med att citera från Ship to Gazas hemsida, www.shiptogaza.seoch vill därmed helhjärtat stödja denna humanitära aktion till förmån för en mycket svårt utsatt befolkning i Gaza. Dels är de helt blockerade från all utifrån kommande hjälp p.g.a. Israels blockad. Dels lider de av Hamasregimens övergrepp.

Pressmeddelande från Ship to Gaza-Sverige 2010-05-27

"Israel har beslutat att stoppa Ship to Gaza
Enligt israeliska medieuppgifter har det så kallade inre kabinettet i den israeliska regeringen fattat beslut om att stoppa konvojen Freedom Flotilla och föra passagerarna till nyligen uppförda arrestlokaler i den israeliska hamnstaden Ashdod.
Operationen kommer att ledas av den israeliske marinchefen personligen och har fått kodnamnet ”Sky Winds” (Himlens vindar). Marinen, som klagar på otillräckliga resurser, säger sig ha två alternativ när det gäller att stoppa Frihetsflottan: antingen genom att hota med och eventuellt använda sig av vapenmakt eller genom försöka borda fartygen med hjälp av elittrupper.
Den israeliska propagandan har fokuserat på Turkiets roll i koalitionen, och beskyller den turkiska regeringen för att ligga bakom hela initiativet. För att vederlägga denna osanning anordnar de icke-statliga organisationer som står bakom Frihetsflottan idag kl 10 svensk tid en presskonferens i Istanbul.
Israeliska myndigheter har lanserat en mediekampanj som går ut på att förnödenheterna som Ship to Gaza och Frihetsflottan för med sig är obehövliga eftersom Israel tillåter alla nödvändiga transporter landvägen. Detta är för det första inte sant, vilket biståndsorganisationer verksamma i Gaza kan intyga. För det andra är förmedlingen av återuppbyggnadsmaterial bara ett av Frihetsflottans mål. Ett annat är att tydligt ifrågasätta och bryta Israels och Egyptens olagliga blockad."


Ship to Gaza 2

Jag fortsätter med att citera från Ship to Gazas hemsida, www.shiptogaza.se , och vill därmed helhjärtat stödja denna humanitära aktion till förmån för en mycket svårt utsatt befolkning i Gaza. Dels är de helt blockerade från all utifrån kommande hjälp p.g.a. Israels blockad. Dels lider de av Hamasregimens övergrepp.

Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg skriver under rubriken: "Blockaden - ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel":

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.
Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.
Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.
I den israeliska tidningen Haaretz (www.haaretz.com) talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…
Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.
Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.
Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.
Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.
Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.


Ship to Gaza 1

I flera kommande blogginlägg kommer jag bara att citera från Ship to Gazas hemsida, www.shiptogaza.se . Jag stödjer helhjärtat denna humanitära aktion till förmån för en mycket svårt utsatt befolkning i Gaza. Dels är de helt blockerade från all utifrån kommande hjälp p.g.a. Israels blockad. Dels lider de av Hamasregimens övergrepp

Fartygen är på väg

Ship to Gaza-Sverige är en gräsrotsaktion, från människa till människa, av individer och folkrörelser som tröttnat på att våra regeringar i tre år tittat åt sidan när Israel och Egypten i strid med folkrätten omvandlat Gaza till världens största utomhusfängelse. Vi har i samarbete med Ship to Gaza-Grekland köpt ett lastfartyg som fyllt med byggnadsmaterial och medicinsk utrustning tänker ta sig till Gaza via internationellt vatten.
Ship to Gaza har tre syften:
1) Det humanitära syftet är att bistå befolkningen i Gaza med medel till återuppbyggnad.
2) Det politiska syftet är att återupprätta folkrätten. Den humanitära katastrofsituation som råder i Gaza beror ju inte på en tsunami eller jordbävning utan är en politiskt skapad katastrof. Vi tar inte ställning till de inbördes striderna i Palestina utan för folkrätten och de mänskliga rättigheterna.
3) Det solidariska syftet understryker att detta inte handlar om välgörenhet. Vi är övertygade om att också palestinier kan försörja sig själva om de inte hindras därtill.


"Den enda demokratin i Mellanöstern" har talat

Man talar ju gärna om Israel som "den enda verkliga demokratin i Mellanöstern". Den "sanningen" fick sig en kraftig törn i mina ögon under mina tre månader i Betlehem. Som jag tidigare skrivit om här i min blogg mötte jag flera israeler som tydligt bekräftade vad jag hela tiden såg i praktiken: "Vi vill inte vara en demokrati i västvärldens mening. Vi är och skall vara en "etnisk demokrati" - en demokrati för judar, något som är fullständigt självmotsägande.
Nu har denna "demokrati" än en gång visat sitt rätta ansikte, när man inte vill låta kritiker tala fritt när följande hände:
Den amerikanske forskaren och debattören Noam Chomsky vägrades på söndagen inresa till den av Israel ockuperade Västbanken, sade den palestinske parlamentsledamoten Mustafa Barghuti. Chomsky var inbjuden att föreläsa vid Bir Zeit-universitetet nära Ramallah på måndagen, men stoppades av israelisk gränspolis när han skulle resa in på Västbanken från Jordanien, sade Barghuti.- Han ringde oss från gränsen och sade att han stoppats i fem timmar på israeliska sidan och sedan vägrats inresa för sina åsikters skull och för att han är mot Israels politik, sade Barghuti.
Talespersoner för israeliska inrikesdepartementet kunde inte nås för en kommentar.
Den 81-årige Chomsky är professor i lingvistik vid universitetet MIT i Massachusetts och framträdande kritiker av USA:s utrikespolitik. Han är själv av judisk härkomst men har många gånger kritiserat den israeliska ockupationen av Västbanken.
(citat från sverigesradio.se)


Ljudbomber och tårgas mot sovande tonåringar

Stenkastning tycks vara ett mycket allvarligt brott enligt den israeliska armén, men bara om den utförs av palestinier, inte av bosättarna. När bosättare angrep palestinska demonstranter, inte bara med stenkastning utan med M16 automatvapen med skarp amunition så ingrep inte soldaterna som såg på utan höll sig passiva. Läs om detta och se det på film:
http://www.btselem.org/English/Video/20100626_CDP_Settler_shoot_at_demonstraotor_in_Asira_al_Qibliya.asp 
Den senaste i raden av rapporter om militärens ingripande mot palestinska stenkastare vittnar om en fullständigt oproportionerlig insats av armén mot två familjer mitt i natten. 20 soldater stormar in med ljudbomber och tårgas kl. två på natten till en av de sovande familjerna. Är det en terrorist man skall gripa? en självmordsbombare? Nej, en tonåring som misstänks ha kastat sten, det som vi kristna genom alla århundraden har hyllat den lille David för, han som senare blev konung i Israel.
Läs mer om detta i min efterträdares (som följeslagare i Betlehem) blogg:
.http://stefanolsson.nu/2010/05/01/arresterade-for-stenkastning/




Jag var under perioden januari-mars 2010 ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; gunnar.stenback@telia.com , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).


"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  

Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 


Deporterade till Gaza!

Efter att ha avtjänat ett 10-årigt fängelsestraff  skulle Ahmad Sayeed Sabah befrias från ett israeliskt fängelse.   Hans fru och barn väntade redan vid en vägspärr i närheten av fängelset, när de fick höra på nyheterna att Ahmad med våld blivit förd till Gaza utan rättslig prövning och utan möjlighet att få träffa sin familj.  
Saber Al Beyari, en 36-årig man från Gaza, som hade beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på 15 år för att få leva med sin hustru i Yaffo i Israel, rycktes från sjukhuset där han vårdades och deporterades direkt till Gaza utan förklaring och utan en chans att säga adjö till sin familj. Men när han av israelisk militär förts till gränsstationen mot Gaza vägrade den palestinska myndigheten att släppa in honom. Med hjälp av advokat och israeliska människorättsorganisationer släpptes Saber senare idag och har alltså nu återförenats med sin familj. 1)
Hur kan dessa deportationer få ske?
Jo, de israeliska myndigheterna har på detta sätt börjat deportera palestinier på Västbanken till Gaza med stöd av nya kontroversiella militärorder. Enligt dessa tillåts befälhavare att definiera tusentals palestinier från Västbanken som "olagliga infiltratörer". Sådan deportation står i skarp strid med den fjärde Genèvekonventionens 49:e artikel. Kyrkornas världsråds generalsekreterare Olav Fykse Tveit beskriver det hela som "ett allvarligt hinder i processen för en rättvis fred."  "Denna ändring kommer att påverka tiotusentals palestinier och riskerar att begränsa dem till sina byar och städer, vilket skapar en atmosfär av rädsla i de ockuperade områdena", konstaterar Tveit. "Detta förvärrar situationen. Ingen, inte heller palestinierna bör förnekas sina grundläggande mänskliga rättigheter, vilka bl.a. innebär att kunna röra sig fritt och ha ett normalt liv." Tveit uppmanar den israeliska regeringen att omedelbart dra tillbaka dessa nya order, som strider mot den fjärde Genèvekonventionens bestämmelser att "en ockupant inte med tvång får utvisa skyddade personer." "Som en av undertecknarna av Genèvekonventionen har Israel ett juridiskt och moraliskt ansvar att arbeta inom dess ramar", säger Tveit.
Den israeliska människorättsgruppen HaMoked2) hänvisar till samordnaren för de israeliska myndigheternas verksamhet i de ockuperade områdena, generalmajor Eitan Dangot. Han har sagt att "inte en enda person skall utvisas till Gaza" och att "det inte finns någon avsikt att behandla invånare med ursprung från Gaza som 'olagliga'."
Trots den kampanj som förts av Israel i medierna, där man försäkrat att så inte skall ske, är det uppenbart att Israel inte tvekar att utvisa palestinier till Gaza, även om de bott på Västbanken under många år. "Man är antagligen dessutom beredd att använda ännu mer drastiska åtgärder", säger HaMoked.



1) Maan News 22 april2010
2)
http://www.hamoked.org.il/index_en.asp

 

Jag var följeslagare i Israel och Palestina jan-mars. 2010 på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; gunnar.stenback@telia.com, och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 




Överlämning och Palmsöndag

  Foto: Gunnar Stenbäck
Överlämning till grupp 35


Vid en högtidlig överlämningsgudstjänst i tyska kyrkan, Redeemer Church, lämnade vi över vårt uppdrag som ekumeniska följeslagare här i landet till grupp 35. På Palmsöndagen började de på sina respektive placeringar sitt nya uppdrag och vi, de "gamla" teamet,  har nu haft våra avslutningsdagar här i Jerusalem. Det är snart dags för hemresa och fortsättning på uppdraget.

Vi var lediga på palmsöndagen och jag firade med mässa i anglikanska kyrkan och med palmsöndagsprocession från Betfage  över oljeberget till S:t Annakyrkan inne i Gamla stan. 
  Foto: Gunnar Stenbäck

Tusentals och åter tusentals människor från alla nationer samlades  i den lilla byn Betfage på andfra sidan Oljeberget. Med palmer i händerna och med alla sorters musik och dans gick vi i svensk högsommarvärme över Oljeberget, ner förbi Getsemane och genom Kidronsdalen upp genom Stefansporten fram till slutstationen: Sankt Annakyrkan vid Betesdadammarna. Det var en mäktig och festlig upplevelse och man kunde verkligen ana hur det måste ha varit den första palmsöndagen vid Jesu intåg i staden med hosiannaropen och palmerkvistar na och trängseln. Och samtidigt fanns hela tiden tanken på att samma folkmassa bara 4 dagar senare ropade: "Korfäst honom! Bort med honom!"
I Betlehem samlades samma dag  ett hundratal palestinier tillsammans mednågra internationella för att gå sin plamsöndagsprocession. Vanligvis brukar en del av de palestinska kristna i nåd få tillstånd att under påsken åka in till Jerusalem. Men i år sammanfaller den kristna påsken med den judiska och då "firar" Israel detta med att stänga checkpointerna in till Jerusalem för palestinier, vilket de brukar göra under sina judiska fester. Det innebär att de kristna som i förra veckan fick sina tillstånd i praktiken inte kan använda dem. Därför samlades man till palmsöndagsprocession i Betlehem. Man startade vid födelsekyrkan och gick mot Jerusalem med palmkvistar och musik och med en palestinier ridande på en åsna i täten. Det var ju bara ett krux: Det finns en mur på vägen mot Jerusalem.
  Foto: Stefan Olsson

När processionen kom fram till den och till bilporten vid Checkpoint 300 så beslöt man spontant att bara gå vidare. Vakthavande soldater överaskades och försökte stänga den stora porten men för sent. Det otroliga hände att folket gick igenom den och när soldaterna då försökte stänga nästa port höll folk emot så att de kom igenom den också. På väg mot Jerusalem för att fira palmsöndag i en helt fredlig ickevåldsdemonstration. Det var egentligen deras självklara rättighet. De var fortfarande på palestinsk mark även om den är ockuperad. Muren går nämligen här i Betlehem 2 km in på ockuperat område. Men efter 500 meter så vaknade militären och gränspolisen. De stoppade processionen och det hela slutade med att 11 personer blev arresterade, däribland en av de ledande palestinska politikerna, Abbas Zakki. Det är den första palestinska regeringsmedlem, som arresterats sedan 1992.
Se händelsen på film: 
http://www.youtube.com/watch?v=kSsxd-JhVvA  
http://www.youtube.com/watch?v=M1uBMnPBFCQ
http://www.youtube.com/watch?v=4f8hlye2y78 

Ett annat exempel på hur den israeliska ockupationen och de godtyckliga reglerna för passering genom muren drabbar enskilda hårt mötte jag idag. En kvinnorna som arbetar på det gästhem där vi bor i Jerusalem bor i Betlehem. Varje morgon måste hon i timmar köa och passera Checkpoint300 i Betlehem för att komma till jobbet kl. 7. Men sedan i måndags har Israel stängt checkpointen helt och hållet för alla, förmodligen som ett kollektivt straff för söndagens händelser, vilket är förbjudet enligt Genèvekonventionen. Detta innebär att Laila måste åka buss en omväg via en annan vägspärr. Idag mötte jag henne när hon gråtande kom till sitt arbete kl. 10, tre timmar för sent. Då hade hon varit på väg i fem timmar. När bussen hade passerat vägspärren stoppade militären den 100 meter senare och tvingade alla att gå av och till fots ta sig vägen tillbaka upp till Beit Jala, flera kilometer brant uppför. Där fick hon ta taxi runt Jerusalem, öster om stan genom tre vägspärrar för att komma fram. Det kostade henne mer än vad hon tjänar på en dag. Men hon vågar inte stanna hemma för då kan hon förlora sitt arbete. det är många arbetslösa som står på kö. Hemma har hon en sjuk man att försörja. 
Är det konstigt att det jäser i de palestinska folkleden? För det gör det verkligen: Den senaste tiden har fyra unga män skjutits till döds på Västbanken. Israel har bombat i Gaza efter raketanfall från Hamas.
Mot den bakgrunden är det stort att lyssna till de tretton palestinska kyrkoledare, som nu inför påsken har gått ut med ett budskap, fyllt av hopp och uppmuntran, men som samtidigt tydliggör den kamp palestinierna har att utkämpa i detta land. "Vi har lärt känna vilken kraft vi har i Jesus Kristus vår Herre och frälsare att möta det onda med i förlåtelse och kärlek. Vi vet att det finns en makt i förlåtelsen, som kan återskapa och hela relationer både i familjer och mellan nationer," säger de bland annat. 

Detta är den sista bloggartikeln härnerifrån Israel och Palestina. I fortsättningen kommer det att komma en och annan artikel hemifrån.
Vill ni att jag skall komma och berätta om mina erfarenheter som följeslagare under tre månader så hör gärna av er.



Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; gunnar.stenback@telia.com, och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

 "Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.


Gamla stan hotas av bosättare

Denna artikel är skriven av min kollega Ingrid Engstedt Edfast och och fotona är tagna av henne. Artikeln publiceras här med hennes tillstånd.



Ett pilgrimståg går genom Gamla stan i Jerusalem. Redan på långt håll kan man höra de många rösterna. Längst fram går en man som traditionsenligt bär korset. De går längs Via Dolorosa, följer Jesu väg till Golgata. Tyngda av stundens allvar och upptagna av tanken på Jesu lidande lyfter de aldrig blicken från gatstenar.

 
Om de tusentals pilgrimer som varje år besöker Jerusalem bara en gång hade lyft sina huvuden hade de fått se ett helt annat lidande. Ett lidande som också är outsägligt - och som existerar bara några få meter från Via Dolorosa. Det vill säga om man tittar uppåt - längs de många husväggar och tak där israeliska flaggor vajar. Där finns ett stort antal spridda bosättningar i strid med FN och internationell rätt, eftersom Gamla stan ingår i det ockuperade östra Jerusalem.
Jag ägnar en dag åt att tillsammans med en palestinsk fredsorganisation gå runt i Gamla stan i Jerusalem och titta på de många olagliga judiska bosättningar som finns insprängda i de palestinska kvarteren. Dessutom besöker vi palestinska hus och hem, som Israel vill riva - för att ersätta med bosättningar. – Det finns cirka 150 hus och lägenheter som hotas av rivningsorder, säger Ahmad Safadi som visar oss runt. Med hjälp av en videokamera dokumenterar han de familjer som lever under hot om att deras hus ska rivas. – Se dig omkring, överallt vajar israeliska flaggor som tecken på att ytterligare ett hus tagits över av bosättare. Men turisterna som kommer hit ser bara kyrkor och souveniraffärer... Vi går in i mörka portuppgångar och letar oss upp längs vindlande trappor och stegar. På en takterrass står en kvinna och blickar ut över en oslagbar vy. Klippmoskéns guldklädda tak reflekterar eftermiddagssolen och i bakgrunden reser sig Oljeberget. Men idyllen är inte fullständig
Kvinnan på terrassen är inte ensam med sina problem, överallt där vi går finns spår av det långsamma israeliskaövertagandet av bostäder i Gamla stan. Bostäder som antingen rivits för att palestinier ska flytta ut – eller bostäder som helt enkelt övertagits av israeliska bosättare. 


I ett annat hus, inte långt därifrån bor Abed med sin fru och deras sju barn. De bor på översta våningen i ett av de högsta husen i Gamla stan. Utsikten är fantastisk – men den högt belägna våningen är också attraktiv för israelerna – de vill ha lägenheten för strategiska ändamål och för att bland annat sätta upp kameror. Abed har fått två alternativ, antingen riva lägenheten själv eller också få den demolerad av Israel och då betala en rivningsavgift på 80 000 israeliska shekel (ca 160.000 svenska kronor).
Huset är i stort behov av reparation men myndigheterna har sagt nej. Huset får inte renoveras. Abed får inte ens isolera och täta taket så att det inte ska regna in. Nu består taket av korrugerad plåt som inte ens ligger mot väggen utan det både regnar och blåser in.
– Kom får du se, säger Abed och ber mig stiga in i sovrummet. Här sover vår sex månader gamla baby, och det regnar in i hennes säng! Israelerna tänker tvinga oss att flytta härifrån, men jag tänker aldrig ge upp. Aldrig någonsin kommer jag att lämna mitt hus. I 70 år har Abed och hans familj bott i huset, nu finns en rivningsorder och om några veckor kan ordern verkställas. – Var ska vi ta vägen? Jag har sju barn och har inte möjlighet att få något fast arbete. Försiktigt klättrar jag ner för trappan som leder till hans lägenhet. Ledstången har ersatts av en stege på högkant. Huset är i stort behov av reparation men eftersom inga tillstånd ges så fortsätter förfallet tills dess att en rivning eller övertagande av huset är ett faktum. Vi är på väg uppför ytterligare en trappa. Den här gången kommer vi upp till en liten trappavsats. Rätt fram en stabil dörr låst med ett patentlås. Dit in flyttade fem bosättare för ett år sedan, samtidigt förlorade nio palestinier sitt hem. Numera har bosättarna flyttat, kvar finns bara den tungt beväpnade säkerhetsvakten som ska ansvara för att inga palestinier återtar lägenheten. I lägenheten bredvid bor en äldre kvinna tillsammans med sin gravida dotter och hennes familj.
– Jag är rädd varenda dag, säger hon. De har slagit mig och hotat med att sätta ett elektroniskt lås nere i porten till vår trappuppgång. På så sätt kan de bestämma om vi får – eller inte får – komma in till vår lägenhet.
 

– Förstår ni hur vi lever, säger den gamla kvinnan och tittar mig stint i ögonen. De tar våra hus och hem och vi kan inget göra.
Några dagar senare får hon medhåll av en högt uppsatt tjänsteman på FN:s OCHA-kontor (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs).
- Israel har en plan för att ta över hela östra Jerusalem och låta den judiska befolkningen utnumrera den palestinska. Men varenda israelisk bosättning på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem är olaglig.
FN kan inget göra, vi har ingen armé, vi är summan av våra medlemsländer. Vi rapporterar men eventuella sanktioner kommer att stoppas i säkerhetsrådet.
Han vill som tjänsteman vara anonym men hänvisar till en av många rapporter i frågan:
http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_planning_crisis_east_jerusalem_april_2009_english.pdf
Men vad hjälper det i praktiken, att bosättningar är olagliga, när tusentals palestinier varje dag tvingas möta bosättare och vakter - och att ständigt behöva vara rädda för att förlora sina hem.
                                    


Ingrid Engstedt Edfast
Följeslagare på i östra Jerusalem


Jag är i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (ingrid.edfast@gmail.com) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).


Fakta : Östra Jerusalem
Yta:
70,5 kvadratkilometer som Israel olagligen annekterade och som idag kallas östra Jerusalem där också Gamla stan ingår. Annekteringen strider mot internationell rätt och har aldrig erkänts av FN som anser området vara ockuperat på samma sätt som övriga Västbanken.
En tredjedel av ytan har Israel avsatt för israeliska bosättningar i strid med internationell rätt. Den största delen är exproprierad, tidigare privatägd, palestinsk mark.
En knapp fjärdedel är avsatt för grönområden och infrastruktur.
En tredjedel är fortfarande oplanerad.
En åttondel är avsatt för palestinska ändamål, tex. bostäder. C 200.000 israeliska bosättare bor i olagliga bosättningar i östra Jerusalem.
Källa: The planning crisis in East Jerusalem: understanding the phenomenon of illegal construction, Special Focus, April 2009, United Nations Office for the coordination of Humanitarian Affairs occupied Palestinian Territory. http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_planning_crisis_east_jerusalem_april_2009_english.pdf


”De siger at Jeppe drikker, men de siger ikke, hvorfor Jeppe drikker”

Detta citat ur Holbergs ”Jeppe på bjerget” har kommit för mig när jag den senaste veckan funderat över varför Israel med sin militär och sina poliser agerar som de gör,  och varför palestinierna reagerar och handlar som de gör. Rädsla och frustration är så vitt jag förstår nyckelord i denna häxkittel.


När man lever här nere känns det som om man lever bland två folk, som båda lider av posttraumatiskt stressyndrom1) Det handlar om två folk, som båda har gått igenom oerhörda lidanden. Å ena sidan Israel med sina djupa sår från den moderna tidens mest fruktansvärda händelser under Förintelsen och med smärtsamma erfarenheter från ett antal palestinska självmordsbombningar och terroristdåd. Å andra sidan palestinierna med den stora katastrofen2) 1948  och sexdagarskriget 1967, med de enorma flyktingströmmar dessa båda krig medförde. Och så följde Israels ockupation av östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan.  
I motsats till vad väldigt många därhemma tror är de inte så att Palestinier i allmänhet längtar efter bråk och konflikter. Lika lite som israeler i allmänhet längtar efter det. Min uppfattning är att den breda massan bland båda folken längtar efter fred och en lösning på alla gamla konflikter. Jag har i och för sig mest erfarenhet av möten med palestinier, men nästan alla jag pratat med under min tid härnere bär på en djupt liggande längtan efter fred, men en fred byggd på rättvisa och mänskliga rättigheter. Det är ju inte precis den bild av palestinier, som målas upp av Israel och av västvärldens massmedier. Den bilden är snarare att palestinierna i bästa fall är bråkmakare och stenkastare och i sämsta fall terrorister. Och visst stämmer det att många palestinier är starkt engagerade i demonstrationer och stenkastning, inte minst de senaste veckorna.
”De säger att palestinierna bråkar, men de säger inte varför palestinierna bråkar”. Det handlar om ett folk, som under 43 år har levt under ständig ockupation, med starkt begränsad rörelsefrihet, med regelbundna nattliga besök av soldater, som kommer in i byar och hem, oftast bara för att markera sin makt. Det handlar om ett folk, som till stora delar bor i områden där de inte får bygga något överhuvudtaget, samtidigt som de ser bosättare någon kilometer bort bygga det ena huset efter det andra på deras marker utan tillstånd. Det handlar om ett folk, som inte har tillträde till sina egna fält för att odla och skörda eller som ofta bestulits på stora delar av sina odlings- och betesmarker. Det handlar om ett folk, som inte kan få avsättningar för stora delar av sina produkter därför att de inte får transportera dem fritt. Det handlar ett folk, som får tillbringa många, många timmar varje dygn i köer vid vägspärrar och vid säkerhetskontroller, bara för att ofta få vända tillbaka när de väl kommit fram efter sitt köande. Är det så konstigt att en ilska och frustration växer sig starkare och starkare för att till sist få sitt uttryck i demonstrationer eller stenkastning. Som när tonåringar på väg till skolan i byn Toqu’a möttes av gränspoliser utanför skolan.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Gränspoliser och ungdomar i bråk


Den beväpnade polisens närvaro i den helt och hållet palestinska byn uppfattas som en ren provokation. Och tonåringarna började kasta sten mot polisbilarna, varvid polisen svarade med tårgas, ljudbomber. Polisen låste in hela lärarkollegiet i rektorns rum från kl. 7.15 till strax efter kl. 10.
”De siger at Jeppe drikker, men de siger ikke, hvorfor Jeppe drikker”.
Jag tar avstånd från allt våld, även stenkastning. Därför är jag glad att se hur mycket man jobbar på många håll här för att undervisa i ickevåldsmotstånd. Men jag tycker det är ganska lätt att förklara och förstå varför frustrationen ofta tar sig uttryck i t.ex. stenkastning.
Det allra värsta är kanske ändå förödmjukelsen. Den tvingas unga såväl som gamla nästan dagligen att utstå. Låt mig ge några få bland väldigt många exempel:   
1. En ung uttråkad soldat, tjej i 18-19-årsåldern halvligger i sin soldatkur vid säkerhetsspärren. Hon talar under lång tid i sin mobiltelefon utan att ge de köande ens en blick. Den äldre mannen, som väntat i två timmar i en kall kö utomhus och sedan i 45 minuter i en andra kö under tak med en vapenförsedd säkerhetsvakt skrikande från en catwalk över huvudet på honom, har äntligen kommit fram soldatkuren efter den tredje kön. Nu får han stå och vänta ytterligare innan han, när det behagar soldattjejen, får en några millimeters huvudryckning åt sidan som tecken på att han får slippa igenom.
2. Jag befinner mig på en arabbuss full av palestinier på väg från Jerusalem till Betlehem. Vi stoppas av gränspolis redan inne i Jerusalem. En ung tjej (även denna gång) kommer in i bussen och ber att få se allas ID-kort. Hon samlar ihop dem alla efter att ha kollat dem och när hon lämnar bussen ger hon utan att säga ett ord, alla ID-korten till mannen som sitter längst fram. Han försöker ropa tillbaka henne. Han känner ju inte de andra på bussen. Men utan resultat. Jag ser hur det kokar inom honom av ilska och så väser han på engelska till mig. ”Det kommer en dag då de skall få tillbaka vad de gör nu. Här inne växer så mycket hat förstår du” och så pekar han mot sitt hjärta.
3. En skola i Beit Jala har planerat utflykt för c:a 50 av sina små 7-8-åringar till ett Zoo på Jerusalemssidan av muren. De har sett fram mot denna dag och de har fått tillstånd. När jag möter dem i metalldetektorhallen har de trots att det är mitt på dagen väntat i en halvtimme i kön. Lärarna bad soldaterna att öppna ett av de andra vändkorsen just för barnen så att de kunde få komma till sitt Zoo. Det hade varit så lätt om det funnits en gnutta av empati. Men det blev kalla handen. Barnen vänder tillbaka mycket besvikna och mycket arga. Här planterades ytterligare ett lager av bitterhet, frustration och ilska i dessa små barns hjärtan, en frustration som, tillsammans med allt annat de redan har upplevt och kommer att uppleva av vardagens ockupation, riskerar att få sina våldsamma utlopp i tonåren och vuxenlivet om inget förändras.
Om frustration driver palestinier till våldsamt motstånd ibland så tror jag att rädsla är det som driver Israel att göra vad de gör mot palestinierna. Jag tänker på vad den israeliska sociologen jag mötte på bussen till Tel Aviv sa: ”Vi är ingen vanlig demokrati. Allt i detta land styrs av en djupt liggande rädsla och därför vill vi sköta våra angelägenheter själva.”3) ”En djupt liggande rädsla”, motiverad eller ej, men jag tror hon slog huvudet på spiken. Israelerna har länge levt under bomb- och terroristhot från vissa grupper av palestinier. Utifrån detta har man under lång tid målat upp en bild av palestinierna som om de alla vore terrorister, ja man säger det ibland rakt ut som bosättarpappan i Hebron jag mötte tillsammans med palestiniern Hashem. Till sina barn sa han: ”Där ser ni hur en terrorist ser ut!”. 4) Terrorister finns bland palestinierna, liksom bland många andra förtryckta folk. Men denna rädsla har skapat världens tredje eller fjärde mäktigaste armé och håller på att göra hela Israel till en militariserad stat, som har utvecklat en sorts en annan sorts terrorism mot det folk de ockuperat.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Soldater bevakar bosättare på våg i centrala Hebron

Överallt, var man än reser i landet möter man militärer i tjänst eller på ledighet, i båda fallen beväpnade och i båda fallen resande gratis på alla bussar. ”Mitt vapen är min bebis” sa en ung soldattjej till mig och kramade sitt automatvapen. Överallt möter man en förhärligad bild av det militära, även i annonser.
Rädsla hos det ena folket skapar frustration och ilska hos det andra. Det ligger mycket i vad den palestinske premiärministern Salem Fayyad sa när jag lyssnade till honom på den stora konferensen ”Christ at the Checkpoint”  här i Betlehem: ” Det är oerhört viktigt med en stark kristen kyrka här i Palestina om det skall kunna bli fred”. En kyrka som i ord och i handling förkunnar försoning. Det enda som kan skapa fred är en försoning grundad på frihet och rättvisa och allas lika rättigheter.   

 

1) Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, är ett ångesttillstånd till följd av en svår händelse eller chockartad upplevelse. PTSD karaktäriseras av återupplevanden ("flashbacks"), undvikande av det som påminner om händelsen, och överspändhet.
2)al Nachba, ”den stora katastrofen” - så kallas den 15 maj 1948 av araberna
3) Se min bloggartikel ”En dag som turist i Tel Aviv” den 10.2.2010
4) Se min bloggartikel ”Soldater på taket” den 16.2.2010



Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
gunnar.stenback@telia.com, och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).


"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  

Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 


Från Galiléen till Yanoun

 Foto: Gunnar Stenbäck
Yanoun med vy mot Jordandalen och Jordanien

Tre dagars rundresa i Galiléen följs nu av tre dagars besök hos vårt team i Yanoun på Västbanken. Det är ett välbehövligt avbrott från ett ganska spänt Betlehem och Jerusalem.

När jag tar bussen från Jerusalem till Tiberias måste jag gå in i den välbevakade centrala busstationen och passera genom metalldetektorer och kontroller. Det kan säkert vara välmotiverat med tanke på alla självmordsbombare på bussar i detta land under 2000-talet. Men bara efter fem minuters färd stannar busen för att ta upp nya passagerare på en vanlig hållplats utan några kontroller. Och när jag åker tillbaka från Tiberias tre dagar senare finns det överhuvudtaget inga kontroller eller metalldetektorer. Säkerhetskontrollerna, som ofta verkar vara så noggranna tycks vara väldigt slumpmässiga med stora brister om man ser det utifrån Israels synvinkel.
Men nu lämnar jag alla tankar på självmordsbombare och alla tankar på ockupationens följder, för att bara vara ledig under några dagar. Jag vill efter många år få återse Galiléen och återuppleva något av det vackraste som jag har sett i mitt liv. Tyvärr innebär den tjocka dimma, som kommit med värmeböljan, att jag under tre dagar inte får se skymten av den vackra Galileiska sjön, ännu mindre bergen på andra sidan sjön. Istället får jag återuppleva konstnärsgallerierna i Safed och Bebådelsekyrkan och basarerna i gamla Nasaret. Nästa dag liftar jag till Tabgha, platsen för Jesu bespisningsunder med de gamla mosaikerna och till Kafernaum med den nya kyrkan över ruinerna av Petrus' hus. Och via liftning med en turistbuss till Nof Ginosar får jag se en massa underbara fåglar i de fina vassområden för att sedan få mig ett härligt bad i Genesarets sjö. Det har varit skönt med ett par dagars ledighet. Men ändå känner jag mig som en främmande fågel i denna delen av landet. 
Tillbaka i Jerusalem hamnar jag på nytt mitt i ockupationens vardag. Gamla stan är på fredagen helt stängd för de palestinier, som inte bor här. En ökad spänning i ligger i luften efter Israels minst sagt feltimade tillkännagivande om ytterligare 1600 nya hem i den ultraortodoxa judiska bosättningen Ramat Shlomo i östra Jerusalem.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Polis bär bort en av de arresterade israeliska demonstranterna


Och vid eftermiddagens sedvanliga demonstration i Sheik Jarrah1) mot de judiska ockupationerna av palestiniers hus arresteras ett antal, framför allt israeliska demonstranter. Det är inte långt ifrån att både polisens och demonstranternas tålamod skall ta slut. Senare på kvällen när jag och en svensk vän är på väg till en restaurant i Sheik Jarrah kommer ett stort gäng av unga ortodoxa judar gående nerifrån de ockuperade husen på väg genom de palestinska kvarteren till någonstans. Deras blotta närvaro här i kvällsmörkret provocerar fram ett gäng unga palestinier som följer efter dem. Och strax är stenkastningen igång från båda sidor. Hur det slutar vet jag inte för vi tar oss snabbt in i restaurangen för en bit mat i lugn och ro.
Ledigheten har nu övergått i tre dagars "arbete" som gäst i Yanoun, sydost om Nablus på Norra Västbanken. Yanoun är en underbart vacker plats, rena idyllen om inte hoten från de omringande bosättningarna hade varit. Byn, som egentligen är två byar, Nedre och Övre Yanoun har tillsammans 120 invånare, varav 50 bor i Övre Yanoun där följeslagarna bor. På 1980-talet började bosättningen Itamar etablera sig och 1996 följde man upp detta med att bygga utposter på höjderna runt omkring Yanoun. Då började också byborna trakasseras och misshandlas av bosättare. Detta ökade så pass att byns invånare tvingades fly byn 2002. Men efter stor uppmärksamhet i pressen världen över och efter löfte om internationell närvaro i byn flyttade de flesta snart tillbaka till sin hem. Sedan 2003 har kyrkornas följeslagarprogram varit närvarande i byn årets alla dagar. "Slutar ni idag att vara här, så måste vi flytta härifrån i morgon", sa en bybo till en av de nuvarande följeslagarna här. Flera gånger i veckan kommer bosättare och går in i byn bärande på sina k-pistar, för att markera sin närvaro i området och för att sätta sig i respekt hos byborna, som inte låter sig provoceras. Det har hänt flera gånger att bosättarna badat i vattenkällan, där byn hämtar sitt dricksvatten. Att bada i en ren källa är enligt judiskt sätt att se ett "mikve", ett reningsbad, som män kan göra före sabbaten och som kvinnor kan göra efter menstruationen. Det hindrar inte att byborna ganska självklart upplever tilltaget mycket provocerande och osmakligt, eftersom de sedan skall dricka av det vattnet. 
  Foto: Gunnar Stenbäck
På vandring genom byn

I denna lilla by finns "det internationella huset", där vårt team bor. Varje dag gör man en lång promenad på morgonen och en på seneftermiddagen genom dalen från Övre till Nedre Yanoun, för att visa bosättarna att man finns på plats. Dagens eftermiddagspromenad gör vi i 30 graders värme. Från fälten och olivlundarna hörs en kör av fågelsång och vid vägkanterna under mandelträden prunkar en flora med stor variation. Av bosättarna ser vi bara karavanvagnarna och djurstallarna upp på bergstopparna runtom. Promenaden är en sann naturupplevelse i ett underbart vackert landskap. Vi går upp till en ruin av det som man anser vara Nuns (Josuas2) pappas) grav, en helig plats för både judar och muslimer. Och vi blickar ner i Jordandalen och över till de höga bergen i Jordanien.
  Foto: Gunnar Stenbäck
En sann idyll om inte ……


När vi möter en herde, byns imam, med en stor fårahjord och en liten pojke ridande på sin åsna fullbordas idyllen.
Tänk om byborna i Yanoun kunde få leva i sin idyll utan bosättarnas provokationer och hotande beteenden.

 

1) Se min bloggartikel ”Till och med deras hem är ockuperat” den 29 jan.2010
2)
Josua var en av de två spejare som enligt 4 Moseboken upptäckte att Kanaans land var fyllt av mjölk och honung.

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
gunnar.stenback@telia.com , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

 

 "Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.


En bosättares och två bönders sätt att se på samma sak

Vid ett besök i den israeliska bosättningen Efrat1) lyssnar vi till PR-mannen Bob Lang, som berättar om hur bosättningen lever i bästa samförstånd med bönderna runtomkring. Bilden blir en annan när jag också får lyssna till två av de berörda bönderna i grannbyarna.

Tillsammans med alla de andra följeslagarna fick jag under en vecka besöka platser och organisationer i det israeliska samhället och lyssna till israeliska röster, bl.a. Bob Lang, Efrats PR-talesman.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Bob Lang, Efrats PR-man

Han förklarade bl.a. att ”den israeliska militären är den mest humana militären i världen!” Men han berättade också om de markområden som omger Efrat och som ägs av bönder från Al Khader, al Ma’asara, Jurat ash-Shama m.fl. palestinska byar2). ”De har fri tillgång till sina marker och vi har inga bekymmer med dem.”  Nu råkar det vara så att vi följeslagare från Betlehem åtskilliga gånger har besökt dessa byar. Bilden från de berörda bönder jag mött där är inte precis densamma, som den bild Bob Lang ville förmedla till oss.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Bonden Mahmoud

Mahmoud är i 35 årsåldern. Han är lantbrukare liksom hans släkt generationer tillbaka. Han äger 65 dunum3). Fem till sex av dessa gränsar till Efrat.  Mahmoud berättar: ”Jag försöker komma dit ungefär var fjärde dag, men blir väldigt ofta hindrad av bosättare. De har ryckt upp en hel del olivträd och vinträd, som jag planterat där. Andra har de sågat ner. För tjugo dagar sedan var jag där för att plantera nya, men hann bara vara där femton minuter innan soldater kom och körde iväg mig. Bosättarna hade tydligen klagat på att jag var där. Innan jag blev bortkörd hann jag plantera tjugo nya träd, som står kvar ännu så länge.”
Mahmoud har också liksom många andra bönder i byn en del av sina marker österut, bort mot bergstoppen Herodion4), närmare bestämt 78 dunum.  Där finns också en liten bosättning El Daniel, som är en gren av bosättningen Nocdim. Mahmoud berättar: ”När jag varit där och planterat har det hänt att bosättarna har släppt sina hundar lösa och skickat dem mot oss. Bosättarna har alltid hjälp av soldater som följer dem. Vid ett tillfälle tvingade en soldat mig att rycka upp de träd jag planterat. Den soldaten brukar vara med vid demonstrationerna här i byn på fredagar och han kände igen mig. När jag tvingats rycka upp plantorna frågade han mig om jag hade papper på att jag äger marken. Ja, det har jag. Då uppmanade han mig att gå till Gush Etzions5) administrationsavdelning. Jag åkte dit och visade pappren och fick tillstånd att plantera på fyra dunum, vilket jag nu har gjort. Men i utbyte mot tillståndet ville de att jag skulle lova att inte ställa till fler problem. Jag som markägare är alltså problemet i deras ögon, inte bosättarna som olagligt tränger sig in på min mark.”
  Foto: Gunnar Stenbäck
Salem

Mahmoud tar oss med till grannbyn där vi träffar Salem, en äldre lantbrukare med stor integritet. Salem äger 60 dunum mark just utanför Efrat på andra sidan av väg 60 (Hebronvägen). Där har han ett litet hus och en fem meter djup källa, 6x6 meter i omkrets. Salem berättar: ”Jag har planterat olivträd och andra träd där och brukar ha mina får där.  Min familj har ägt marken i över 100 år.” Han fortsätter: ”Bosättarna från Efrats utpost har skapat en massa problem de senaste fyra åren. De hindrar mig från att valla mina får där. De har gjort en ny väg på min mark från bosättningen till källan för att de skulle kunna gå dit och bada, vilket de också gjorde i början. Men nu har de kastat så mycket skit i källan att den är förstörd och oanvändbar.”  Salem berättare vidare: ”Min son, Mahmoud, skulle hämta vindruvor och använde då vägen på vår mark. Men bosättarna kom och han fick springa och gömma sig och sedan ta sig hem utan vindruvor och utan åsnan. Jag fick sedan följa honom tillbaka för att hämta åsnan trots att han är vuxen.”
I år har Salem plöjt halva fälten för att plantera träd. Han började plantera, men efter tjugo träd kom bosättarna och körde iväg honom. ”Kvinnorna kom och tog bort de nät jag satt runt träden för att skydda dem mot får och getter. Och när de gjort det hejade de hånfullt på mig på ett mycket utmanande sätt. Sedan dess har bosättarna ryckt upp alla träden.”  Salem och hans familj brukade bo i huset på denna mark två tredjedelar av året, men sedan fyra tillbaka vågar de inte göra det eftersom bosättare började kasta sten på dem och skjuta på fåren. Han tar fram en veterinärrapport som visar att tre av hans femtio får dödades av skott från bosättarna den 23 april 2007.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Salems mark intill bosättarutposten

”Bosättarna har också olagligt planterat träd på min mark, men jag har inte brytt mig om att anmäla det för det hjälper inget. När han talar med soldaterna så säger de bara: ’Bosättarna är  crazy, så vi kan inget göra.’ Dessutom är bosättarna beväpnade,” säger Salem
För något år sedan upptäckte Salem en mina tjugo meter från källan. Soldater kom och desarmerade den. Salem vände sig till domstol, men de ville hävda att den var kvarlämnad från den jordanska tiden. Själv har han en annan uppfattning.
Om muren öster om Efrat mot Salems by färdigställs, så kommer han liksom flera andra av dessa byars invånare att förlora all sin mark. Den kommer med hjälp av en gammal ottomansk lag med tiden att bli bosättarnas egendom.

 


1) Den israeliska bosättningen Efrat söder om Betlehem (öster om väg 60). Som bosättning på ockuperad mark är den olaglig enligt IV:e Genevekonventionens 49:e art. Efrat ingår som en länk i en framtida israelisk plan för ett större sammanhängande bälte av bosättningar, som på båda sidor om Beit Jala - Betlehem - Beit Sahour via Gilo resp. Har Homa skulle komma att sträcka sig in mot Jerusalem. Bosättningen har en befolkning som till största delen är ekonomiska bosättare, d.v.s. de har flyttat dit därför att det är väldigt ekonomiskt fördelaktigt med stora subventioner på boendekostnaderna från staten Israel. Bosättningen har idag närmare 9.000 invånare. På andra sidan väg 60 (vägen mellan Betlehem och Hebron) har det vuxit upp en utpost, en gren av Efrat.
2) Al Ma’sara och Jurat ash-Shama är palestinska byar som hör till Betlehemsområdet. Invånarna i Al-Ma’sara har liksom invånarna i byarna, Umm Salamone och Wadi Nis stora delar av sina marker alldeles intill Efrat.  Al Ma’sara har idag c:a 800 inv. och Jurat ash-Shama har c:a 1200 inv.
3)
En dunum =1/10 av ett hektar, d.v.s. c:a 1000 m2
4)
Herodes den stores sommarpalats vid tiden för Jesu födelse
 5)
Gush Etzion är namnet på ett helt block av bosättningar, söder om Betlehem, bl.a. Efrat. Adminstrationen för dessa finns samlad på en militärbas med samma namn.


Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
gunnar.stenback@telia.com,  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

 

 "Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.


”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring”

   Foto: Gunnar Stenbäck
Det första man ser i receptionen i Ibdaa center är Olof Palme

Receptionen liknar en hotellreception med mängder av sportpokaler på hyllorna. På hedersplats hänger ett porträtt av Olof Palme och bredvid står ”Unga örnars”1) standar. Men vi är inte på ett hotell. Vi är i flyktinglägret Daheishas2)  allaktivitetshus ”Ibdaa center”,  och vi får snart se en annan sida av denna detta gamla läger.

Vi kom helt oanmälda och fick därför vänta en halvtimme innan en mycket sömnig Jihad Rahmadan, som skulle visa oss runt,  kom. Han blev väckt av receptionisten  tots att kl. var halv tio och var mer än trött p.g.a. en hård dag igår.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Jihad Rahmadan, vår ciceron


Efter en stark kopp arabiskt kaffe och ett par cigaretter tar oss Jihad ut på en rundvandring i lägret och började berätta: ” Mina morföräldrar kom till lägret direkt efter ’Naqba”’ den stora katastrofen, eller som israelerna kallar det ’befrielsekriget’. De hade förlorat sitt hem i Jresh i Jerusalem tolv kilometer bort. Röda korset ordnade då ett tältläger, som de trodde skulle behövas i något halvår. När det drog ut på tiden lämnade man över lägret till UNRWA3).
  Foto från 50-talet fotograferat av: Gunnar Stenbäck
Daheisha som tältäger 1950

En fruktansvärt hård vinter 1952 med kraftiga stormar och kyla innebar att många flyktingar dog. UNWRA beslöt då att börja uppföra små hus bestående av ett rum på 9x9 meter för varje familj. Familjerna bestod på den tiden av i genomsnitt drygt sex personer. Toaletter eller dass fanns inte i huset utan 25 familjer fick samsas om ett dass. Inte förrän 1976 fick varje familj en toalett.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Stenhus från 50-talet 9x9 meter för en familj

1967 års krig, som följdes av Israels ockupation, ledde till ytterligare stora problem. Man hade 24 timmars utegångsförbud i perioder. 1991 varade ett sådant i 49 dagar.
Ofta gjorde man arresteringsraider. ”Jag blev själv arresterad i tio dagar utan att ens ha kastat en sten”, berättar Jihad.
  Foto: Från ett foto från andra intifadan:
Jihad står som fjärde fånge från vänster                               Gunnar Stenbäck


Vid flera tillfällen under de båda intifadorna4) utförde israelisk militär rivningar av hus här som repressalier mot t.ex. en självmordsbombares hus. De sprängde helt enkelt huset i luften och då var det inte bara familjen som drabbades. Eftersom husen ligger så tätt här förstördes ofta flera angränsande hus. Ni kan se här,” säger Jihad och pekar mot en tom där angränsande hus håller på att renoveras, eller snarare lagas.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Husen ligger tätt här

Vi vandrar vidare genom de trånga och ruffiga små gränderna. Här bor 12.000 invånare på en halv kvadratkilometer. Alla flyktingläger lyder under UNRWAs administration och får alltså inga pengar från den palestinska administrationen eller från staden Betlehem i Daheishas fall, ännu mindre från staten Israel, som skapat flyktingsituationen. I lägret finns det en sjukvårdsklinik med en läkare, som  tar emot 280 patienter per dag i genomsnitt. Det finns två skolor, en för pojkar och en för flickor, med 2600 elever i klasser på mellan 45-50 elever. Den enda plats barnen har att leka på är de smala gränderna. Inte en enda grön plätt finns i lägret. Här bor man så tätt attdet inte kan bli fråga om något privatliv. Alla känner varandra. Alla vet allt om de andra.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Bristfällig infrastruktur

Ett stort problem i lägret är vattenförsörjningen. Under sommaren kan det vara långa perioder utan vatten och på vintern händer det ofta att man är utan el. Delvis beroende på bräckliga infrastrukturer, delvis beroende på att väldigt många familjer lever under ofantliga skuldbördor, som de inte klarar av att betala av på varför t.ex. elen bryts av. Här lever man under 64% arbetslöshet.
Jihad, som håller på att utbilda sig till sjuksköterska på Caritas Baby Hospital4): ”P.g.a. att jag är född i lägret kommer jag alltid att räknas och räkna mig som flykting. Om jag gifter mig och får barn kommer mina barn att räknas som flyktingar, oavsett om vi flyttar ut härifrån. Det är inte i första hand fråga om mark, det är inte fråga om religion. Det är frågan om frihet och jämlikhet. Jag varken kan eller vill återvända till den mark, som en gång var mina morföräldrars. Det enda jag längtar efter är frihet. Den dag då jag får tillbaka friheten att återvända och röra mig fritt i landet och ut i världen, den dag då jag får tillbaka min värdighet som människa och behandlas lika med israeler och alla andra, den dagen upphör jag att vara en flykting. Men inte förrän då. Jag har en vän i Sverige. Han berättar att han kan röra sig fritt vart han vill och bosätta sig vart han vill. Men inte förrän den dagen, säger han, då jag får tillbaka rätten att återvända till mina fäders by upphör jag att vara en flykting. Lösningen för oss flyktingar är frihet och jämlikhet.”
Biskop Tomas’ ord från 1500-talet  är verkligen lika giltiga idag som då: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring”.

 

1) En självständig barn- och ungdomsorganisation inom svensk arbetarrörelse.
2)
Daheisha camp är det största av Betlehems flyktingläger och det tredje största på Västbanken. Det största finns i Nablus och det näst största i Jeriko.
3)
UNRWA = United Nations Relief and Works Agency. FNs flyktingorgan för Palestinska flyktingar I Mellanöstern
4)
Ett sjukhus som ligger nära där vi bor i Betlehem. Läs om det i min bloggartikel ”Ett positivt besök” den 19 jan. 2010

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; gunnar.stenback@telia.com,  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

 

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.


En avhoppad officer har ordet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Ilan Fahti, vår guide

Precis som det finns två parallella kommunikationssystem i detta land, ett för israeler och ett för palestinier, så finns det två parallella rättsordningar eller systen av lagar,  israeliska lagar för israeler och militärlagar för palestinier. Med hjälp av dessa system kan bosättningarna på ockuperad mark fortsätta att bli fler och fler och större och större.
Vi åker på en guidad tur med den israeliska organisationen ”Breaking the silence”1) till bergen söder om Hebron, nästan ända nere vid gröna linjen2)  mot Israel. Vi får mycket och initierad information av vår guide, Ilan Fathi, jude och f.d. officer i israeliska armén, som sedan fem år tillbaka är djupt engagerad i ”Breaking the silence” men också i Ta’ayush3) och dess kamp mot Israels ockupation av Västbanken. Han har själv under flera år tjänstgjort som militärt befäl både i Hebron och i området söder om Hebron.
När vi åker väg nr 60, den stora fina vägen söderut från Jerusalem förbi bosättningarna Neve Daniel, Efrat och Gush Etzion passar Ilan på att berätta om hur militären agerade under åren 2000-2008, när det gällde trafiken och palestiniernas tillgänglighet till vägarna: ” Alla tillfartsvägar till vägar som t.ex. väg 60 blockerade vi med stora stenblock. Det innebar att inga palestinier kunde köra med bil från sina byar ut på de vägarna. Det innebar i sin tur att varor varken kunde forslas från eller till byarna.”
   Foto: Gunnar Stenbäck
Stenblock blockerar infarten till Hebron


När vi närmar oss Hebron stannar Ilan bussen: ”Här ser ni hur de palestinska infarterna till Hebron fortfarande är blockerade av stenblock. När en palestinier skulle åka från t.ex. Hebron till Ramallah, var han tvungen att först ta en bil till spärren, sedan en taxi eller buss till vägblocken utanför Ramallah, och därifrån byta till en annan bil. Detta system genomförde vi överallt på Västbanken fr.o.m. 2002 men efter 2008 har man lättat på det, vilket på ett sätt är bra. Men ’normaliseringen’ i sig är ett problem för man kan inledas att tro att det är bra bara för att inte situationen är lika katastrofal som före 2008. Vid minsta orolighet kan militären gå tillbaka och stänga alla tillfarter till t.ex. väg 60 och därmed all in- och utfart för palestinierna till t.ex. Hebron”.
Ilan fortsätter att berätta: ”Jag tjänstgjorde här i Hebron under andra intifadan. Vi hade utegångsförbud 190 av årets 365 dagar nere i gamla stan. På Tel Rameida4) var det utegångsförbud hela tiden i ett par år. Två till tre timmar i veckan tilläts folk i Gamla stan att gå ut för att hämta vatten och skaffa mat. Affärsinnehavarna var då givetvis tvungna att se till att deras egen familj fick det nödvändigaste så de flesta hann aldrig öppna sina affärer under dessa få timmar. Under de åren tvingades 30 000 palestinier lämna Hebron och lever nu som flyktingar i läger eller hos släktingar i byarna runt omkring. De kunde inte ta med sig sina tillhörigheter för de kunde inte fly med bil p.g.a. vägblockaden, så möbler m.m. stod kvar i lägenheterna. Många av deras affärer plundrades av israeliska bosättare. Flera lägenheter togs över av bosättare. Och allt detta skedde inför ögonen på oss i militären”.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Husvagnar som första steg till en bosättning


Vi har passerat Hebron för en bra stund sedan och har kommit till de vidunderligt vackra bergen en bra bit söder om stan. Bussen kör oss upp på en hög höjd, där vi kan se ut över de palestinska byarna och de judiska bosättningarna. ”För att ni bättre förstå skall hur det fungerar med de israeliska bosättningarna måste jag berätta om våra två system av lagar i detta land”, säger Ilan. ”Israeliska medborgare lyder under israelisk lag, men palestinierna på Västbanken lyder under militärens lagar. Titta däruppe”, säger han och pekar mot en samling husvagnar på en höjd. ”Det börjar alltid så. Man sätter dit två vagnar och flyttar dit. Militären kommer och säger: ’Ni kan inte vara här enligt israelisk lag, men så länge ni är här måste vi skydda er som israeliska medborgare, så vi kommer att komma hit regelbundet.’ Dessutom måste varje ny bosättning ha ett militärt säkerhetsområde runt omkring sig. Om någon palestinier då kommer innanför detta så gäller militärens lagar och då blir han arresterad.” Någon i gruppen frågar: ”Varför avhyser inte militären de första vagnarna?” ”Därför att det är polisens sak och polisen finns i detta fallet i Hebron och kör inte ut här bara för att avhysa några israeler.”
Ilan fortsätter: ” Efter några veckor tröttnar soldaterna på att åka fram och tillbaka, så de sätter dit en egen vagn att hålla till i och ett vakttorn att spana ifrån. Efter ett tag vill de ha elektricitet och vatten och en väg till sin egen vagn vilket snabbt ordnas. Och när det är klart så kan ju de andra husvagnarna också få del av detta. Detta fortgår under ett par år. Och då träder en gammal lag i kraft från den turkiska tiden. Den säger att om jordägaren inte brukat sin jord under 2-3 år fråntas han rätten att äga marken. Samtidigt säger lagen att den som då har vistats på marken under 5-6 år blir den nye ägaren. Eftersom bosättningen omgärdas av en militär säkerhetszon får inte den palestinske jordägaren komma till sin jord. Och eftersom bosättarna bott i sina vagnar under 5-6 år så blir marken plötsligt deras. Den illegala bosättningen har därmed i Israels ögon blivit legal. Och genast kan de få del av statliga bidrag för de bosättare som är under 25 år, liksom de får del av en särskild statlig budget riktad till dem som odlar och producerar något från jorden. Vid i stort sett varje bosättning, hur etablerad den än är, så dyker det alltid upp några husvagnar bredvid och därmed utökas det militära säkerhetsområdet och bosättningen kan på det viset växa bit för bit utan att palestinierna kan göra något åt det.”
  
Atwani i dalgången med Ma’on Farm på kullen inbäddad bland träden
alldeles intill barnens skolväg.   Foto: Gunnar Stenbäck

Ilan vänder sig om och pekar mot den lilla palestinska byn Tuba och mot den militanta bosättningen Ma’on Farm som ligger intill. ”När barnen från Tuba skulle till skolan i Atwani var de tvungna att gå ett par kilometer och passera bosättarna, som kastade sten på dem och slog dem. Barnen vägrade gå till skolan. Föräldrarna fick hjälp att gå till domstol eftersom skolplikt gäller. Staten löste det så att barnen måste bo inackorderade i Atwani under veckorna. Men Ma’on Farm fortsatte trakasserierna genom att förgifta vattnet i byn så att får dog och två barn blev sjuka.” Ilan fortsätter: ”Det är en metod som sedan 2001 medvetet används också av militären, när man vill flytta på palestinier. Om man bara demolerar deras hus bygger de snart upp ett nytt. Därför är det mycket effektivare att förgifta brunnen i byn genom att dumpa stenmassorna från det demolerade huset i källan. Då måste de ge sig av, för utan vatten kan ingen bo här.”
 Foto: Gunnar Stenbäck
Hus med demoleringsorder p.g.a. att bosättningen kryper närmare


Sista stoppet blir beduinbyn Umm al Kher, som jag besökte redan för några veckor sedan. Den ligger alldeles intill bosättningen Karmel och är ett tydligt exempel på hur en palestinsk bys utrymme krymper, när en bosättning håller på att breda ut sig. Trots ägandepapper på husen har de fått demoleringsorder på dem eftersom de ligger inom det militära säkerhetsområdet kring den växande bosättningen. Här har Ilan som soldat varit med och demolerat hus. Men han har sedan också flera år senare tillsammans med Ta’ayush hjälpt till att bygga upp det hus han själv demolerat. Han mottas i byn som en verklig vän och själv säger han att några av hans bästa vänner finns här i byn.
Uppfyllda av allt vi fått med oss under denna mycket informativa och givande tur bland bosättningar och palestinska byar vänder vi tillbaka not Betlehem och Jerusalem. Det är inte utan personliga uppoffringar som Ilan och hans likasinnade är engagerade i Breaking the Silence och i Ta’ayush. De behöver allt stöd från omvärlden.
 

 

1) ”Breaking the Silence” är en organisation bestående av avhoppade israeliska officerare, som vänder sig mot Israels ockupation av Palestina. Se http://www.shovrimshtika.org/index_e.asp .
2)
Gröna linjen är vapenstilleståndslinjen från kriget 1948 och den av världssamfundet erkända gränsen mellan Israel och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna
3) B’tselem arbetar med frågan om mänskliga rättigheter  i de ockuperade områdena.
Se http://www.btselem.org/English/
4) Ta’ayush är en organisation med israeler och palestinier som med ickevåldsmotstånd arbetar för ockupationens upphörande och fullständigt likaberättigande för israeler och palestinier. Se http://www.taayush.org/?page_id=61
5)
Tel Rumeida är en särskilt utsatt del av Hebron, nära gamla stan,  där extrema bosättare flyttade in på 1980-talet. Se filmen på http://hub.witness.org/en/node/1085

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
gunnar.stenback@telia.com , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

 

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.


En halvdag i Nahhalin!

  Foto: Gunnar Stenbäck
Familjen Fanun

”På beduiners sätt säger jag: Ni är våra gäster. Vi är era tjänare.” Yusef och hans familj lever verkligen upp till detta ordspråk, när vi gästar deras familj. Tillsammans med vännen Naim gör de vårt besök till en oförglömlig upplevelse av vänlighet och gästfrihet.

För 2 år sedan var Yusef, Naim och en tredje man, Hussein, på utbytesbesök i Växjö i lärarförbundets regi. De är alla tre i olika funktioner lärare här i Palestina och nu planeras för fult för tre kvinnliga lärare att få göra samma utbytesresa. Yusef och Naim berättar livfullt och med glädje om den positiva chocken det var att passera över gränsen mellan Danmark och Sverige på Öresundsbron: ”Med ökad puls gjorde de vi oss beredda att visa våra pass vid gränskontrollen. Men plötsligt var vi i Sverige utan att vi ens märkt gränsen. Det var lättare att komma till Sverige än att få komma till Jerusalem för oss. Dit var det helt omöjligt att få komma för att söka visum på konsulatet. Det fick Inger, vår vän på STI1) hjälpa oss med. Men till Sverige kom vi via Amman i Jordanien. Och vi kommer aldrig att glömma det besöket.”
Efter att jag för någon månad sedan hjälpt dem med en liten men viktig detalj för kvinnornas besök i Sverige är jag alltså nu tillsammans med Boel, min svenska följeslagarkollega från Yanoun, inbjuden att komma och dela en halvdag med dem i Yusefs hem. Vi börjar med att gå upp på taket till Yusefs hus för att se och förstå hur omringad Nahhalin är av israeliska bosättningar.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Betar Illit


På alla sidor om den snabbt växande byn2) växer det upp bosättningar. Den största av dem är Betar Illit med c:a 30000 inv. Bara en smal dal skiljer den från Nahhalin och bit för bit kryper bosättningen närmare byn. Byborna får inte längre gå till sina olivodlingar. Bara vid skörden och med speciellt tillstånd. Gränspolis vaktar dygnet runt så att ingen går ner i dalen.
Vi bjuds in i huset. Sällan har vi mött en sådan gästfrihet i Sverige. Hela familjen med hustru, sju barn, två svärsöner, en svärdotter och två barnbarn är samlad för att välkomna oss svenskar. Vi blir bjudna på en överflödig palestinsk måltid med kyckling, ris blandat med grönsaker, köttfärs inrullad i vinbärsblad som ungsbakats, m.m. Kvinnor och barn äter på traditionellt vis efteråt i köket. Värden ser till att det aldrig är tomt på våra fat, men trots att vi ätit oss proppmätta är det väldigt mycket kvar för de andra i köket. Så kommer frukten fram och efter den arabiskt kaffe med hembakad tårta, den godaste jag ätit här i Palestina.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Palestinsk måltid


Nasser från grannbyn Husan ringer. Han är upprörd. ”Hela byn är stängd. Militären är här och de har skjutit några tonåringar.” (Det är bara en vecka sedan det hände senast i byn3)) Vi får inte ta dem till byns klinik, där jag är just nu. Läkaren och jag är instängda här och ambulans får inte komma in i byn. Jag ville bara att du skall veta om det. Det är inget du kan göra något åt just nu.”
Med en oro i magen för Nasser, pojkarna och hela Husan går vi knappt flyttbara ut till sonens bil, med vilken de nu tar oss ner mot dalen mellan Nahhalin och bosättningen Betar Illit. Där ligger en fin lekplats med en liten badpool för byns barn. Men sedan ett år tillbaka vågar föräldrarna inte släppa dit sina barn, eftersom det har hänt att gränspolisen har skjutit mot dem. Yusef och Naim visar på två avloppsanläggningar som bosättningen byggt i dalen från vilka de släpper ut förorenat vatten.  Gräset blir brunt där vattnet rinner ut, fåren blir sjuka och dör när de har betat där, olivträden förstörs. ”Vad tror ni det beror på?” säger Naim. Och frågan hänger kvar i luften.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Dalen mellan Nahhalin och Betar Illit


Nu kör vi vidare i en gammal bil med däck nästan utan luft. Svensk bilprovning skulle få hicka och hjärtinfarkt om de sett oss. De tar oss till en oerhört gammal grotta med olivpressar från flera hundra år före Kristus. Den är restaurerad med hjälp av Rädda barnen (varför just de?). 
  Foto: Gunnar Stenbäck
Grotta med gamla olivpressar

Det har nu blivit mörkt och vi åker vidare till byns centrum, som är full av folk. Det är lördag kväll, den andra lediga dagen i muslimernas helg. ”Affärerna håller öppet dygnet runt här” berättar Yusef. ”Man turas om att vara i affären. man måste det för att försörja sina familjer.” Det ser väldigt trevligt ut när hela familjer är ute och flanerar tillsammans på byn. Nu tar Yusef och Naim oss till byns klinik, några gamla stenhus som med SIDAs hjälp gjorts om till en väldigt fin liten klinik. Vi möter läkare och patienter där och vi kan knappast se skillnad på dem så jag frågar en respektabelt klädd man, som jag trodde var doktor: ”Vad gör du här på kliniken?” De andra började skratta för det visade sig vara en patient, som på stapplande engelska började svara på frågan. Pinsamt!     
  Foto: Gunnar Stenbäck
Kliniken i Nahhalin


Vi åker vidare och nu kör vi uppför en hiskeligt brant grusväg, som går i serpentiner upp mot en hög kulle. Total ödemark i månskenet. Men det visar sig att vi på en bakväg kommer upp till byns enda kristna familj, som bor i vad de kallar Tents of Nations, ett väldigt intressant fredsprojekt4). Dem har vi besökt några gånger. Därifrån kan vi nu se alla de fem bosättningar som omringar Nahhalin5). Där i mörkret blir det tydligt hur utsatt byn ligger.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Nattbild över Betar Illit


Efter denna intressanta rundtur i Nahhalin med omgivningar åker vi hem igen. Boel hamnar i köket med kvinnorna medan jag spelar volleyboll på altanen med ett par av sönerna. Efter  det obligatoriska avslutande arabiska kaffet får vi varsin liten present. En minnesrik dag hos nya fantastiskt varma och go’a vänner är snart till ända.
Men hur skall vi komma hem i mörkret? Servicebilarna6) har slutat att gå. Yusef ringer sin vän, som har en servicebil och han kommer för att hämta oss. Men innan vi kör måste han ju också få kaffe.
Vägen hem är nu av militären avstängd vid Husan, så vi får åka en liten serpentinväg, som är mycket längre upp på höga höjder, där vi ser ända ut till Askelon och Ashdod vid Medelhavet. Så nära och ändå så oändligt långt borta.


 

 

1) Svenska teologiska institutet
2) I Nahhalin bor drygt 8000 inv., 58% under 18 år. Det föds c:a 30 barn i veckan
3)
Se min bloggartikel "Någon millimeter från döden" 28.2.2010
4) Se http://www.tentofnations.org/
5) Betar Illit, Gvaot, Rosh Tzorion, Ealzar, Neve Daniel 
6)Ett mellanting mellan buss och taxi, som går först när den nästan blivit full

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; gunnar.stenback@telia.com , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (
joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

 

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 


Någon millimeter från döden!

  Foto: Gunnar Stenbäck
Hamed och hans mamma

Det är lördagskväll. Tre unga killar kom körande inne i sin by, Husan. Plötsligt kommer det en militärjeep upp bakom dem och slår på sirenen. En stund senare är alla tre skjutna, en av dem mycket svårt skadad, bara någon millimeter från döden.
Vi är kallade till Beit Jalas1) sjukhus för att träffa den svårast skadade och tala med hans föräldrar. Redan entrén är fylld av folk och på varje våning är det fullt av släktingar, som väntar på att få komma in till sina anhöriga. Vi skall upp till intensivvårdsavdelningen, som tycks ha väldigt lite gemensamt med de svenska intensivvårdsavdelningar jag som sjukhuspräst besökt så ofta. Nasser vår tolk och kontaktman knackar på och talar med läkare, som släpper in oss tillsammans med pojkens föräldrar. Bakom ett skynke i ett rum för sex patienter ligger Hamed, 18 år, medtagen men i sina egna kläder.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Skotthålen i bilens högra bakdel

För en vecka sedan hände det. När militärjeepen stoppat dem och sedan låtit dem köra vidare dök det upp soldater från sidan av vägen 50-60 meter bakom dem och sköt direkt, utan något varningsskott. Bilkarossen och sätena dämpade kulornas fart, men alla tre blev träffade. Soldaterna försvann och lämnade pojkarna. De fick hjälpa varandra till byns klinik, där de kallade på ambulans. Men ambulansen tilläts inte komma in i byn. Efter två timmars väntan tog en av föräldrarna pojkarna i sin bil och körde över några fält på en liten obevakad dålig väg den dryga sju kilometer långa vägen till Arabic society, ett sjukhus i Beit Jala för invånarna i C-området2). Soldater bevakade ingången till sjukhuset, men man lyckades trots det efter ytterligare två timmar överföra dem till Beit Jalas sjukhus för operation.
    Foto: Gunnar Stenbäck
Hamed visar var han opererats       och var skottet plus splitter (kanske från bilplåten?) gått in i ryggen

Vi får tala med chefskirurgen Mahmoud Ibrahim. Han berättar: ”När Hamed kom hit hade han redan förlorat mellan 3-4 liter blod, något som i sig innebär livsfara. Kulan plus splitter hade gått in i ryggen passerat genom njuren, snuddat vid aortan och stannat i magen. Vi gav honom elva påsar blod, men vi fick vänta ett tag för vi saknade blod. Jag ringde också in en specialist på hjärtkirurgi för kulan hade stannat i bröstet nära hjärtat. När vi stoppade aortans blodflöde hade vi tjugofem minuter på oss om vi inte skulle misslyckas. Operationen gick bra och idag är Hamed utom livsfara, men har feber och vi vet inte än om hans njure klarar sig.
  Foto: Gunnar Stenbäck
                        Chefskirurgen Mahmoud

När vi kom ut från avdelningen möter vi pappan till Sma’yl,16 år, en av de andra skjutna pojkarna.  Han berättar: ”Sma’yl träffades av ett skott, som gick in i magen och ett som träffade armen. Båda kulorna är kvar i kroppen. Han har redan fått lämna sjukhuset, men skall komma tillbaka för att opereras.” Pappan fortsätter: ”I mars förra året blev Sma’yl också skjuten av soldater. Den gången träffades han i benet, när han gick ensam på vägen inne i Husan. Han är inte bra ännu efter det. Han väntar på en operation. Och så händer nu detta. Efter den händelsen förlorade jag mitt tillstånd att åka till Jerusalem. Trots att vi hade försäkring fick vi betala över 4000 NIS (= c:a 8000 Sv.kr.) för mediciner m.m. Första natten efter det att Sma’yl kommit hem från sjukhuset kom IDF3) och bröt sig in hos oss. De slog honom och slog sönder gipset på hans ben för att få honom att erkänna att han kastat sten, vilket han inte gjort. Han är vår ende son.”
  Foto: Gunnar Stenbäck
Sma’yls pappa

Sma’yls pappa fortsätter: ”Efter skotten i lördags kom soldaterna tillbaka med strålkastare och lyste upp marken så att de kunde städa bort alla tecken från olyckan. IDF påstår att pojkarna försökt passera gränsen till Israel och att soldater sedan följt efter dem i flera kilometer och att de först skjutit varningsskott i luften innan de sköt mot dem.  Men vi har minst fem vittnen som kan berätta att det är helt fel. De hörde inte ett enda varningsskott utan soldaterna sköt direkt från början mot bilen. Tyvärr vågar dessa vittnen inte vittna i en rättegång för de riskerar då att förlora sina tillstånd till Jerusalem och därmed sina arbeten.”
Efter att ha sagt hej då till pojkarnas föräldrar åker jag tillsammans med Nasser ut till Husan för att se bilen och skotthålen. De vittnar om en ordentlig skottsalva bakifrån och ett par skott mot bilens ena sida. Skotten har gått igenom plåten, genom baksätet och genom framsätet. Ett skott hade tagit högre upp och gått igenom backspegeln och ut genom framrutan, d.v.s. alldeles intill förarens huvud. Hamed, som är svårast skadad satt i baksätet. De andra hade ett säte till som dämpade kulans hastighet. Hade soldaterna velat stoppa bilen hade de kunnat göra det, när de första gången stoppade den, men också senare genom att skjuta sönder däcken. Men nu sköt de rakt in i bilen, rakt mot tre unga pojkar i deras egen hemby.
            
Ett skott gick genom backspegeln ut genom framrutan                Foto: Gunnar Stenbäck
                   

     
Ett annat skott gick genom plåten, baksätet och framsätet         Foto: Gunnar Stenbäck

 

 

1) Beit Jala är den ena av de tre sammanvuxna städerna Beit Jala, Betlehem och Beit Sahour
2) Genom Oslo-avtalet 1995 delades Västbanken in i område A, B och C.
A-områden har Palestinskt självstyre, B-områden har Palestinsk administration men militär kontroll, medan den Israeliska militären har total kontroll och all administration över C-områden.
3)
IDF är Israeli Defence Force, d.v.s. den israeliska försvarsmakten eller militären.

 

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; gunnar.stenback@telia.com , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (
joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

 

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.


Tidigare inlägg
RSS 2.0