Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Familjen Fanun

”På beduiners sätt säger jag: Ni är våra gäster. Vi är era tjänare.” Yusef och hans familj lever verkligen upp till detta ordspråk, när vi gästar deras familj. Tillsammans med vännen Naim gör de vårt besök till en oförglömlig upplevelse av vänlighet och gästfrihet.

För 2 år sedan var Yusef, Naim och en tredje man, Hussein, på utbytesbesök i Växjö i lärarförbundets regi. De är alla tre i olika funktioner lärare här i Palestina och nu planeras för fult för tre kvinnliga lärare att få göra samma utbytesresa. Yusef och Naim berättar livfullt och med glädje om den positiva chocken det var att passera över gränsen mellan Danmark och Sverige på Öresundsbron: ”Med ökad puls gjorde de vi oss beredda att visa våra pass vid gränskontrollen. Men plötsligt var vi i Sverige utan att vi ens märkt gränsen. Det var lättare att komma till Sverige än att få komma till Jerusalem för oss. Dit var det helt omöjligt att få komma för att söka visum på konsulatet. Det fick Inger, vår vän på STI¹⁾ hjälpa oss med. Men till Sverige kom vi via Amman i Jordanien. Och vi kommer aldrig att glömma det besöket.”
Efter att jag för någon månad sedan hjälpt dem med en liten men viktig detalj för kvinnornas besök i Sverige är jag alltså nu tillsammans med Boel, min svenska följeslagarkollega från Yanoun, inbjuden att komma och dela en halvdag med dem i Yusefs hem. Vi börjar med att gå upp på taket till Yusefs hus för att se och förstå hur omringad Nahhalin är av israeliska bosättningar.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Betar Illit

På alla sidor om den snabbt växande byn²⁾ växer det upp bosättningar. Den största av dem är Betar Illit med c:a 30000 inv. Bara en smal dal skiljer den från Nahhalin och bit för bit kryper bosättningen närmare byn. Byborna får inte längre gå till sina olivodlingar. Bara vid skörden och med speciellt tillstånd. Gränspolis vaktar dygnet runt så att ingen går ner i dalen.
Vi bjuds in i huset. Sällan har vi mött en sådan gästfrihet i Sverige. Hela familjen med hustru, sju barn, två svärsöner, en svärdotter och två barnbarn är samlad för att välkomna oss svenskar. Vi blir bjudna på en överflödig palestinsk måltid med kyckling, ris blandat med grönsaker, köttfärs inrullad i vinbärsblad som ungsbakats, m.m. Kvinnor och barn äter på traditionellt vis efteråt i köket. Värden ser till att det aldrig är tomt på våra fat, men trots att vi ätit oss proppmätta är det väldigt mycket kvar för de andra i köket. Så kommer frukten fram och efter den arabiskt kaffe med hembakad tårta, den godaste jag ätit här i Palestina.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Palestinsk måltid

Nasser från grannbyn Husan ringer. Han är upprörd. ”Hela byn är stängd. Militären är här och de har skjutit några tonåringar.” (Det är bara en vecka sedan det hände senast i byn³⁾) Vi får inte ta dem till byns klinik, där jag är just nu. Läkaren och jag är instängda här och ambulans får inte komma in i byn. Jag ville bara att du skall veta om det. Det är inget du kan göra något åt just nu.”
Med en oro i magen för Nasser, pojkarna och hela Husan går vi knappt flyttbara ut till sonens bil, med vilken de nu tar oss ner mot dalen mellan Nahhalin och bosättningen Betar Illit. Där ligger en fin lekplats med en liten badpool för byns barn. Men sedan ett år tillbaka vågar föräldrarna inte släppa dit sina barn, eftersom det har hänt att gränspolisen har skjutit mot dem. Yusef och Naim visar på två avloppsanläggningar som bosättningen byggt i dalen från vilka de släpper ut förorenat vatten.  Gräset blir brunt där vattnet rinner ut, fåren blir sjuka och dör när de har betat där, olivträden förstörs. ”Vad tror ni det beror på?” säger Naim. Och frågan hänger kvar i luften.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Dalen mellan Nahhalin och Betar Illit

Nu kör vi vidare i en gammal bil med däck nästan utan luft. Svensk bilprovning skulle få hicka och hjärtinfarkt om de sett oss. De tar oss till en oerhört gammal grotta med olivpressar från flera hundra år före Kristus. Den är restaurerad med hjälp av Rädda barnen (varför just de?). 
  Foto: Gunnar Stenbäck
Grotta med gamla olivpressar

Det har nu blivit mörkt och vi åker vidare till byns centrum, som är full av folk. Det är lördag kväll, den andra lediga dagen i muslimernas helg. ”Affärerna håller öppet dygnet runt här” berättar Yusef. ”Man turas om att vara i affären. man måste det för att försörja sina familjer.” Det ser väldigt trevligt ut när hela familjer är ute och flanerar tillsammans på byn. Nu tar Yusef och Naim oss till byns klinik, några gamla stenhus som med SIDAs hjälp gjorts om till en väldigt fin liten klinik. Vi möter läkare och patienter där och vi kan knappast se skillnad på dem så jag frågar en respektabelt klädd man, som jag trodde var doktor: ”Vad gör du här på kliniken?” De andra började skratta för det visade sig vara en patient, som på stapplande engelska började svara på frågan. Pinsamt!     
  Foto: Gunnar Stenbäck
Kliniken i Nahhalin

Vi åker vidare och nu kör vi uppför en hiskeligt brant grusväg, som går i serpentiner upp mot en hög kulle. Total ödemark i månskenet. Men det visar sig att vi på en bakväg kommer upp till byns enda kristna familj, som bor i vad de kallar Tents of Nations, ett väldigt intressant fredsprojekt⁴⁾. Dem har vi besökt några gånger. Därifrån kan vi nu se alla de fem bosättningar som omringar Nahhalin⁵⁾. Där i mörkret blir det tydligt hur utsatt byn ligger.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Nattbild över Betar Illit

Efter denna intressanta rundtur i Nahhalin med omgivningar åker vi hem igen. Boel hamnar i köket med kvinnorna medan jag spelar volleyboll på altanen med ett par av sönerna. Efter  det obligatoriska avslutande arabiska kaffet får vi varsin liten present. En minnesrik dag hos nya fantastiskt varma och go’a vänner är snart till ända.
Men hur skall vi komma hem i mörkret? Servicebilarna⁶⁾ har slutat att gå. Yusef ringer sin vän, som har en servicebil och han kommer för att hämta oss. Men innan vi kör måste han ju också få kaffe.
Vägen hem är nu av militären avstängd vid Husan, så vi får åka en liten serpentinväg, som är mycket längre upp på höga höjder, där vi ser ända ut till Askelon och Ashdod vid Medelhavet. Så nära och ändå så oändligt långt borta.

¹⁾ Svenska teologiska institutet
²⁾ I Nahhalin bor drygt 8000 inv., 58% under 18 år. Det föds c:a 30 barn i veckan
³⁾ Se min bloggartikel "Någon millimeter från döden" 28.2.2010
4) Se http://www.tentofnations.org/
5) Betar Illit, Gvaot, Rosh Tzorion, Ealzar, Neve Daniel 
6)Ett mellanting mellan buss och taxi, som går först när den nästan blivit full

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected] , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.