”Låt oss gå till Betlehem och se det som har hänt!”1)

  Foto: Gunnar Stenbäck
Yusef, c:a 11 timmar gammal


Herdarnas ord 2000 år sedan gjorde jag till mina igår när jag via telefon fick beskedet: ”Gunnar, jag har ett glädjebudskap till dig, i natt föddes mitt barnbarn, Muhammeds och Ranas son. Vill du gå och se honom på sjukhuset?”

Telefonen ringde på förmiddagen igår. I andra ändan hörde jag en stolt och rörd Yusef Fanun säga detta. Jag har varit ute i Nahhalin flera gånger och besökt den underbara familjen Fanun2). Yusef och Amal, hans fru har väntat på att tre nya barnbarn skall födas under en månads tid. Sist jag var därute fick jag äran att hålla det första av dem i min famn, Zaid,   äldsta dottern Mais son.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Med Zaid i min famn


Och nu ringer Yusef för att med bruten röst berätta om sin glädje: ”Gunnar, jag har ett glädjebudskap till dig, i natt fick jag ett nytt barnbarn”. Jag blev också rörd. Inte nog med att jag blev utsedd till hedersmedborgare i Nahhalin vid mitt sista besök där. Jag får också äran att bli ombedd att som första person utanför familjen besöka denna nya  Nahhalinmedborgare på sjukhusets BB-avdelning. Liksom herdarna den första julnatten lämnade jag allt för att skyndsamt ge mig iväg för att få se barnet. Denna gång var det inte i ett stall utan BB-avdelningen på Beit Jalas sjukhus.  
När jag kommer in i sjukhusets entréhall, möter jag en ung läkare, som frågar mig om han kan hjälpa mig med något. När jag svarar att jag skulle vilja besöka Rana Fanun, som fått ett barn i natt följer han mig leende och småpratande upp på andra våningen och in på BB. Överallt i korridorerna är det anhöriga, som står eller sitter i väntan på att få komma in till någon. Utanför Ranas dörr ser jag hennes svärmor Amal, som lyser upp med hela sitt ansikte när hon får se mig. Hon visar mig in till mor och barn, som ligger i ett litet rum för fyra nyförlösta mammor, alla med sina bebisar och sina mödrar och svärmödrar hos sig. Vid en av sängarna står också en pappa.  Muhammed, pappan till Ranas barn är i skolan, där han jobbar och har ännu inte kunnat vara där och se sitt barn.
Jag bjuds på choklad, vilket tydligen är en tradition, när ett barn har fötts. Själv har jag med mig en chokladkartong till mamman.
 Det nyfödda barnet skall liksom sin farfar heta Yusef. Det är helt enligt palestinsk tradition. Äldste sonen får farfars namn och pappan, d.v.s. Muhammed, kommer nu också att heta Abu Yusef,  medan Rana, barnets  mamma kommer att heta Umm Yusef.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Rana, en trött, men lycklig mamma


Det är en trött mamma, som ligger där i sängen. Undra på det. Rummet fullt av folk och sängarna med c:a en meters mellanrum och bara 11 timmar sedan förlossningen. Och snart skall hon hem. Redan i eftermiddag. Men hemkomsten sker med stor uppbackning av en erfaren mamma och svärmor.
De närmaste dagarna kommer familjen = släkten liksom grannar och vänner att i strid ström komma på besök för att gratulera, inte bara till barnets hem utan också till far- och morföräldrarnas hem.
När jag var i Nahhalin förra veckan strax efter Zaids födelse var det rörande att se hur oerhört stolt och lycklig framför allt morfar Yusef var. Han berättade för mig om den otroligt starka  känslan det är för honom att hålla ett nyfött barn i sin famn. Lika stark varje gång han fått barn eller barnbarn. Och det är viktigt för honom att få dela med sig av den känslan och den lyckan. Det var därför han ringde mig igår.
  Foto: Gunnar Stenbäck
En stolt farfar, Yusef


När jag gick ut från sjukhuset var också jag full av glädje. Med en parafras av Lukas’ ord 3) skulle jag kunna säga: ”Och jag vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt jag hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till mig.”





1) Se Lukas evangelium kap 2:15
2) Se min bloggartikel ”En halvdag i Nahhalin” den 1.3.2010
3) Se Lukas evangelium i NT kap 2:20b 





Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
[email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 



 


Kommentarer
Postat av: johanna

Vad härligt med glädje! Gott att få med sig det som ett av de sista minnena! Underbart, du är efterlängtad här hemma också! Kram

2010-03-25 @ 17:43:07
Postat av: inger

Så fantastiskt roligt Gunnar!

Yusef sände ett mail och meddelade att de väntade fler barnbarn. Hoppas att du stannar där nere länge, det är så roligt att läsa om dina erfarenheter. Allt gott!

2010-03-26 @ 21:15:02
URL: http://cptsverige.blogspot.com
Postat av: Dessa mina minsta bröder

Vi få be att detta barn får uppleva att bo i ett land utan krig och ockupation

2010-03-27 @ 08:22:57
URL: http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0