Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Buss 18 till Ramallah

”Det är farligt att åka till Västbanken som turist”, det är vad vi fått höra från israeliskt håll, bl.a. när vi anlände till landet av flygplatspolisen. Min resa till Jeriko idag talar ett annat språk.
Det var lite svårt att i östra Jerusalem få något klart besked om hur man enklast skulle ta sig till Jeriko från Jerusalem. Jag har nämligen två dagars ledighet och ville pröva på att vara turist en dag på Västbanken och en dag i Tel Aviv i Israel (i morgon). Rådet jag fick vara att åka buss till Ramallah och därifrån ta en service¹⁾ till Jeriko.
Redan när jag på morgonen kom till busstationen och frågade efter bussen till Ramallah kom en palestinsk kvinna, som bor i Jerusalem, men arbetar i Ramallah till min hjälp. Med stor vänlighet visade hon mig till bussen och satte sig bredvid mig. Hennes namn var Aman och hon var kristen, annars skulle hon förmodligen inte ha tilltalat en främmande man. Under resan berättade hon sin livshistoria för mig i kortform. För att hennes son skulle kunna gå på universitet i Jerusalem var han tvungen att ha ett Jerusalems-ID. Förutsättningen för att få ett sådant var att hela familjen flyttade från Ramallah till östra Jerusalem. De var dessutom tvungna att betala c:a 30000 Sv.kr. samt att betala skatt till Israel. Då fick föräldrarna och sonen ett sådant ID. Dottern, 16 år, fick inget. Men hon kan få efter att under fem år ha bott i Jerusalem. Ingen i familjen får däremot teckna sjukförsäkring i Israel.
Aman såg väldigt mörkt på situationen. Varje dag måste hon passera den stora vägspärren vid Qalandia. Idag var den tydligen värre än vanligt. Det var ett totalt bilkaos. Bussen vi åkte med fastnade långt bak i kön, men Aman tog med mig ut ur bussen och vi sprang framåt i kön till en annan buss med samma nummer långt fram i kön. På det sättet gick det betydligt snabbare. Om ”Vägspärr 300” i Betlehem är gräslig så verkar Qalandia vara många gånger värre.
Väl inne i Ramallah visade Aman mig till Servicestationen innan hon lämnade mig för att ta nästa buss till sitt arbete.
Servicen körde oss på skumpiga vägar, bl.a. genom ett grustag, tills vi så småningom kunde ansluta till den stora fina vägen till Döda havet för israeler. Men väl nere 250 meter under havsnivån, tvingades vi på nytt svänga in på en bedrövlig väg som ledde oss till Jeriko. Efter två timmars färd är jag framme i Jeriko.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Basem, mosaikkonservatorn

På servicen träffade jag nästa vänliga människa, Basem från Nablus. Han är konservator av gammal medeltida mosaik och  arbetar i Jeriko på en av stans största turistattraktioner, Hishams palats eller Khirbet al-Mafjar²⁾, framgrävda rester av en stor Khalifs palats från 700-talet. Basem talade dålig engelska, men tillräckligt för att jag kunde förstå. Han frågade vart jag skulle och jag svarade att jag ville se gamla Jerusalem, Tel es-Sultan bl.a. ”Du kan följa med mig, jag skall bara först till en vän 5 minuter och sedan till banken 5 minuter så skall jag visa dig”. Hans vänlighet gjorde mig lite misstänksam, men OK, jag följde med honom. Han stoppade en taxi och vi hoppade in och åkte till hans vän, som visade sig hålla till på den palestinska administrationens turistkontor alldeles vid gamla Jeriko. Fem minuter i Palestina är inte som fem minuter i Sverige. Han skulle presentera sin vän från Sverige för alla på kontoret och vi givetvis bjudna på té. Därefter guidade han mig genom gamla Jeriko och som hans vän fick jag inte betala något. Detsamma i taxin tillbaka till Jeriko för fem minuters bankärende, som tog 30 minuter. Och väl där hittade han en av sina arbetskamrater, som hade bilen där. Givetvis fick vi bilskjuts ut till Hishams palats och som Basems vän fick jag inte betala inträde där heller. Med sakkunnig guidning av två experter på konservering av gammal mosaik fick jag se detta gamla palats.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Mosaik från mitten av 700-talet

Nu skulle jag ta mig till linbanan upp till Frestelsernas berg, där Jesus blev frestad av djävulen. Två kilometers vandring i stark svensk sommarvärme låg framför mig. Efter 500 meter kom Basems vän bilföraren och tog upp mig och körde mig till linbanestationen, som låg alldeles vid gamla Jeriko, där jag varit ett par timmar tidigare.
    
Grekiska klostret på Frestelsernas berg                    Foto: Gunnar Stenbäck

Efter ett mycket intressant besök i det grekiska klostret Jabal Qurantul³⁾ som hänger på stupet av Frestelsernas berg skulle jag nu ta mig de två kilometerna in till centrum igen. Vad hände? Jo, ännu en vänlig palestinier i en totalt skrotfärdig VW-pickup stannade och utan erbjöd mig att åka med till centrum utan att kunna ett ord engelska och utan någon baktanke på betalning. Kommer inte på fråga. Är man svensk turist som vågar sig till Västbanken så är man deras vän och vänner är man generös mot.
Service tillbaka mot Jerusalem, denna gång till Abu Dis , där muren hindrar vidare färd mot Al-Quds (=Jerusalem) för servicebilarna. Vad händer då? Jo, chauffören som fattat att jag skulle till Jerusalem ringer en busschaufför som kör från Abu Dis in till Jerusalem. När vi möts i full trafik stannar både servicen och bussen så att jag kryssande genom trafiken kan hoppa över till bussen.
Hela dagen har varit full av möten med vänliga människor som flödat över av generositet. Men dagen har också varit full av situationer där jag på nytt fått lära mig att palestinskt sätt att se på tid har mycket lite med svenskt sätt att se på tid. Ändå ser klockorna här ut som hemma i Sverige, men ordet ”jäkt” finns nog inte i arabiskan.

^1)” Service” är en blandning av buss och taxi, som kör först när den är full. Finns också i Israel under namnet ”.
²⁾ Läs genom att klicka på denna långa länk: http://translate.google.com/translate?hl=sv&sl=en&u=http://www.atlastours.net/holyland/hishams_palace.html&ei=YDpwS-rwNZ_AmgO_uaz3BA&sa=X&oi=translate&ct=result&resnum=2&ved=0CBMQ7gEwAQ&prev=/search%3Fq%3DHishhams%2Bpalats%26hl%3Dsv%26rls%3Dcom.microsoft:en-US%26rlz%3D1I7SKPB_sv
³⁾Betyder ”De fyrtio (dagarnas) berg”. Jesus frestades i öknen under 40 dagar.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.