Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Buss till Tel Aviv (Jämför gårdagens buss)

Ena dagen i Asien. Nästa dag i Europa. Min andra ledighetsdag bestämde jag mig för turista i Tel Aviv i Israel, för att jämföra med gårdagens turistresa till Jeriko i Palestina. Skillnaden kunde knappast vara större.

Från östra Jerusalem, där vårt gästhem ligger kan man inte ta en direktbuss till västra Jerusalem, trots att Israel räknar staden som en odelad stad. Jag vandrade istället upp till centrala busstationen, en sträcka som tog 45 minuter att gå. Inga vägspärrar idag, men ändå rigorösa säkerhetskontroller. För att komma in på busstationen visiteras man och får lägga ryggsäck och kamera på rullband, för att själv gå igenom metalldetektor. Jag rör mig i ett land där folket andas rädsla. På bussen till den stora staden vid Medelhavet hamnar jag bredvid Ruth som varje dag åker från Jerusalem till Tel Aviv, där hon arbetar med arbetskraftsinvandring. Samtidigt som mellan 50-65% av palestinierna på Västbanken går arbetslösa och inte får tillstånd att komma in i Israel tar man emot 200000 arbetskraftsinvandrare från Filippinerna, Thailand m.fl. länder.
Ruth, som är sociolog, hade under två år tidigare arbetat med grupper, (”Inter faith work”), bestående av palestinier och israeler, där man samtalat om frågor som rör relationerna mellan folken. Hon var inte särskilt optimistisk om en framtida lösning av konflikten: ”absolut inte en enstatslösning. Vi vill ha en judisk stat. Palestinierna bör få sin stat”. Jag frågade hur hon som sociolog såg på Israel som en demokratisk stat om den skall vara en renodlat judisk stat. Hur kan alla människor i en sådan stat få samma rättigheter? ”Israel är en etnisk demokrati och vi vill att den skall vara det,” svarade hon. ”Vi är ingen vanlig demokrati. Allt i detta land styrs av en djupt liggande rädsla och därför vill vi sköta våra angelägenheter själva.” Vår bussfärd är slut. Framme vid centrala busstationen i Tel Aviv, hjälper hon mig att finna nästa buss in till centrum.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Kaféliv på den härliga stranden  i Tel Aviv

Sedan vandrade jag gata upp och gata ner genom en jättelik marknad tills jag till slut hamnade på den underbara beachen i den 25 gradiga värmen. Prövade två kaffeställen på stranden för att få möjlighet att samtala med vanliga israeler. Men icke. Det var inte lika lätt att komma i kontakt med israelerna som det var igår att få kontakt med palestinierna i Jeriko. Men när jag skulle tillbaka till centrum och frågade efter vägen mötte jag samma generositet som igår: ”Hoppa in i bilen så kör jag dig dit”, sa mannen jag frågade.
Nu besökte jag ett tredje kafé (inte bra för magen). Men jag ville försöka få en pratstund med ytterligare några israeler. Och bingo! Jag satte mig ensam vid ett bord i den annars överfulla gatuserveringen. Och efter en kort stund kom två damer och frågade om de kunde slå sig ner.

   Foto: Gunnar Stenbäck
Kvinnorna på bilden har inget med kvinnorna jag samtalade med att göra

Den ena var judinna, född i Tel Aviv och den andra var hennes väninna, en judinna från Paris. Här blev det ett mycket intressant samtal. Dessa två damer var fullständigt övertygade om att hela det israeliska folket inklusive det politiska ledarskapet vill ha fred, medan araberna inklusive deras ledare inte vill det. ”De har haft så många chanser till fred. Varför har de inte antagit våra erbjudande?” Jag frågade lite försiktigt om de i framtiden kunde tänka sig en enda gemensam stat för israeler och palestinier. ”Vilken idiotisk fråga”, blev svaret. ”Vad skulle vi ha att vinna på en sådan lösning. Araberna skulle ha allt att vinna. Detta är vårt land. De kan leva i Jordanien.”  Jag fortsatte att lika försiktigt fråga om inte alla människor skulle kunna leva tillsammans i en demokrati, som Israel. ”Vi lever tillsammans! Alla palestinier här i landet har samma rättigheter som vi. De har samma möjligheter i skolorna och på universiteten. De är representerade i Knesset¹⁾.”  Men är det inte så att palestinska skolorna t.ex. i Nasaret och i Acco visserligen får lika mycket av de statliga pengarna som de israeliska skolorna, men att de israeliska skolorna får största delen av sina medel från Jewish Agencys2⁾ fonder, vilket är omöjligt för de palestinska skolorna att få? Jag fick aldrig något svar på den frågan. ”De arabiska barnen får aldrig lära sig något om förintelsen i skolorna. De blir järntvättade från början.” Det är inte bra, men de israeliska barnen får väl inte heller lära sig något om att landet faktiskt var bebott av araber när den judiska staten grundades, araber som tvingades att fly?  invände jag. ”De tvingades inte att fly, De sålde sin mark till judar och de flyttade för det mesta frivilligt!”
När jag berättade att jag vid några tillfällen passerat vägspärrar mellan Västbanken och Israel och blivit illa berörd av hur soldaterna behandlar palestinierna så blev svaret: ”Du vet, det finns alltid galna människor överallt. De är ju så unga, soldaterna, får du komma ihåg. De är livrädda.”  Ja visst, det är sant att de är unga och rädda. Borde man då inte sätta soldater vid vägspärrarna, om man nu måste ha dem där, under deras sista år i militären istället för under deras första år? Vad gör tiden i militären med dessa unga människor, frågade jag. ”De blir mogna och starka av det”, var svaret damerna hade att ge. ”Vi är tvungna att försvara oss. Man kan aldrig lita på araberna. En israel, som varit vän med en arab i Jaffa i tjugo år blev plötsligt mördad av honom. Se, man kan aldrig lita på dessa araber.” Att svenskar som varit vänner i tjugo år också kan mörda varandra var inget gångbart argument mot detta påstående.
Samtalet med dessa två trevliga damer lämnade en mycket obehaglig eftersmak. Kan det någonsin bli fred i detta land?  Ja, trots allt vill jag tro det. I alla fall hoppas jag på det. Men det krävs ett försoningens under.
Slutsummeringen av denna andra turistdag blir: Det var lite svårare att komma i kontakt med människor idag än i går, även om jag mötte en del vänlighet också idag. När jag fick till samtal, så hamnade vi väldigt snabbt in på politik med mycket låsta positioner. Och det är väl det som är problemet, ofta från bägge sidor. Men det var intressant att göra denna resa från Asien till Europa t.o.r.

 

 

¹⁾ Det israeliska parlamentet.
²⁾Jewish Agency är ett internationellt judiskt organ som representerar World Zionist Organization och har till syfte att hjälpa världens judar att bebygga och utveckla landet Israel.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

 

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.