Flyktingläger, 62 år efter kriget.
Khaloud Aiman Foto: Gunnar Stenbäck
De flydde från en liten palestinsk by som hette Aras Abu Ma’ar. Den låg på den andra sidan av nuvarande gröna linjen sydväst om Betlehem, någon kilometer från byn Husan. Året var 1948. Efter många olika flyktetapper hamnade de i flyktinglägret Aida alldeles intill muren i norra Betlehem. Följ med hem till deras barnbarn, som fortfarande bor i flyktinglägret.
Aiman och Kholoud tar emot oss i sitt hem. Det var inte helt lätt att hitta. Hamed deras 11-årige son fick möta oss och visa oss in genom en liten affär till en bakgård, uppför en trappa. Där möts vi av samma välkomnande värme som överallt här bland palestinierna.
Aida är ett nergånget slumområde med dryga 3000 invånare. Husen som byggdes i slutet av 50-talet ersatte den tidigare tältstaden. Varje familj fick ett rum, som var både kök, tvättrum, vardagsrum och sovrum. Hit kom både Aimans och Kholouds far- och morföräldrar och bodde ett tag i tält. De hade flytt från sin by strax efter det att Israel hade förklarat sig självständigt i maj 1948.
Judarna hade av engelsmännen, som förvaltade landet på NF:s mandat, redan 1919 blivit lovade en egen stat1). Problemet var bara att araberna fått samma löfte några år tidigare2). När FN 1948 åt judarna, som då utgjorde 6-8% av befolkningen i landet, gav rätten till ett eget land i västra delen av dåvarande Jordanien så fick araberna, som utgjorde 92-94% av befolkningen 55% av marken. Av förståliga skäl väckte detta arabernas vrede. Detta var anledningen till det krig som arabländerna startade mot det nya Israel. Israel var militärt överlägset och fördrev 700000 araber, som tvingades fly från sina byar över hela landet.
Över entrén till flyktinglägret Aida ser vi en port med en jättenyckel. Den påminner om att de flesta familjer här har kvar nyckeln till det hem de hoppas att en gång på återvända till.
Foto: Gunnar Stenbäck
En av dessa förlorade byar var Aras Abu Ma’ar. Och några av dess flyktingar var Aimans och Kholouds far- och morföräldrar. De flydde till Al Khader, strax utanför Betlehem, till Beit Sahour till Al Asi’rha utanför Jerusalem innan de kom till Aida flyktingläger i mitten av 50-talet. Där föddes deras barn. Där gifte barnen sig och födde sina barn bl.a. Aiman och Kholoud, som växte upp tillsammans och gifte sig redan när Kholoud var 14 år. Hennes mamma var bara 13½ år när hon gifte sig och är nu, vid 43 års ålder, mormor till deras fyra barn, varav den äldsta är Ansam 13 år.
Kholoud, som är engelsklärare i en liten skola söder om Betlehem, berättar att när hon och Aiman växte upp kunde de leka på fälten vid Rakels grav3) och röra sig fritt. ”Nu får barnen, som idag är så många fler, leka på de trånga gränderna. Det blir betydligt tuffare tag än på vår tid”.
I flyktinglägret finns det inte en enda familj, som inte är drabbad av andra intifadan4), säger Kholoud. Hon berättar gräsliga om händelser i hennes egen familj och i grannars och vänners familjer. ”Det var mycket svårt även efter intifadans slut.” För några år sedan kom så den höga muren ända inpå flyktinglägret och stängde alla möjligheter att nå olivlundarna utanför Rakels grav och bergssluttningarna upp mot Gilo5). ”Nu lever vi som i fängelse, även om vi kan röra oss i Betlehem” säger Kholoud. Femtio procent av invånarna är arbetslösa, vilket är mindre än i övriga Betlehem. Men Kholoud och Aiman är lyckligt lottade som båda har arbete även om lönen är liten. Aiman som är anställd av den palestinska administrationen kör bil och för det får han c:a 2200 Sv.kr i månaden. Då skall vi komma ihåg att priserna i Palestina stadigt stiger. Enligt Kholoud har de sedan tre år tillbaka har justerats upp till priserna i Israel som ligger ungefär på samma nivå som i Europa.
Aida är bara ett av tre flyktingläger i Betlehem6). Jag har varit på pilgrimsresor till Israel och Betlehem sex gånger tidigare, men aldrig har någon med ett ord nämnt att det finns flyktingläger här. Så kan man resa med skygglappar och besöka det väl fungerande Israel utan att se eller utan att vilja se.
Det är därför vi är här för att se, lyssna och berätta.
Bara synd att ni inte fick smaka på Kholouds palestinska blomkålsbakelse med sött té till.
Foto: Gunnar Stenbäck
Blomkålsbakelse med sött té
1) Balfourdeklarationen – ett avtal mellan britterna och judarna, som skulle ge judarna ett eget land.
2) Engelsmännen hade 1915 tillsammans med kung Hussein av Jordanien gett samma löfte till de araber som bodde väster om floden Jordan i dåvarande Jordanien, d.v.s. i nuvarande Israel och Västbanken
3) Rakel var patriarken Jakobs andra hustru, mor till Josef och Benjamin. (1 Moseboken kap 35 vers 19)
4) Det stora palestinska upproret i början av 2000-talet
5) Idag en stor israelisk bosättning på sluttningen ovanför Rakels grav och vägspärr 300 i den del av Jerusalem som Israel ockuperar. Israeliska bosättningar på ockuperat område är olagliga enligt art 49 i IV:e Genèvekonventionen ,
6) Deheisha flyktingläger är det största och ligger i södra Betlehem. Al-Azza är det minsta och ligger inte långt från Aida vid norra infarten till Betlehem.
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).
De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected] och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
