Gunnar med Israel och Palestina i siktet

 Foto: Gunnar Stenbäck  
                   På väg till Jubbet adh Dhib                        
     
Eli, vår taxiförare, släppte av oss i ”ingenstans”. Vi är på väg till den isolerade byn Jubbet adh Dhib mitt ute i Juda öken och vi måste vandra den sista kilometern till fots på en stig.
De senaste två dagarnas hällregn har förvandlat den röda jorden till en klippig lera, som för varje steg växer under våra skor. När vi kommer upp på en höjd och ser husen i byn kan vi också se att någon som sett oss kommer och möter oss. Det är Hamsa, byns ”borgmästare”, som välkomnar oss med en stor famn. Vi träffade honom redan i början av januari när det avgående teamet hade en fest för att presentera oss för alla våra kontaktpersoner och han kom ihåg våra namn. De senaste två teamen före oss har gjort regelbundna besök i denna avlägsna by så marken är väl förberedd för oss.
Vi har med oss Joseph, vår tolk, för engelska är inte precis det mest talade språket i byn. Men just idag hade vi kanske klarat oss utan Joseph eftersom Hamsas bror, Ammar, och syster Khawla, som båda talar relativt bra engelska var hemma idag.
Hamsa började ta oss med på en rundvandring bland de 27 husen i byn, där det bor 165 människor, varav inte mindre än 75 är barn. Ammar visade stolt några små odlingar, som är ett resultat av ett projekt understött av internationella Röda korset. Så kommer vi utanför byn och Hamsa visar oss den närmaste israeliska bosättningen, en fårfarm med åtta etiopiska judar. Med dem har de inga problem. Men det finns ett par andra bosättningar lite längre bort, bl.a. Tekoa, varifrån den israeliske utrikesministern Liebermann kommer, som ibland trakasserar dem när de är ute och vallar sina får i öknen. Detta är dock inte Jubbet adh Dhibs stora problem. Deras stora problem är att byn är så isolerad och att de inte har någon elektricitet. Den ligger i område C¹⁾ och därför förbjuder den israeliska militären dem att bygga en väg till byn. Barnen i byn måste varje dag gå till fots fram och tillbaka till skolan även när ”vägen” är som en lervälling. Byn hade fått pengar från Schweiz för att bygga solpaneler, som skulle ge dem el, men när de hade byggt dem färdigt kom militären och rev ner dem och tog dem, eftersom det enligt Israel inte är tillåtet att bygga något inom område C¹⁾ 
Hamsa tar oss upp på ett av husens tak. Därifrån ser vi att vi befinner oss högt i Juda öken och kan se bort mot Döda havet som ligger åtta kilometer bort fågelvägen. Vi anar vattenspegeln trots att det är disigt.
Vi går in i byns ”supermarket”. Ja, de kallar det så, men det är ett rum i ett tvåfamiljshus, där det finns lite varor på en hylla på ena väggen. Sedan blir vi inbjudna till ett rum i Hamsas hem, som visar sig vara den nyöppnade förskolan i byn. Min svenske företrädare i teamet, Jan från Alingsås, hade fått äran att klippa bandet vid invigningen före jul.
 Foto: Gunnar Stenbäck

Snabbt fylls rummet av kvinnor och barn. Kvinnorna hör till familjen, d.v.s. till släkten. Barnen kommer in från ”gatan”. När det kommer besök utifrån måste alla vara med. Vi bjuds på té och nybakat palestinskt börd med olja och kryddor. Barnen placeras på plaststolar och kvinnorna håller sig lite i bakgrunden, hela tiden beredda att servera mer att äta. Enda undantaget är Khawla, Hamsas syster, som talar engelska. Hon är lärare i en annan by, men nu får hon barnen att visa upp vad de lärt sig i sin skola. De sjunger engelska alfabetet som en flytande ramsa. De räknar på engelska till allas applåder och allteftersom kryper kvinnorna mer och mer fram ur skuggorna. De plockar fram hemgjorda traditionella klänningar som min kollega Susan får prova. Och så kommer det fram den manliga huvudbonaden, som Hamsa klär mig i till allas stora förtjusning.
 Foto: Phil Lucas
    Sheijk abu Daniel (=Daniels far)

Ja, det är en härlig, varm stämning i det överfulla rummet. Men vi måste tyvärr lämna byn för denna gången. Hamsa och hans bror följer oss hela vägen i leran till taxin innan vi på nytt når civilisationen.  

¹⁾ I Osloavtalet under 1995 delades Västbanken in i area A, B och C. A innebär palestinskt självstyre och omfattar de större städerna. B innebär palestinsk administration under israelisk militär suveränitet. C innebär att den israelsiska militären har den totala kontrollen, även över administrationen.

 Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).