Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Olivträd skövlas för att lämna plats för muren

Hon fick veta det via ett telefonsamtal till sin rektorsexpedition. ”De har börjat gräva bland dina olivträd med en grävskopa nu”. Grace Napoleon Abumuhor, rektor vid ”The Jerusalem School” i Beit Jala har slängt sig i bilen. Med egna ögon får hon se hur grävskopan går fram som en ångvält och rycker upp många hundra år gamla olivträd från hennes och hennes förfäders olivlundar.
Vi har varit här sedan tidig morgon för att bevittna hur anläggningsarbetare med militärens och gränspolisens hjälp öppnar en bred gata genom olivlundar och trädgårdar för att bygga ännu en bit av den mur som skiljer folk från folk. I dalgången går den stora vägen, "gräddfilen" för bosättare från Efrata, Neve Daniel, Tekoa m.fl. israeliska bosättningar på palestinsk mark, som gör att de räknar sig som Jerusalems södra förorter. Här i Beit Jala går den genom en tunnel, men norr om tunneln passerar vägen på behörigt avstånd Beit Jalas palestinska bebyggelse på båda sidor.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Vägen från Jerusalem söderut mot tunneln

Redan 2004 ville Israel fortsätta att bygga på den mur som sedan dess finns på ena sidan vägen, men beslutet överklagades av de boende. Nu har tydligen högsta domstolen gett bygget godkänt, så nu fortsätter byggandet av den förhatliga muren. Varför? Av säkerhetsskäl, för att skydda den israeliska befolkning? Visserligen hände det att de blev beskjutna här för några år sedan, men inte de senaste åren, trots att det inte funnits någon mur. Och även om det byggs en mur kan den som vill skjuta från höjderna runt omkring. Israelerna kan ju sluta att använda vägen om de anser det är farligt istället för att separera palestinier från palestiner och landägare från deras land. Detta är ju trots allt helt och hållet palestinskt land, även om det sedan 1967 är ockuperat av Israel. Det hindrar dock inte militären att förklara området närmast vägen som ett militärt skyddat område.
   Foto: Gunnar Stenbäck
Utanför barnfamiljens hus.
Muren skall gå mellan det grävda och huset på planen.  
 

Därför skövlar de olivlundar. Därför klipper de av tillfarten till småbarnsfamiljens villa och bygger muren tre meter från deras yttervägg så att fyra femtedelar av trädgården hamnar på andra sidan muren. Därför förlorar Grace ytterligare 5-6 dunum¹⁾ land med olivlundar, utöver de 18 dunum hon förlorade för några år sedan, när de på andra sidan berget började röja för muren första gången.
     
 
Foto: Gunnar Stenbäck                                       Foto: Phil Lucas

  Foto: Gunnar Stenbäck    
Militärens aktion speglad i dessa tre bilder           
 

Vi är ett antal internationella, som tillsammans med palestinier ville visa vår solidaritet med de drabbade familjerna genom att försöka stoppa grävskopan. Som ett brev på posten dyker det upp soldater och gränspolis från ingenstans. Demonstrationen går helt fredligt till väga. Ingen stenkastning, men väl sittstrejk från flera demonstranters sida. Vi följeslagare står på lite avstånd och fotograferar hela aktionen. Med ”halvmilt” våld lyfter de helt enkelt bort de som inte går frivilligt. Kvar står frågan: Vad ger Israel rätt att bygga en mur som skiljer palestinier från palestinier långt in på ockuperad mark? Svaret är att militären gång efter gång skapar sina egna lagar. ”Enligt militärorder” och så visar de upp ett papper från någon lokal kommendant, som i realiteten inte får ifrågasättas även om man till en stor kostnad kan försöka överklaga varje beslut. Varför denna maktfullkomlighet? P.g.a. säkerhetsskäl. Med det argumentet gör israelisk militär och polis vad den vill.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Grace vid sin olivlund som nu skövlas.  


Grace tar oss med i sin bil och kör oss till andra sidan av bergstoppen i Beit Jala, bakom Arabic Society Hospital. Där förstörde Israel redan för några år sedan 200 olivträd på hennes mark och nu håller en grävmaskin också här på att röja bland de kvarvarande olivträden för fortsättningen på muren. ”Träden här skötte min pappa mer ömsint än han skötte om sina döttrar. Det är väl att han och mamma slipper att uppleva detta. Allt vårt land försvinner”, säger Grace med gråten i halsen och pekar upp mot grävskopan. Och vi ser att  största delen av hennes land kommer att hamna utanför muren. Resten kommer att hamna i en smal remsa mellan muren och sjukhusmuren och den marken kommer förmodligen att förklaras vara militärt område med förbud att beträda.
Till den mark man räknar som sitt land lägger nu Israel genom förlängningen av muren ytterligare en jättestor dalgång full av olivlundar, den mellan Gilo och Beit Jala. Detta trots att det helt klart strider mot IV:e Genèvekonventionen, som reglerar vad en ockupationsmakt får och inte får göra på ockuperad mark²⁾.

¹⁾ En dunum =1/10 av ett hektar, d.v.s. c:a 1000 m^2
2) IV:e Genèvekonventionen, art. 53:  ”Varje form av förstörelse från ockupationsmaktens sida när det gäller egendom eller personliga tillhörigheter, som individuellt eller kooperativt tillhör privatpersoner eller staten eller andra allmänna myndigheter, är förbjuden med undantag av sådan förstörelse som är  befogad utifrån absolut nödvändiga militära operationer.”

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected] , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

 Foto: Susan Palmai                      
En norsk grupp guidas tidigt en morgon                         
     
”Att det var så här illa hade jag ingen aning om”. Mer än en av de gruppmedlemmar jag guidat vid muren och vid ”Vägspärr300” har spontant sagt detta. ”Jag har ju åkt igenom här med buss tidigare, men aldrig vetat att det är så här illa för palestinierna”

Den kanske viktigaste uppgiften för oss som ekumeniska följeslagare är att i våra olika länder berätta vad vi ser och hör för att verka för ockupationens upphörande och öka respekten för mänskliga rättigheter. Men det arbetet börjar redan här nere. Dels genom att t.ex. skriva reserapporter i stil med den du nu läser, men också genom att ta emot sådana grupper, som bett att vi skall berätta om EAPPI och om ockupationens konsekvenser för israelerna och för palestinierna.

Under de första tre och en halv veckorna här i Betlehem har vi tagit emot sju olika grupper, varav fem varit svenska. Det kan vara grupper om 35 personer och det kan vara en liten delegation bestående av två personer. Vi möter dem oftast på Jerusalemsidan av muren och berättar om EAPPI:s målsättning och vårt arbete som följeslagare här. Sedan visar vi hur muren är dragen två kilometer in på Västbanken i förhållande till den gröna linjen¹⁾. Och så börjar vi gå genom vägspärren medan vi berättar om hur det är att passera här från Betlehemsidan en tidig morgon mellan kl. 04 och 08^2). Vi visar ID-båsen där palestinierna måste visa sitt ID-kort, sitt tillstånd och sitt handavtryck. Vi visar metalldetektorerna man måste passera igenom och catwalken som finns ovanför dem, där beväpnade soldater eller privata säkerhetsvakter brukar gå och skrika till de köande på morgonen. Och så går vi igenom det sista vändkorset och ut utanför muren, där vi ser de slitna köfållorna med järngaller, platsen för många palestiniers tidiga morgonsömn i väntan på att vägspärren skall öppnas.

Under denna vandring är det många ögon som öppnas för hur det egentligen är i detta det ”heliga landet” år 2010. När man kommer som turist eller som pilgrim till det ”heliga landet” så får man en israelisk guide, vilket är obligatoriskt. Några av grupperna vi tagit emot vittnar om vilken otroligt ensidig propaganda de utsatts för av guiden. De får höra att det är farligt att åka till Västbanken och att de därför måste hålla sig till guiden. Egentligen är alla israeler av Israel förbjudna att åka in i område A³⁾, men det gäller tydligen inte guiderna. När jag gick in i en grupps buss för att ta emot dem och bad dem stiga av för att vi skulle gå igenom vägspärren, så sa den svensktalande israeliske guiden genast: ”Nej, nej! Varför det! Det är mycket lättare och bättre att vi åker i bussen igenom.” Nej, sa jag, de har bett om detta så de skall gå av. Israel vill att turister och pilgrimer bara skall se det de vill visa upp. Därför står det vid den vackert utsmyckade  muren vid bussinfarten: ”Jerusalem - Betlehem - kärlek och fred.”

När gruppen kom ur bussen och vi gått igenom sa en av de äldre damerna: ”Ett stort tack för att vi fick se och höra om detta. Vi är fullproppade av israelisk propaganda från vår guide”.

Efter det att grupperna åkt in genom bussvägspärren ser guiderna  till att de kommer till de ”rätta” turistaffärerna och sedan direkt till födelsekyrkan och eventuellt till Herdarnas äng. De tillåts inte att gå in i gamla Betlehem, för där finns de ”farliga palestinierna”. På detta sätt urholkas hela den palestinska turistnäringen här i Betlehem och i ännu högre grad på övriga Västbanken.

När vi kommit igenom till Betlehemssidan med grupperna, går vi, om de har tid, utmed muren ner till Claire Anastas’ affär^4), så att de får möta en av alla dessa tusentals människor för vilka ockupationen och muren har slagit deras liv i spillror. Claires affär är ett tydligt exempel på hur Israel genom sin turistpolitik har slagit undan fötterna på ett mycket stort antal Betlehemitiska affärsidkare. Och Claire och hennes familj är ett ännu tydligare exempel på hur ockupationen och muren slagit människors liv i spillror.

Jag skulle önska att varje utländsk besökare i Betlehem åtminstone stannade ett dygn här och sov över på något palestinskt hotell eller i ett gästhem eller i familj^5),  så att de får möta palestinier och lyssna till deras berättelser och handla i deras affärer. Av den senaste miljonen besökande turister och pilgrimer här är det enligt en pastor här jag talat med bara några tiondels procent, som sover över.

¹⁾ Den av världsamfundet sedan 1948 erkända gränsen mellan Israel och de ockuperade områdena på Västbanken
²⁾ Läs min artikel ”Lång natts färd mot dag” här på bloggen
³⁾  Område på Västbanken som enligt Osloavtalet 1995 har palestinskt självstyre, t.ex. Betlehem
⁴⁾ Läs min artikel ”Finns det något ljus i mörkret?” här på min blogg.
⁵⁾ Claire Anastas hyr ut rum man kan hyra in sig i och då får man en verklig upplevelse av vad det är att leva under ockupation.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

  Foto: Gunnar Stenbäck 
                   En liten trogen skara bedjare

Varje fredag sedan muren byggdes för fem år sedan vandrar de bedjande fram och tillbaka utmed muren. Trogna Caritas systrar, några katolska präster, någon palestinsk kristen, några internationella gäster  och så vi.

Det är inget väckelsemöte, inte någon jublande sjungande skara, bara några få lågmälda trogna bedjare som samlas varje fredag kl. halv sex utmed den åtta meter höga muren precis vid sidan av vägspärren för bussar och bilar på väg mot Jerusalem.
Systrarna tillhör fransiskanerorden inom katolska kyrkan, och arbetar på det närbelägna Caritas Baby Hospital¹⁾. Prästerna kommer från the Christian School Brothers, La Salleorden²⁾. En av de övriga internationella deltagarna i fredags var från Nya Zeeland och är vice kansler vid Betlehems universitet. Så var det några volontärer från Italien och så vi följeslagare  och sist men inte minst Clemence, en äldre palestinsk kvinna, som bor alldeles invid muren och som alltid troget kommer till bönen.
Vi samlas kring denna unika men kraftfulla form av motstånd mot den mur som skiljer folk från folk, för att ”be bort muren”. Fader vår på olika språk varvas med rosenkransbönen³⁾  medan vi vandrar den kanske hundra meter långa sträckan farm och tillbaka ett par gånger. Lågmält, trosvisst och i en djup bönegemenskap. Det hela kanske tar 15 minuter och så pratar vi lite med varandra innan vi skiljs åt.

¹⁾  läs om det sjukhuset här på min blogg den 19 jan 2010.
²⁾ the Christian School Brothers tillhör en katolsk orden som kallas ”La Salleorden” och arbetar för att hjälpa barn, som är utsatta och som blivit misshandlade.
³⁾ se www.katolik.nu/html/artcl_rosenkr.htm 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]). 

 Foto: Gunnar Stenbäck
                      Demonstrationståget

Vi möter dem när de kommer ut från moskén. Det märks i byn att det är fredag, muslimernas helgdag. Vi är i byn Umm Salamona/Al Massarah och liksom varje fredag är det dags för demonstration.
Vi blir körda i taxi c:a en mil söderut  och befinner oss i  områdeC ¹⁾. Vi passerar den stora israeliska bosättningen ²⁾ Efrat. Taxin kan inte köra in på den vanliga byvägen för den är blockerad av israeliska militärbilar. Istället får vi ta in på en liten bedrövlig grusväg, som leder oss in i byn och vi åker längs huvudgatan till andra änden av denna by, som egentligen är två byar. Där strömmar männen ut ur moskén och en del andra har liksom vi kommit utifrån. Några är internationella. Flera är israeler, som tagit sig från Tel Aviv och Jerusalem ut hit för att delta i demonstrationen. Varje fredag sedan tre år tillbaka har man demonstrerat i byn. Anledningen är att Israel planerar att bygg en mur mellan byn och bosättningen på byns mark. Stora arealer av byns åkermark kommer att försvinna och vägen till Betlehem kommer att skäras av med en vägspärr, med allt vad det innebär av krav på tillstånd, väntetider, trakasserier m.m.

 Foto: Gunnar Stenbäck
                     Mahmoud

Vi möter Mahmoud, byns talesman och ledare för demonstrationerna. Han verkar trött och stressad när han berättar för oss att militären varit inne i tre hem den gångna natten. Inte för att arrestera någon utan bara för att skrämma folk till passivitet. I ett av hemmen hade de sagt: ”Slutar ni inte att demonstrera kommer ett barn att dödas.”
Folk samlas till demonstration. Mahmoud talar och alla lyssnar. Han uppmanar alla att uppträda lugnt utan några som helst provokationer. Detta skall vara en ickevåldsmanifestation. Så börjar musiken ljuda rytmiskt. Ungdomar går i täten med trummor och olika rytminstrument. Vi ansluter sist i ledet och är där för att visa solidaritet med folket i deras kamp mot ockupationen och mot muren. Demonstrationsvägen är dryga kilometern och många i byn verkar ha skrämts till att stanna hemma. De står vid sina hus, hela familjer, och deltar i protesten därifrån. Nu närmar vi oss slutet av byn där vi sett militärbilarna tidigare. På flera hustak ser vi beväpnad militär och därframme möter oss taggtrådsspärr och ett massivt led av militärer. Vi följeslagare håller oss på lite avstånd där bak. Vi vet att militären ofta använder ljudbomber och tårgas för att skingra demonstrationer. Om det händer skall vi snabbt ta oss till sidan. Det har vi blivit lärda. Folk kommer att öppna sina hem för att ta emot oss. Men demonstrationen fortsätter helt fredligt ända fram till militären.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Demonstrationståget vid militärens spärr

Där stannar man och Mahmoud håller ett tal mot planeringen av muren, både på arabiska och på engelska och han avslutar med att återigen vädja till alla att nu lugnt och sansat upplösa demonstrationen och gå tillbaka hem. Han vill inte se att någon kastar sten mot militären, vilket händer att barn gör. Det kan räcka med att ett barn tar upp en sten för att militären skall svara med tårgas.
Tänk att ett barn kan skrämma tungt beväpnad militär. Så blev också Gud ett barn en gång här i Betlehem och det barnet skrämmer alltid maktens och våldets människor, för barnet kommer med en annan sorts makt: kärlekens makt, som kan befria.
Dagens demonstration blev en värdig manifestation för fred och ickevåld, mot ockupation och mot alla former av murar mellan människor.
 Foto: Gunnar Stenbäck
            Spanande militärer på taken

¹⁾ I Osloavtalet under 1995 delades Västbanken in i område A, B och C. A innebär palestinskt självstyre och omfattar de större städerna. B innebär palestinsk administration under israelisk militär suveränitet. C innebär att den israelsiska militären har den totala kontrollen, även över administrationen.
²⁾ Bosättning på ockuperat område är en olaglig bebyggelse enligt Genèvekonventionens IV:e artikel. Den kan vara liten och den kan som här i Efrat vara stor som en stad.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
[email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

<a title="Bloggar om Israel" href="http://bloggar.se/om/israel">Bloggar om Israel</a> 

Foto: Alexandra Heidegger
              Kö kl. 06 vid vägspärrens ingång

Kl. är 07.45. Vi har varit igång i fyra timmar sedan väckarklockan ringde 03.40. Men då hade ett ganska stort antal palestinska arbetare redan stått eller legat i kö vid Vägspärr300 i Betlehem. Nasser har kommit från området söder om Hebron och skall in till Jerusalem för att börja arbeta kl. 7. Han hör till den lilla utvalda skaran av lyckliga, som fått tillstånd att passera.
Att ha ett passertillstånd är i och för sig ingen garanti för att komma igenom spärrarna. Det kan vara ett ord som skrivits fel av den som utfärdat det. En sådan bagatell kan räcka för att Nasser och hans landsmän skall få ett nej, med följden att han inte kan komma till arbetet, vilket i sin tur kan innebära att han förlorar jobbet. Nasser vet dessutom inte hur länge han kan arbeta. Hans tillstånd går ut om en månad och då måste hans arbetsgivare söka ett nytt för honom för ytterligare två-tre månader i taget. Det är hur dessa människors behandlas av militären vid denna gigantiska vägspärr, som vi har övervakat idag på morgonen och skall så göra fyra dagar i veckan.
När vi kom 05.30 var det närmast kaos. En massa arbetare försökte ta sig igenom via den s.k. ”Humanitarian line”. Den är endast avsedd för kvinnor, barn, sjuka och gamla. Men det gick givetvis inte. Istället sprang de plötsligt i full ”galopp” tillbaka för att försöka ta sig igenom via den gång som är avsedd för dem som passerar från Jerusalem in i Betlehem. Inte heller detta gick av förklarliga skäl. Då försökte de klättra över staketet och in i den stora kön under högljudda rop. En del lyckades, andra inte.
 Foto: Alexandra Schneidegger
En djurfålla fast med människor

Men om starten på morgonen var kaotisk så blev det så småningom mycket bättre. När vändkorsen väl öppnades 05.30 rann folk igenom i hög hastighet, bara för att fastna i nästa kö till metalldetektorer i stil med dem som vi måste passera på flygplatserna. Alla måste alltså ta av sig skor, jackor och allt de har i fickorna. Allt skall genomlysas, även de själva, innan de sedan hamnar i en tredje kö, där de skall visa ID-kort, tillstånd och handflatans avtryck. När Nasser denna dag kom igenom var kl. ungefär 6. Det hade gått ovanligt fort. En annan dag kanske det dröjer till fram emot halv sju för honom, som köat halva natten. Varje arbetsdag, år ut och år in. Under förutsättning att han får fortsatt tillstånd till att passera förstås.

Att övervaka och se hur palestinierna blir behandlade av staten Israel och dess militär utifrån internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter, som skall gälla likt för alla människor, är en av våra huvuduppgifter här i Betlehem.

Nu är vi äntligen igång efter alla kurser i Sverige och här i Jerusalem. Nu skall vi ta oss an övriga uppgifter denna härliga försommardag, som bara just har börjat.

¹⁾ (http://www.video.google.com/videosearch?q=Checkpoint+300&sourceid=ie7&rls=com.microsoft:en-US&oe=utf8&rlz=1I7SKPB_sv&um=1&ie=UTF-8&ei=XBdOS_WJHp-H4gaMzZXyDw&sa=X&oi=video_result_group&ct=title&resnum=1&ved=0CA4QqwQwAA#kl. )  

Jag är i  Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

Idag är det den ortodoxa julaftonen. Märks i stan på det sättet att det är mycket poliser och fler tutande bilar än vanligt. Den syriske patriarken och den grekisk-ortodoxe patriarken i Jerusalem skall komma hit och det är tydligen stort!! En särskild port i muren, som aldrig annars öppnas skall öppnas för dem.
Muren, ja. Idag hade jag mitt första pass vid Checkpoint 300. Efter tidig frukost gav vi oss ut i julnatten kl. 04.15 för att gående ta oss till muren. Trångt och livligt, minst sagt. De första hade redan köat i ett par timmar. Sittande, liggande, med tidningsbrasor inpå sig, som skulle värma något, utgjorde de täten på en enorm kö av män över 35 år. Bara de som har tillstånd (ges ett par månader i taget) kan passera. För att få tillstånd skall man vara över 35 år, vara gift och ha minst två barn och ha ett arbete på Jerusalemsidan (hur kan man få det utan att kunna komma dit? Moment 22). Kvinnor, barn och män över 65 år, samt sjuka kan få ett tillstånd som gör att de slipper köa i den stora kön. De får köa i den kortare "Humanitarian line", som är "öppen" 24 timmar per dygn. Den stora köns första vändkors, där man skall visa tillståndet, skall öppna 05.00. Där står en av oss följeslagare och räknar antal köande och påtalar om kön står stilla för länge. Så släpps ett 100-tal i taget igenom per gång. Dessa springer sedan över en gård till nästa kö för passkontroll och metalldetektorer, där handflatan fotograferas.Där står den andre följeslagaren och rapporterar till en "Humanitarian line" inom militären om grindarna inte hålls öppna i den takt som skall vara den "normala". Ett telefonsamtal satte fart på 2 av de tre grindarna i morse. Kl. 07.30 var kön slut och då hade nästan 2000 personer passerat til sina jobb, efter en ganska vanlig men fruktansvärt förnedrande morgon. 
Efter en andra frukost åkte vi till Al Walaja, en av många byar som ligger mycket illa till, inklämd mellan bosättningar och muren, med husdemoleringsbeslut hängande över sig hela tiden. Vi blev introducerade hos byns kulturcentra och fick en ordentlig genomgång av byns historia och dess mycket ovissa framtid. Den liksom flera andra byar skall vi ha regelbunden kontakt med framöver. Nu är det kväll efter en lång dag. I morgon har jag sovmorgon till kl. 06.30.
Filmer från checkpointen:
http://www.youtube.com/watch?v=vNlhmvWpaUk&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=BEKKpiegnwk
http://www.youtube.com/watch?v=HMyjywN-8Ac&NR=1
http://www.youtube.com/watch?v=96X4x2DmZWc



Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

När Maria och Josef begav sig från Nasaret till Betlehem gjorde de detta under ockupation. Palestina var ockuperat av romarna och deras förtryck av det judiska folket var hårt. Men trots detta kom de ändå fram till Betlehem. Det var ju ockupationsmyndigheten, som hade bestämt att de skulle dit. Väl där fanns det ingen plats för dem att föda barnet, som Maria väntade. De fick ta vad som fanns – ett stall. Säkert var de rädda och trötta.
Men hur kunde de vise männen ta sig in i landet. De hade ju irakiska eller iranska stämplar i passet? Redan vid gränskontrollen borde de ju ha blivit stoppade, för att inte tala om när de skulle ta sig från Jerusalem till Betlehem. Undret skedde att muren öppnade sig, den mur som skiljer människor från människor och människor från Gud. Det undret fick sin början i Betlehem den första julnatten och fullbordades 33 år senare c:a 10 km därifrån i Jerusalem i en öppnad grav. Efter dessa händelser finns det inga skiljande murar som skall bestå för alltid. Den väg som vi människor fyller med hinder och murar  oss emellan skall öppnas och fiendskap skall ersättas med vänskap och fred.
(Läs gärna mer om detta i Lukasevangeliet i bibeln kap 2)

Ära vare Gud i höjden och fred på jorden bland människor som Gud älskar.
GOD JUL på er alla, som längtar efter frid och fred på jorden!!