En avhoppad officer har ordet
Foto: Gunnar Stenbäck
Ilan Fahti, vår guide
Precis som det finns två parallella kommunikationssystem i detta land, ett för israeler och ett för palestinier, så finns det två parallella rättsordningar eller systen av lagar, israeliska lagar för israeler och militärlagar för palestinier. Med hjälp av dessa system kan bosättningarna på ockuperad mark fortsätta att bli fler och fler och större och större.
Vi åker på en guidad tur med den israeliska organisationen ”Breaking the silence”1) till bergen söder om Hebron, nästan ända nere vid gröna linjen2) mot Israel. Vi får mycket och initierad information av vår guide, Ilan Fathi, jude och f.d. officer i israeliska armén, som sedan fem år tillbaka är djupt engagerad i ”Breaking the silence” men också i Ta’ayush3) och dess kamp mot Israels ockupation av Västbanken. Han har själv under flera år tjänstgjort som militärt befäl både i Hebron och i området söder om Hebron.
När vi åker väg nr 60, den stora fina vägen söderut från Jerusalem förbi bosättningarna Neve Daniel, Efrat och Gush Etzion passar Ilan på att berätta om hur militären agerade under åren 2000-2008, när det gällde trafiken och palestiniernas tillgänglighet till vägarna: ” Alla tillfartsvägar till vägar som t.ex. väg 60 blockerade vi med stora stenblock. Det innebar att inga palestinier kunde köra med bil från sina byar ut på de vägarna. Det innebar i sin tur att varor varken kunde forslas från eller till byarna.” 
Foto: Gunnar Stenbäck
Stenblock blockerar infarten till Hebron
När vi närmar oss Hebron stannar Ilan bussen: ”Här ser ni hur de palestinska infarterna till Hebron fortfarande är blockerade av stenblock. När en palestinier skulle åka från t.ex. Hebron till Ramallah, var han tvungen att först ta en bil till spärren, sedan en taxi eller buss till vägblocken utanför Ramallah, och därifrån byta till en annan bil. Detta system genomförde vi överallt på Västbanken fr.o.m. 2002 men efter 2008 har man lättat på det, vilket på ett sätt är bra. Men ’normaliseringen’ i sig är ett problem för man kan inledas att tro att det är bra bara för att inte situationen är lika katastrofal som före 2008. Vid minsta orolighet kan militären gå tillbaka och stänga alla tillfarter till t.ex. väg 60 och därmed all in- och utfart för palestinierna till t.ex. Hebron”.
Ilan fortsätter att berätta: ”Jag tjänstgjorde här i Hebron under andra intifadan. Vi hade utegångsförbud 190 av årets 365 dagar nere i gamla stan. På Tel Rameida4) var det utegångsförbud hela tiden i ett par år. Två till tre timmar i veckan tilläts folk i Gamla stan att gå ut för att hämta vatten och skaffa mat. Affärsinnehavarna var då givetvis tvungna att se till att deras egen familj fick det nödvändigaste så de flesta hann aldrig öppna sina affärer under dessa få timmar. Under de åren tvingades 30 000 palestinier lämna Hebron och lever nu som flyktingar i läger eller hos släktingar i byarna runt omkring. De kunde inte ta med sig sina tillhörigheter för de kunde inte fly med bil p.g.a. vägblockaden, så möbler m.m. stod kvar i lägenheterna. Många av deras affärer plundrades av israeliska bosättare. Flera lägenheter togs över av bosättare. Och allt detta skedde inför ögonen på oss i militären”.
Foto: Gunnar Stenbäck
Husvagnar som första steg till en bosättning
Vi har passerat Hebron för en bra stund sedan och har kommit till de vidunderligt vackra bergen en bra bit söder om stan. Bussen kör oss upp på en hög höjd, där vi kan se ut över de palestinska byarna och de judiska bosättningarna. ”För att ni bättre förstå skall hur det fungerar med de israeliska bosättningarna måste jag berätta om våra två system av lagar i detta land”, säger Ilan. ”Israeliska medborgare lyder under israelisk lag, men palestinierna på Västbanken lyder under militärens lagar. Titta däruppe”, säger han och pekar mot en samling husvagnar på en höjd. ”Det börjar alltid så. Man sätter dit två vagnar och flyttar dit. Militären kommer och säger: ’Ni kan inte vara här enligt israelisk lag, men så länge ni är här måste vi skydda er som israeliska medborgare, så vi kommer att komma hit regelbundet.’ Dessutom måste varje ny bosättning ha ett militärt säkerhetsområde runt omkring sig. Om någon palestinier då kommer innanför detta så gäller militärens lagar och då blir han arresterad.” Någon i gruppen frågar: ”Varför avhyser inte militären de första vagnarna?” ”Därför att det är polisens sak och polisen finns i detta fallet i Hebron och kör inte ut här bara för att avhysa några israeler.”
Ilan fortsätter: ” Efter några veckor tröttnar soldaterna på att åka fram och tillbaka, så de sätter dit en egen vagn att hålla till i och ett vakttorn att spana ifrån. Efter ett tag vill de ha elektricitet och vatten och en väg till sin egen vagn vilket snabbt ordnas. Och när det är klart så kan ju de andra husvagnarna också få del av detta. Detta fortgår under ett par år. Och då träder en gammal lag i kraft från den turkiska tiden. Den säger att om jordägaren inte brukat sin jord under 2-3 år fråntas han rätten att äga marken. Samtidigt säger lagen att den som då har vistats på marken under 5-6 år blir den nye ägaren. Eftersom bosättningen omgärdas av en militär säkerhetszon får inte den palestinske jordägaren komma till sin jord. Och eftersom bosättarna bott i sina vagnar under 5-6 år så blir marken plötsligt deras. Den illegala bosättningen har därmed i Israels ögon blivit legal. Och genast kan de få del av statliga bidrag för de bosättare som är under 25 år, liksom de får del av en särskild statlig budget riktad till dem som odlar och producerar något från jorden. Vid i stort sett varje bosättning, hur etablerad den än är, så dyker det alltid upp några husvagnar bredvid och därmed utökas det militära säkerhetsområdet och bosättningen kan på det viset växa bit för bit utan att palestinierna kan göra något åt det.”
Atwani i dalgången med Ma’on Farm på kullen inbäddad bland träden alldeles intill barnens skolväg. Foto: Gunnar Stenbäck
Ilan vänder sig om och pekar mot den lilla palestinska byn Tuba och mot den militanta bosättningen Ma’on Farm som ligger intill. ”När barnen från Tuba skulle till skolan i Atwani var de tvungna att gå ett par kilometer och passera bosättarna, som kastade sten på dem och slog dem. Barnen vägrade gå till skolan. Föräldrarna fick hjälp att gå till domstol eftersom skolplikt gäller. Staten löste det så att barnen måste bo inackorderade i Atwani under veckorna. Men Ma’on Farm fortsatte trakasserierna genom att förgifta vattnet i byn så att får dog och två barn blev sjuka.” Ilan fortsätter: ”Det är en metod som sedan 2001 medvetet används också av militären, när man vill flytta på palestinier. Om man bara demolerar deras hus bygger de snart upp ett nytt. Därför är det mycket effektivare att förgifta brunnen i byn genom att dumpa stenmassorna från det demolerade huset i källan. Då måste de ge sig av, för utan vatten kan ingen bo här.” 
Foto: Gunnar Stenbäck
Hus med demoleringsorder p.g.a. att bosättningen kryper närmare
Sista stoppet blir beduinbyn Umm al Kher, som jag besökte redan för några veckor sedan. Den ligger alldeles intill bosättningen Karmel och är ett tydligt exempel på hur en palestinsk bys utrymme krymper, när en bosättning håller på att breda ut sig. Trots ägandepapper på husen har de fått demoleringsorder på dem eftersom de ligger inom det militära säkerhetsområdet kring den växande bosättningen. Här har Ilan som soldat varit med och demolerat hus. Men han har sedan också flera år senare tillsammans med Ta’ayush hjälpt till att bygga upp det hus han själv demolerat. Han mottas i byn som en verklig vän och själv säger han att några av hans bästa vänner finns här i byn.
Uppfyllda av allt vi fått med oss under denna mycket informativa och givande tur bland bosättningar och palestinska byar vänder vi tillbaka not Betlehem och Jerusalem. Det är inte utan personliga uppoffringar som Ilan och hans likasinnade är engagerade i Breaking the Silence och i Ta’ayush. De behöver allt stöd från omvärlden.
1) ”Breaking the Silence” är en organisation bestående av avhoppade israeliska officerare, som vänder sig mot Israels ockupation av Palestina. Se http://www.shovrimshtika.org/index_e.asp .
2) Gröna linjen är vapenstilleståndslinjen från kriget 1948 och den av världssamfundet erkända gränsen mellan Israel och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna
3) B’tselem arbetar med frågan om mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena.
Se http://www.btselem.org/English/
4) Ta’ayush är en organisation med israeler och palestinier som med ickevåldsmotstånd arbetar för ockupationens upphörande och fullständigt likaberättigande för israeler och palestinier. Se http://www.taayush.org/?page_id=61
5) Tel Rumeida är en särskilt utsatt del av Hebron, nära gamla stan, där extrema bosättare flyttade in på 1980-talet. Se filmen på http://hub.witness.org/en/node/1085
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected] , och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Visst råder det olika lagar för palestinier och israeler. Eftersom området är ockuperat, så gäller inte israelisk lag - per definition. Om israelisk lag skulle gälla hade området varit annekterat, jämför Golan-höjderna och Östra Jerusalem. Vari ligger nyheten i sådan grundläggande basfakta? Det är på nivå med att israeler talar hebreiska och araber talar arabiska.
Det är dock ett allvarligt sakfel att påstå att militär lag gäller för palestinier. För palestinier gäller ottomanska, britiska och jordanska (pre-1967) lagar. Israeliska domare som dömer i Judeen / Samarien har blivit specialister på dessa mer och mer historiska lagtexter och tillhörande prejudikat. Ett stort problem för alla inblandade är bristen på moderna lagar, tex. affärslagar. Militär lag och militära ordrar gäller bara i frågor som rör säkerheten i området.
Israeler ånjuter extraterritoriala rättigheter helt i enlighet med Oslo-traktaten. Det är med andra ord palestinierna själva som har skapat (eller åtminstonde godkänt) det juridiska system där israelisk lag gäller för israeliska medborgare i de ockuperade territorierna.
Vad gäller de ottomanska lagarna om äganderätt så blev det helt fel i bloggposten. Under ottomanskt välde var största delen av Judeen och Samariens mark under offentlig ägo med ANVÄNDNINGSRÄTTIGHETER (inte ägar-rättigheter) för den som brukade jorden. När briterna tog över 1917 började en sorts land reform genom att överföra offentligt ägt land till registrerade privata ägar-rättigheter, ett arbete som fortfarande fortgår i Jordanien och Palestinska Myndigheten. De allra flesta palestinier som idag påstår sig äga land har inga registrerade ägar-rättigheter, utan kan bara påvisa traditionella användar-rättigheter. Vilket värde sådana rättigheter har är en personlig åsiktsfråga, där det kan råda olika åsikter men knappast absolut rätt eller absolut fel.
Jag har skrivit en gång på al-hamatzav.org om hur araber i Wadi Ara gjorde för att lägga beslag på det stora öppna IDF övningsområdet mellan Wadi Ara och Wadi Milek. Först skickade de in en ko, och stoppar därmed effektivt alla skjutövningar. Sedan byggde de ett skjul år herden. Sedan upp-graderade de skjulet till en lagård. Sedan flyttade några herdar in på heltid och drog in el. Till slut byggde de ett hus och familjen flyttade in. Hela processen tog ca 10 år, och IDF stod ganska makatlös. De ottomanska lagarna används också av beduinerna för att beslagta offentliga ägor i Negev, i en liknande process. Ett annat exempel på lokalt bruk är Nof Yam. Alla villorna i norra raden som gränsar till Bezeqs gamla antenn-fält har utökat sina trädgårdar med sådär 1/2 dunam, fram till grusvägen. Sålänge ingen säger något går det bra, och om någon lantmätarnisse kommer om 10 år och bråkar, så tar det minst 10-15 år till innan domstolsprocessen är slut. Med andra ord - minst 25 års gratis land.
Sen får du gärna förklara hur beduiner i Um al-Kher har ägandepapper på sina hus. Dels är det ologiskt, dels syns det tydligt på huset i bilden att det är byggt i syfte att etablera fakta på market. Precis som de israeliska nybyggarnas husvagnar.
Välkommen till Mellersta Östern, Gunnar. Livet här är annorlunda än i Sverige. Du får gärna ha de politiska åsikter du har - men du förstår inte mycket av vad du ser.
En annan liten detalj: Han heter Fatkhi (Fathi) - bildtexten är felstavad.
Tack Tikotitzky för att du lägger ner så mycket av din energi på min enkla blogg. Men vill du verkligen att vi skall tro på historien om kon och herdarna som flyttade in på militärt övningsområde? Vad händer med den som försöker beträda militärt område? Om du inte vet det så är vi ganska många som vet det.
Jag får ofta höra att jag är välkommen och det var roligt att höra det även från dig. Du har rätt i att jag det är mycket av det jag ser som jag inte förstår och kommer heller aldrig att förstå. Livet är verkligen annorlunda här än i Sverige. Det är ett understatement. Men jag ser i alla fall med öppna ögon. Och lyssnar med öppna öron bl.a. till en avhoppad officer, som nog vet vad han talar om efter många år i armén.
Jaha, när Fatkhi berättar något så är det sanningens sanning, men när jag berättar något så tvivlar du. Är det verkligen så att du misstror fakta som inte stöder dina politiska åsikter?
Det som händer när en levande varelse, vare sig det är en ko eller människa, beträder ett militärt övningsfält är att eldgivningen måste upphöra omedelbart tills varelsen avlägsnats. Så är reglementet. Du tycks ha förväxlat ett "militärt övningsområde" i Israel och "stängt militärt område" i Judeen/Samarien. Som jag skrivit förr - man måste förstå den precisa innebörden av ord här i Mellanöstern för att förstå sammanhangen.
Visst är du välkommen, liksom alla andra som vill besöka vårt vackra land. Du har säkert planerat sightseeing i Jerusalem, men om du hinner skulle jag speciellt rekommendera några dagar i Negev-öknen med sitt unika landskap.
Old business: Jag har kollat med några kompisar i människorättsorganisationer här i Israel. De har inte hört talas om någon 12-årig pojke som har suttit i fängelse i 3 månader utan besök. Kan det tänkas att dina palestinska värdar har berättat sagor för dig? Det skulle vara mycket intressant att få reda på pojkens namn. Jämför dagens upplaga av Haaretz - en 13-årig palestinsk pojke blir stor rubrik i israeliska tidningar efter en vecka i fängelse.
Jabo... eller hur är det? Tiko... tinsky?
Skulle nog göra en resa på Västbanken, men jag slår vad om att han inte vågar!
Tikotinsky, du vet inget om mina politiska åsikter och de har inget att göra med det jag sysslar med här. Jag är politiskt neutral i frågan om Israel och Palestina, men jag är inte och kommer aldrig att vara neutral när det gäller mänskliga rättigheter.
Jag förstår om det är besvärande för dig att lyssna till direktcitat från en avhoppad officer i Israeliska armén. Sedan kan jag berätta för dig att jag rest runt i detta land på den israeliska sidan under 6 tidigare resor. Jag har varit från Negev i söder till Golan i norr.
När det gäller 12-åringen vore det mig främmande att lämna ut hans namn, minst av allt till den sidan där han suttit fängslad i 3 mån. Du må tro det eller inte, men jag har träffat hans pappa, som var förtvivlad, så jag tror lika lite som du på sagor. Nu har jag sagt mitt när det gäller denna artikel och kommer inte att fortsätta debatten.
