”De siger at Jeppe drikker, men de siger ikke, hvorfor Jeppe drikker”
Detta citat ur Holbergs ”Jeppe på bjerget” har kommit för mig när jag den senaste veckan funderat över varför Israel med sin militär och sina poliser agerar som de gör, och varför palestinierna reagerar och handlar som de gör. Rädsla och frustration är så vitt jag förstår nyckelord i denna häxkittel.
När man lever här nere känns det som om man lever bland två folk, som båda lider av posttraumatiskt stressyndrom1) Det handlar om två folk, som båda har gått igenom oerhörda lidanden. Å ena sidan Israel med sina djupa sår från den moderna tidens mest fruktansvärda händelser under Förintelsen och med smärtsamma erfarenheter från ett antal palestinska självmordsbombningar och terroristdåd. Å andra sidan palestinierna med den stora katastrofen2) 1948 och sexdagarskriget 1967, med de enorma flyktingströmmar dessa båda krig medförde. Och så följde Israels ockupation av östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan.
I motsats till vad väldigt många därhemma tror är de inte så att Palestinier i allmänhet längtar efter bråk och konflikter. Lika lite som israeler i allmänhet längtar efter det. Min uppfattning är att den breda massan bland båda folken längtar efter fred och en lösning på alla gamla konflikter. Jag har i och för sig mest erfarenhet av möten med palestinier, men nästan alla jag pratat med under min tid härnere bär på en djupt liggande längtan efter fred, men en fred byggd på rättvisa och mänskliga rättigheter. Det är ju inte precis den bild av palestinier, som målas upp av Israel och av västvärldens massmedier. Den bilden är snarare att palestinierna i bästa fall är bråkmakare och stenkastare och i sämsta fall terrorister. Och visst stämmer det att många palestinier är starkt engagerade i demonstrationer och stenkastning, inte minst de senaste veckorna.
”De säger att palestinierna bråkar, men de säger inte varför palestinierna bråkar”. Det handlar om ett folk, som under 43 år har levt under ständig ockupation, med starkt begränsad rörelsefrihet, med regelbundna nattliga besök av soldater, som kommer in i byar och hem, oftast bara för att markera sin makt. Det handlar om ett folk, som till stora delar bor i områden där de inte får bygga något överhuvudtaget, samtidigt som de ser bosättare någon kilometer bort bygga det ena huset efter det andra på deras marker utan tillstånd. Det handlar om ett folk, som inte har tillträde till sina egna fält för att odla och skörda eller som ofta bestulits på stora delar av sina odlings- och betesmarker. Det handlar om ett folk, som inte kan få avsättningar för stora delar av sina produkter därför att de inte får transportera dem fritt. Det handlar ett folk, som får tillbringa många, många timmar varje dygn i köer vid vägspärrar och vid säkerhetskontroller, bara för att ofta få vända tillbaka när de väl kommit fram efter sitt köande. Är det så konstigt att en ilska och frustration växer sig starkare och starkare för att till sist få sitt uttryck i demonstrationer eller stenkastning. Som när tonåringar på väg till skolan i byn Toqu’a möttes av gränspoliser utanför skolan. 
Foto: Gunnar Stenbäck
Gränspoliser och ungdomar i bråk
Den beväpnade polisens närvaro i den helt och hållet palestinska byn uppfattas som en ren provokation. Och tonåringarna började kasta sten mot polisbilarna, varvid polisen svarade med tårgas, ljudbomber. Polisen låste in hela lärarkollegiet i rektorns rum från kl. 7.15 till strax efter kl. 10.
”De siger at Jeppe drikker, men de siger ikke, hvorfor Jeppe drikker”.
Jag tar avstånd från allt våld, även stenkastning. Därför är jag glad att se hur mycket man jobbar på många håll här för att undervisa i ickevåldsmotstånd. Men jag tycker det är ganska lätt att förklara och förstå varför frustrationen ofta tar sig uttryck i t.ex. stenkastning.
Det allra värsta är kanske ändå förödmjukelsen. Den tvingas unga såväl som gamla nästan dagligen att utstå. Låt mig ge några få bland väldigt många exempel:
1. En ung uttråkad soldat, tjej i 18-19-årsåldern halvligger i sin soldatkur vid säkerhetsspärren. Hon talar under lång tid i sin mobiltelefon utan att ge de köande ens en blick. Den äldre mannen, som väntat i två timmar i en kall kö utomhus och sedan i 45 minuter i en andra kö under tak med en vapenförsedd säkerhetsvakt skrikande från en catwalk över huvudet på honom, har äntligen kommit fram soldatkuren efter den tredje kön. Nu får han stå och vänta ytterligare innan han, när det behagar soldattjejen, får en några millimeters huvudryckning åt sidan som tecken på att han får slippa igenom.
2. Jag befinner mig på en arabbuss full av palestinier på väg från Jerusalem till Betlehem. Vi stoppas av gränspolis redan inne i Jerusalem. En ung tjej (även denna gång) kommer in i bussen och ber att få se allas ID-kort. Hon samlar ihop dem alla efter att ha kollat dem och när hon lämnar bussen ger hon utan att säga ett ord, alla ID-korten till mannen som sitter längst fram. Han försöker ropa tillbaka henne. Han känner ju inte de andra på bussen. Men utan resultat. Jag ser hur det kokar inom honom av ilska och så väser han på engelska till mig. ”Det kommer en dag då de skall få tillbaka vad de gör nu. Här inne växer så mycket hat förstår du” och så pekar han mot sitt hjärta.
3. En skola i Beit Jala har planerat utflykt för c:a 50 av sina små 7-8-åringar till ett Zoo på Jerusalemssidan av muren. De har sett fram mot denna dag och de har fått tillstånd. När jag möter dem i metalldetektorhallen har de trots att det är mitt på dagen väntat i en halvtimme i kön. Lärarna bad soldaterna att öppna ett av de andra vändkorsen just för barnen så att de kunde få komma till sitt Zoo. Det hade varit så lätt om det funnits en gnutta av empati. Men det blev kalla handen. Barnen vänder tillbaka mycket besvikna och mycket arga. Här planterades ytterligare ett lager av bitterhet, frustration och ilska i dessa små barns hjärtan, en frustration som, tillsammans med allt annat de redan har upplevt och kommer att uppleva av vardagens ockupation, riskerar att få sina våldsamma utlopp i tonåren och vuxenlivet om inget förändras.
Om frustration driver palestinier till våldsamt motstånd ibland så tror jag att rädsla är det som driver Israel att göra vad de gör mot palestinierna. Jag tänker på vad den israeliska sociologen jag mötte på bussen till Tel Aviv sa: ”Vi är ingen vanlig demokrati. Allt i detta land styrs av en djupt liggande rädsla och därför vill vi sköta våra angelägenheter själva.”3) ”En djupt liggande rädsla”, motiverad eller ej, men jag tror hon slog huvudet på spiken. Israelerna har länge levt under bomb- och terroristhot från vissa grupper av palestinier. Utifrån detta har man under lång tid målat upp en bild av palestinierna som om de alla vore terrorister, ja man säger det ibland rakt ut som bosättarpappan i Hebron jag mötte tillsammans med palestiniern Hashem. Till sina barn sa han: ”Där ser ni hur en terrorist ser ut!”. 4) Terrorister finns bland palestinierna, liksom bland många andra förtryckta folk. Men denna rädsla har skapat världens tredje eller fjärde mäktigaste armé och håller på att göra hela Israel till en militariserad stat, som har utvecklat en sorts en annan sorts terrorism mot det folk de ockuperat. 
Foto: Gunnar Stenbäck
Soldater bevakar bosättare på våg i centrala Hebron
Överallt, var man än reser i landet möter man militärer i tjänst eller på ledighet, i båda fallen beväpnade och i båda fallen resande gratis på alla bussar. ”Mitt vapen är min bebis” sa en ung soldattjej till mig och kramade sitt automatvapen. Överallt möter man en förhärligad bild av det militära, även i annonser.
Rädsla hos det ena folket skapar frustration och ilska hos det andra. Det ligger mycket i vad den palestinske premiärministern Salem Fayyad sa när jag lyssnade till honom på den stora konferensen ”Christ at the Checkpoint” här i Betlehem: ” Det är oerhört viktigt med en stark kristen kyrka här i Palestina om det skall kunna bli fred”. En kyrka som i ord och i handling förkunnar försoning. Det enda som kan skapa fred är en försoning grundad på frihet och rättvisa och allas lika rättigheter.
1) Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, är ett ångesttillstånd till följd av en svår händelse eller chockartad upplevelse. PTSD karaktäriseras av återupplevanden ("flashbacks"), undvikande av det som påminner om händelsen, och överspändhet.
2)al Nachba, ”den stora katastrofen” - så kallas den 15 maj 1948 av araberna
3) Se min bloggartikel ”En dag som turist i Tel Aviv” den 10.2.2010
4) Se min bloggartikel ”Soldater på taket” den 16.2.2010
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
[email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
