Gunnar med Israel och Palestina i siktet

Foto: Gunnar Stenbäck

Fatma är gammal och sjuklig. Hon bor i en liten by, An Nu’man, på Jerusalemsidan av muren. Men Fatma och de andra byinvånarna har aldrig fått Jerusalems-ID. Därför är de mer eller mindre fångar i sina egna hem.An Nu’man är ännu ett exempel på vilka omänskliga konsekvenser muren  kan få. Fatma och hennes familj har bott i byn och i sitt hus hela sitt liv. Byn består av 25-30 hus och ligger strax norr om Beit Sahour. Den har c:a 200 invånare. Fatmas anfäder har ägt marken sedan 150 år. De var fåraherdar och bodde först i grottor innan de i början av 1930-talet byggde huset. På den tiden var det aldrig tal om att ha ägandepapper på sitt hem. ”Vårt hem är vårt hem”, säger Fatmas son Muhammed. Fatma heter också Umm Muhammed =mor till Muhammed, och Muhammed heter också Abu Mahmoud =far till Mahmoud. Vi sitter utanför deras hus och lyssnar till deras berättelse. När den första formen av stängsel började byggas på 1990-talet hamnade An Nu’man i en slags Ingenmansland. När sedan muren byggdes för fem år sedan blev detta förhållande permanent. Byn ligger på Jerusalemsidan och de som bor där borde ha fått Jerusalems-ID ¹⁾, så att de kunde röra sig fritt i östra Jerusalem. Men eftersom de inte kan visa papper på att de äger sina hus fick de aldrig ett sådant. I stället finns det rivningsorder på några av husen. Och eftersom det ligger utanför Västbanken enligt Israels sätt att se det ²⁾ gäller alla de restriktioner att passera vägspärren utanför byn, som gäller alla palestinier på Västbanken. Följaktligen är Fatma och alla de andra i byn mer eller mindre fångar i sina egna hem, omgivna av en mängd restriktioner. Deras enda ”brott ” är att de är palestinier och att de saknar papper på den mark de ägt i 150 år. De får inte ta emot någon palestinsk gäst eller hantverkare från Västbanken. Och från Jerusalem kan heller ingen palestinier komma och israelerna vill inte komma. När Fatmas man blev sjuk fick ambulansen från Västbanken inte komma igenom vägspärren. Hennes svärson är läkare på Västbanken. Inte heller han fick komma igenom. Fatma har 14 barn i livet. Några av dem bor på andra sidan muren, men får inte komma hem och hälsa på. De kan bara träffas när Fatma och hennes söner tar sig från byn genom vägspärren till andra sidan muren. Muhammed säger: ”Fångar i israeliska fängelser får ta emot besök av sin familj två gånger per månad. Vi får aldrig ta emot besök av våra släktingar.”  Barnen i byn får gå någon km genom vägspärren till skolan som ligger på Västbanken. Och en av våra uppgifter som följeslagare är att finnas vid den vägspärren en gång i veckan för att övervaka hur barnen blir behandlade.

När Muhammed, som arbetar i Beit Sahour på andra sidan muren, kom hem igår och skulle passera vägspärren ropade militären från vakttornet långt innan han var framme vid spärren: ”Stanna och ta av dig kläderna”! ”Men jag stannade inte, utan gick fram till båset där militären sitter och frågade varför jag skulle stanna. Jag var ju på väg till mitt eget hem” säger Muhammed. ”Det är så förnedrande. De gör det bara för att trakassera oss”.

Byn har också stora problem med vattenförsörjningen. Vattenledningen går via vägspärren och lite då och då stänger militären av vattnet.

Så har vi fått ännu ett rikt möte med fattiga människor, som lider under ockupationen.

1)       Bara de palestinier, som kunde visa att de ägde hus i Jerusalem på självständighetsdagen i maj 1948 och som inte just den dagen var bortresta fick Jerusalems-ID  plus de som därefter fötts i familjen. Bara de palestinier,som har Jerusalems-ID, får bo i östra Jerusalem.

2)       Östra Jerusalem är dessutom en del av det sedan 1967 av Israel ockuperade området. 1980 annekterade Israel ensidigt östra Jerusalem och ser det idag som en del av Israel. Enligt FN och folkrätten är det fortfarande en del av det ockuperade området.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).