Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Vaktande soldat på taket

Ibland spelar de fotboll däruppe. Ibland skjuter de. De borde finnas där för att skydda de utsatta familjerna, de som lever i huset. Men de rör inte en finger när bosättarna kastar sten eller slår sönder inredningen för familjerna. Tvärtom de deltar i bosättarnas trakasserier.
Jag kan knappt hålla tillbaka tårarna. Hela kroppen vibrerar invärtes när jag hör Hashem berätta sin familjs och hans brors familjs historia. De har bott här sedan 1950 och har papper på att de äger mark och hus. De bor nästan längst upp på en höjd i Hebron. Men ännu högre upp finns bosättarna, femton familjer. Deras ledare är också ledare för Jewish Defence League¹⁾. Mellan 1998 och 2004 höll soldater till på Hashems hustak. 2004 flyttade de till broderns hus strax intill sedan Hashem haft lång och upprepad kontakt med dåvarande chefen för mänskliga rättigheter i FN, John Dugard, för att få bort dem. Men de flyttade alltså bara till grannens familj. Dottern i den familjen berättar: ”En dag för ett tag sedan hade bosättarna kastat sitt avfall ner i vår trädgård. Mina småbröder kastade då tillbaka en del av det till andra sidan vårt staket. Då kom soldaterna ner och slog dem och så tog de avfallet från bosättarnas sida och kastade in det igen i vår trädgård. Vi ringde till militären och klagade och då kom faktiskt ett befäl och beordrade soldaterna att ta bort avfallet. Men bosättarna fortsätter. De kommer in ibland och hotar: Flytta härifrån, annars dödar vi er.”
 Foto: Gunnar Stenbäck
Hashem

Hashem berättar: ”På Israels självständighetsdag 2003 gick bosättarna bärsärkargång i vårt område. Som väl var filmade jag allt från fönstret här. Massor av palestinska familjer fick sina hem helt förstörda. De kom in till oss och slog sönder allt, möbler inredning, dörrar, ja, allt. Jag hann ta ut filmen innan de tog min kamera. Alla här i området blev skadade, även barnen. Efteråt gick jag in till grannen, som hade lyckats gömma sin filmkamera. Jag lånade den och filmade resultatet av deras förstörelse.” Hashem visade oss sedan filmen och jag kan försäkra att han inte överdrivit ett enda dugg. Det var fruktansvärt det vi fick se. Fullständigt besinningslöst gick dessa religiösa extrema israeliska judar lös på allt som kom i deras väg. Militären fanns hela tiden mitt ibland dem och var helt passiva. De försökte överhuvudtaget inte ingripa. Detta hände medan det fortfarande var totalt utegångsförbud i Hebron. Detta förbud hade varat sedan 2000. ”I tre år fick vi inte gå utanför husets väggar. Inte ens ut i vår egen trädgård. Vi fick mat via internationella hjälporganisationer, som distribuerade maten till oss.” berättar Hamesh. ”Men när bosättare gick ut på gatorna och förstörde så var det ingen som ingrep.”
Hashem och många, många med honom förlorade sina jobb under den tiden, för de kunde ju inte komma till jobbet. Han berättar att han sedan dess varit arbetslös till för ett halvår sedan, då han fick ett sex månaders projektarbete inom UNRWA²⁾. De drabbade familjerna gick till högsta domstolen med en anmälan. Det dröjde till maj 2009 innan ärendet kom upp. Trots att Hashem i domstolen kunde visa sin film och trots att flera israeliska antiockupationsgrupper med sina vittnesmål stödde Hashem blev HD:s svar: ”Detta är inte tillräckligt med bevis för att bevisa bosättarnas skuld.” Hashem frågade då: ”Vad krävs då som tillräckliga bevis?” Domstolens enda svar var: ” Du har för radikala åsikter. Du hör hemma i fängelset.”

 Foto: Gunnar Stenbäck
Hashems hustru Nisreen

Hashem fortsätter att berätta: ”Vid två tillfällen i början av 2000-talet attackerade bosättare min hustru Nisreen. Vid båda tillfällena var hon gravid och de slog henne så att vi förlorade våra barn.” Efter en stunds tystnad fortsätter han: ”För några år sedan kom bosättarna hit till trädgården och sågade av stammen på våra vinträd här utanför huset. Kom här och se hur de hänger döda i sina grenar utan att ha kontakt med sina rötter.
 Foto: Gunnar Stenbäck
Avklippta vinträd

Vi går vidare i trädgården. ”Se här”, och Hashem visar oss på en vattentank som ligger på marken,” militären och bosättarna kom och sköt hål i den. Nu har jag köpt en ny, men det krävs tillstånd från Israel för att sätta upp den på taket igen. Men jag får inget tillstånd. Och när jag frågar varför, blir svaret: ’Av säkerhetsskäl’ ”
”Så sent som i november 2009 kom militären mitt i natten in i vårt hus igen. De slog sig in och sedan bröt de loss garderobsinredningen i vårt sovrum.” Hashem tog med oss in i sovrummet och vi såg förödelsen med egna ögon. ”Vi har inte haft råd att göra något åt det ännu.”
Medan vi besökt dessa familjer har vi hört kraftig skottväxling ganska nära oss (läs om det i gårdagens bloggartikel). Det har blivit mörkt och Hashem lovar att följa oss genom trädgården på en brant och slingrid stig ner till gatan och vägspärren som finns där. Medan vi går berättar han att när hans pappa dog för något år sedan fick de bära honom denna vägen till kyrkogården. De använder inte kistor så han bar pappan i fötterna och brodern bar honom under armarna. När de kom till vägspärren var de tvungna att gå igenom metalldetektorn med sin pappa. Och den pep. Soldaterna tvingade dem att blottlägga kroppen och då såg de att pappan hade sin klocka på sig. En av soldaterna krossade då klockan och armen med kolven på k-pisten innan de fick gå vidare till gravplatsen.
På vägen ner möter vi en bosättarpappa med sina små barn och vi hör att han säger något på hebreiska till dem medan han pekar på Hashem. Hashem översätter: ”Där ser ni hur en terrorist ser ut!” 

¹⁾ Jewish Defence League är en extrem våldsbenägen organisation på den judiska högerkanten. De stod bakom massakern i moskén i Hebron 1994 då ett dussintals palestinier sköts ihjäl
²⁾ UNRWA - United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East. FN:s organ för palestinska flyktingar i Mellanöstern

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.