Gunnar med Israel och Palestina i siktet

  Foto: Gunnar Stenbäck
Har Homa sedd från Betlehem

Vi ser den från vår lägenhet. Kullen med den stora israeliska bosättningen, som ser ut som en jättelik termitstack. För 20 år sedan var den skogsbeklädd och ett populärt utflyktsmål för Betlehemsborna. ’Har Homa’ heter den, eller på arabiska ’Abu Ghneim’. 1997 var bosättningen föremål för en FN-resolution, men USA ingav sitt veto.

Vi var väldigt intresserad av att åka dit och få möta israeler för att höra hur de ser på livet och vad de tänker när de ser ut över Betlehem, Beit Sahour och Juda öken med alla dess byar. Efter ett dygn med ösregn, hagel och kraftiga vindar kom det ett uppehåll och Sabine, min Scwieziska kollega och jag gav oss iväg. Solen lyste faktiskt, men det var kallt. Vi gick igenom ”Vägspärr 300”, som vi vid det här laget känner oss ganska hemmastadda i. Tog en taxi på Jerusalemssidan till Har Homa. Vi bad taxichauffören köra oss till dess centrum. Han tittade på oss som om vi var från månen. ”Centrum? Där finns inget centrum.” ”Men kör oss till något café,” bad vi honom. Det måste ju finnas ett sådant. Vi ville ju träffa vanliga israeler för att prata med dem om livet i ’termitstacken’. Han körde oss till andra sidan av den tättbefolkade kullen och släppte av oss vid den största koncentrationen av affärer i denna märkliga stadsdel. Där fanns två små affärer plus ett konditori med två bord och stola. Ägaren pratade inte engelska, så han fick gå in till grannaffären där det fanns en man som talade engelska. Vi frågade efter centrum. ”vad för centrum?” Affärer och kaffebarer, svarade vi. ”Detta är vad som finns här i Har Homa”. "Men när ni skall handla, åker ni då till Jerusalem", frågade vi vidare. "Detta är Jerusalem" svarade han utan minsta tvekan, trots att vi befann i den ockuperade delen av Jerusalem, som är en del av Västbanken¹⁾.  Så vi tog en kopp kaffe hos honom som inte kunde annat än hebreiska.
Hela stadsdelen(=bosättningen) är byggd på terrasser med enorma trappor och stenpartier. På varje terassavdelning fanns en stor lekplats med asfalt som lekplan.

  Foto: Sabine Blum
Öde terasser

Men inte på en enda lekplats såg vi en människa, trots att solen kommit fram. Och det var inte bara lekplatserna som var öde. Utöver kaféägaren och hans granne såg vi i denna stora stadsdel en levande varelse som var ute och gick. Bilar kom och gick, men de körde rakt in i garagen som finns under varje hus, så vi såg aldrig en människa komma ut ur bilarna.
Från det lilla kaféet som låg lågt nere vid kullens bas klättrade vi upp för alla de stora pampiga trapporna, avsats för avsats till kullens högsta topp. Där hade vi en vidunderlig utsikt över Juda öken.
  Foto: Gunnar Stenbäck
Vy ut över Juda öken med sina byar

Hade det varit klart väder hade vi sett ännu längre, men vi anade bergen söder om Hebron och vi kunde t.ex. se den lilla byn An Nu’man²⁾, som vi besökt flera gånger och som ligger farligt nära Har Homa bakom nästa lilla kulle. När Har Homa snart är färdigbyggd är Israels plan att bygga en ny bosättning på den kullen, d.v.s. på An Nu’mans marker, bara några hundra meter från byn. Den bosättningen, som också skall bli en hel stadsdel skall uppkallas efter Rehavam Zeevi³⁾ Trots alla vackra ord om att upphöra med byggandet av nya bosättningar fortsätter Israel att bygga vidare, som t.ex. här i Har Homa. Redan i Osloavtalet⁴⁾' kom man överens om följande: ”Ingen av parterna skall vidta någon åtgärd, som förändrar Västbankens status och Gazaremsans status.” Och i en av FN:s resolutioner⁵⁾ uppmanas Israel att ”omedelbart upphöra med etableringen, byggandet och planläggningen av bosättningar på de sedan 1967 ockuperade arabiska områdena, inklusive Jerusalem. Redan i fjärde Genèvekonventionen från 1949 står det: ”Ockupationsmakten får inte förflytta sin egen befolkning in på ockuperat område” ⁶⁾ . Allt detta vet hela världens alla politiker om. Ändå kan Israel fortsätta att utvidga sina bosättningar och skaffa sig ”Facts on the ground” inför eventuella kommande förhandlingar, vilket snart i praktiken gör alla funderingar på en tvåstatslösning av konflikten ogenomförbara.
Tills vidare tvingas palestinierna se hur mer och mer av deras land bebyggs av och enbart för israeler.
Vi tar oss tillbaka från denna spöklika stadsdel först via israelisk buss och sedan via arabisk buss till ”Vägspärr300”. Det är märkligt att vi båda två kände det som om vi kom tillbaka till livet, när vi kommit till Betlehemsidan. Vi kände att vi var hemma efter detta vårt första försök att få möta och komma till tals med bosättare.

¹⁾ Östra Jerusalem ockuperades av Israel genom 1967 års krig. 1980 annekterade Israel ensidigt östra Jerusalem och Golanhöjderna och räknar därefter dessa områden som en del av Israel.
²⁾ Läs om An Nu’man här på min blogg under rubriken: ”De finns inte”
³⁾ Rehavam Zeevi var en israelisk general och politiker, som år 1988 grundade det israeliska högerpartiet Moledet  ("Fäderneslandet"). Han dödades av Folkfronten för Palestinas befrielse (vanligtvis förkortat PFLP) och blev den ende israeliske politikern som mördades under den andra intifadan. Mordet på Zeevi var enligt PFLP för att hämnas Israels mord på deras ledare Abu Ali Mustafa.
⁴⁾ Osloavtalet, art. 31, 1995
⁵⁾ Resolution 452 i FN:s säkerhetsråd
⁶⁾ Art. 49 i IV:e Genèvekonventionen

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected], och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                  
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.