Gunnar med Israel och Palestina i siktet

 Foto: Gunnar Stenbäck
Barnen sjunger palestinska sånger

I denna by med 7000 invånare är 53% under 18 år. Men det finns ingen stans för byn att växa. Man får inte bygga nya hus eller bygga på de gamla¹⁾. Och om man hade fått skulle det inte finnas mark att bygga på. Den mycket närbelägna israeliska bosättningen²⁾  Betar Illit tränger allt närmare och tar mer och mer mark från byn.
Vi hade avtalat med Hussein, rektorn för pojkarnas skola, att mötas vid huvudentrén. När vi steg av taxin flockades pojkarna runt oss. Överallt var det barn. Inte konstigt när det föds c:a 400 barn per år i den här byn, Nahhalin. Det finns sex skolor i byn. Vi följer med Hussein till hans hustru Hadias kontor på en intilliggande . Hon är rektor för en integrerad skola för friska barn och barn med funktionshinder, ”Nahhalin Society and School for special needs”, som ligger alldeles intill den andra skolorna. Till skillnad från de andra som drivs av den palestinska administrationen, så drivs denna skola av någon sorts frivillig förening i byn. Den tar emot handikappade barn från många byar runtom. Skolan har också en öppen verksamhet för mammor med barn. Efter skolans slut används lokalerna till bl.a. föräldragrupper och på sommaren ordnar man olika läger för barnen.
 Foto: Gunnar Stenbäck
 Barn i den integrerade skolan

Skolorna ligger i utkanten av byn vid en djup dalgång. Naim, en annan lärare, som anslutit till oss berättar: ”På andra sidan dalen här intill, 4-500 meter bort ser ni Betar Illit, en bosättning med religiöst och ideologiskt motiverade israeler. Det är som en stor stad, som kryper allt närmare oss här i byn.” Naim pekar: ”Du ser vägen därnere i dalen. Den har de börjat bygga nyss.  På lördagar roar sig bosättare med att kasta sten på bilarna, som är på väg in i byn.”
 Foto. Gunnar Stenbäck
Bosättningen Betar Illit som kryper inpå Nahhalin

Några lärare från Växjö var för några år sedan på besök i Nahhalin. Som en följd av det besöket blev Hussein tillsammans med Naim och en annan manlig lärare från byn inbjudna av lärarförbundet i Växjö att komma till Sverige. Den resan blev verklighet för ett och ett halvt år sedan. ”Vi blev oerhört inspirerade av den resan och av vad vi fick se i de svenska skolorna. Det var som en annan värld”, berättar Naim entusiastiskt. Tänk så viktiga dessa utbyten är både för dem och för oss.
Nu planeras en ny resa för några kvinnliga lärare bl.a. Hadia och de lämnar över några ifyllda blanketter, som jag skall förmedla till Växjö. Men för att kunna resa måste de få visum till Sverige. Och det måste de ansöka om på svenska konsulatet i Jerusalem. Men dit har ingen av dem tillåtelse att åka. ”Förra gången hjälpte oss Inger, som var följeslagare i Betlehem då. Hon var den förmedlande länken för att skaffa visum,” berättar Hussein. Och jag tror mig veta att de behöver en liknande hjälp inför nästa resa.
När vi skall gå föreslår Hadia att vi skall komma tillbaka en heldag, gärna en fredag eller lördag när de är lediga så att hon får laga god palestinsk mat och så att vi får mer tid att träffas. Den palestinska vänligheten och gästfriheten fortsätter att strömma mot oss. Vi har mycket att lära av dem, vi svenskar.

¹⁾ Inte tillåtet i område C, som enligt Osloavtalet 1993 är ett område under israelisk militärt styre.
²⁾ Enligt IV:e Genevekonventionen, art 49 är det förbjudet för den ockuperande makten att förflytta sin egen civilbefolkning till ockuperat område.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; [email protected]  och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).